[M/M] Basements, källare -> del 1 |
Mkei. Det här är första delen av en så kallad "följetång" som jag har fått för mig att jag ska publicera här på Dikta, hehu. :3 De första delarna ska agera som någon sorts prolog, och är därför inte lika ingående som själva huvudhistorien. Hoppas det är läsbart ändå. (Y)
Döda mig inte om den suger, men lämna gärna feedback om det passar sig. Eller nåt. En trevligare inblick i handlingen finns för övrigt på min profilsida.
Jag ska härmed också utfärda varningar för some serious m/m!pr0n i denna novell. Don't like, don't read, 'k? *:
Atlanta, Georgia, 1988
Doften av nyklippt gräs hängde i den varma sensommarluften. Fönstret till klassrummet stod på vid gavel, och uppståndelsen från bänkraderna dränkte nästan ljudet av en lärares ansträngda harkling framme vid katedern. Elever hälsade entusiastiskt på varandra efter det nyligen avslutade sommarlovet, tillbaka för ett sista år tillsammans innan det var deras tur att splittras inför en ny skola.
”Vi har en ny elev som ska börja hos oss i år,” började läraren klichéartat, och två dussin huvuden vändes nyfiket i riktning mot platsen längst fram i rummet varifrån konstaterandet kommit.
De gälla skratten och ivriga, glada ropen övergick i tystnad när skaran av personer fick syn på en smal, lång pojke med hasselnötsbrunt hår som stod framför dem, nervöst vägandes från fot till fot.
Pojken svalde.
Granskande ögon bevittnade hans minsta rörelse, och han kunde känna hur hans handflator började bli fuktiga.
”Mr. Darlington, vill du vara snäll och berätta något om dig själv för dina klasskamrater?” log den manliga läraren, och gav pojken ett betryggande leende efter att ha stirrat meningsfullt på de flickor i raden längst fram som gett ifrån sig smått nedlåtande ljud vid uttalandet av hans efternamn.
”Uhm,” började pojken som hittills blivit tilltalad som Darlington, ”Jag heter Alex.”
Han bet ihop. Tog ett djupt andetag.
”Min pappa och jag flyttade hit från Portland… det ligger i Oregon. Och… han jobbar på stålverket nere i stan nu.”
Tystnaden var fortfarande så solid att han praktiskt taget kunde sträcka sig ut och ta på den. Alex Darlington tittade snabbt ner på sina skor som om de välanvända Conversen skulle tala till honom och ge honom råd om hur han skulle fortsätta.
”Din mamma, då?” kom det plötsligt från längst bak i klassrummet, och Alex blick lyftes lika snabbt som den sänkts. Hans ögon vilade plötsligt på personen som undrat om resten av hans familj.
Bruna ögon mötte vänliga blå.
En blond pojke i hans egen ålder stirrade tillbaka på honom. Alex mage gjorde plötsligt en kullerbytta, och innan han hade hunnit öppna munnen för att svara hade han fjärilar i maggropen – och han kände på sig att det inte bara var på grund av det lågmälda svar han just skulle ge pojken.
”Hon är död,” sade han andlöst.
Han hade inte menat för det att låta ynkligt, skakigt, men bara tio månader efter händelsen litade han fortfarande inte helt på sin röst när han blev tillfrågad om det.
”Åh.”
En ännu djupare och obekvämare tystnad sänkte sig över rummet. Vilket underbart första intryck det här blev då, tänkte Alex, smått panikslagen, men med en viss sarkasm.
”Du kan nog gå och sätta dig nu, Mr. Darlington,” sköt läraren in när han kände av den obekväma atmosfären som plötsligt uppstått.
Alex såg sig försiktigt omkring, besluten om att inte möta någon av de andra elevernas evaluerande blickar. Det fanns några stolar lediga, men ansiktsuttrycken på personerna på platsen bredvid var inte i högsta grad inbjudande. Här kom ju han, nyanländ i klassen i början på det sista av de åtta år de andra hade haft tillsammans. Vem var han att komma och ta plats i deras säkra miljö?
Men när Alex kommit allra längst bak i rummet, medveten om allas blickar i nacken på honom, sträcktes en hand ut och drog ut en stol åt honom. Tacksam mot vem det nu var – han hade inte lyft blicken än, utan gömde sig bakom sin långa, bruna lugg – satte han sig ner. När han såg upp från under luggen insåg han att det var samma vänliga par blå ögon som oskyldigt och ovetande undrat om hans mamma. Den blonde pojken log mot honom, vilket till Alex stora förvåning fick fjärilarna som redan susade runt i hans mage att verka vilja ta sig ut genom halsen på honom.
”Tack,” mumlade han i ett försök att se oberörd ut.
Han lutade sig bakåt och kunde för första gången sedan han anlänt, slappna av ur synhåll för påträngande blickar.
”Jag heter Liam,” den blonde pojken sträckte plötsligt fram en hand, ”Liam Benner.”
Alex såg upp på honom försiktigt.
Helvete vilka fina ögon han har.
Han kunde inte låta bli att le svagt åt sin egen tanke, och bet sig lätt i läppen medan han skakade Liams hand.
”Trevligt att råkas.”
+
”Så. Hur gillar du Georgia så här långt?”
Liam satte sig ner mitt emot Alex. Han ställde ner den röda matbrickan på matsalsbordet och började peta runt i den gröna röran som han just hämtat från matdisken på andra sidan rummet. Alex gissade att det var någon sorts sallad.
”Det är väl trevligt. Inte som Oregon, men… trevligt,” sade han, något överrumplad av Liams plötsliga uppenbarelse vid det hittills ensliga matsalsbordet.
Den ljusa pojken rynkade näsan och skrattade till. Alex kunde inte hjälpa att hoppa till lite – ljudet av Liams skratt överraskade honom och fick honom att le generat.
”Är det positivt eller negativt?”
Alex fnös ut ett halvhjärtat skratt och ryckte lite på axlarna.
”Båda, antar jag.”
Liam log ett briljant leende mot honom, och Alex gjorde genast sitt bästa för att inte rodna. Det var något som han kämpat med sedan en bra tid tillbaka, de där känslorna som fick honom att rodna.
De där känslorna som mer än ofta bestämde sig för att infinna sig i varenda cell i hans kropp när såna som Liam gav honom sådana leenden.
Såna som Liam.
Blonda pojkar med blå ögon som helt och hållet penetrerade hans själ.
De få gånger de känslorna faktiskt uppstått inom honom hade Alex harklat sig och hittat på en bra andledning att fly platsen och personen i fråga som bidragit till den underliga sensationen – att vara attraherad av killar. Pojkar. Män. Personer av samma kön.
Det hade fortfarande en något förvirrande effekt på honom. Vid fjorton, snart femton års ålder, hade Alex fortfarande inte förlikat sig med hur han kände. Han visste bara att rätt som det var så fylldes hans maggrop av fladdrande fjärilar, det fanns inget han kunde göra åt det.
Så han log ett fåraktigt leende tillbaka, och gömde sig sedan bakom sin långa lugg igen.
Liam lade märke till Alex skygghet, men kunde inte låta bli att tycka att han var oerhört söt där han satt, stirrandes ner i det som cafeteriatanterna hade mage att kalla lunch.
Han granskade Alex för en sekund innan han återgick till att peta runt i maten, med ett leende som räckte ända upp till ögonen på honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | morotiarslet - 29 okt 09 - 15:16- Betyg:  | | åååååååååååh va nice c: | | xXThisIsMyWayXx - 20 sep 09 - 17:28- Betyg: | hihi ^-^ så bra!
lite kul att jag oxå skriver en M/M novell om en
kille som heter Liam, OCH HAN ÄR OXÅ BLOND :O
eller ja, den handlar ju inte bara om Liam.. den
handlar om Sonny oxå :D *reklam,reklam* | | EMORAiNBOW - 13 sep 09 - 01:17 | | Jag... måste... läsa... vidare... och...detta...under...högljudda...fnissningar | | Neverwas - 23 jul 09 - 02:13 | Maho.
Jag ska givetvis följa denna jag! | | WalkingTheDemon - 22 jul 09 - 18:51- Betyg: | | bra <: | | NeMriA - 22 jul 09 - 18:46- Betyg: | åh o.o åhåhå!
alltså, den här är ju underbar :O
*lägga till som vän*
jag får inte missa något. | | -Cute - 22 jul 09 - 17:48- Betyg: | | ÅH så bra, give me more! 8D |
|
|
|
