I väntan på bussen |
Busstationen. Ett ställe där människor möts utan att säga eller ens se varandra.
Nummer nio till biltema går bara en gång i timmen. Vi hade missat den precis.
Det är konstigt hur mäniskor förmår att ingronera allt och alla i väntan på bussen. En liten flicka sprang omkring och hjälpte insekter ut ur busskuren. De genomskiliga fönstrena släpte igenom allt ljus men gjorde det ändå lite svalare. Och glaset absorberade inte värmen så den var sval att luta sig mot. Jag lät långsamt axlarna sprida ut sig över glaset. Flickan böjde sig ner och plockade upp en nyckelpiga som slagit sig i glaset. Hon var nära på att missa sin buss. Hennes familj klev på nummer tretton och återigen var vi ensama. Mamma och jag. Det har gått en vecka nu sen jag sist såg dig. En dam slog sig ner på andra sidan. Hon hade en vårta på hakan. Jag flyttade min föga intresserade blick från henne och började stirra ut i intet. Vi fick ändå ha bänken för oss själva.
Två asiater gick på andra sidan gatan. Jag granskade deras kroppspråk av ren vana. Människor från olika delar rör sig i olika mönseter. Som om deras kroppsbyggnad tvingade dem att röra sig på ett visst sätt. De unga flickorna stannade och tittade in i ett raklamfönster på kläningarna som stod utplaserade. Den ena lutade sig på ena benet så hela hennes kropp bildade ett zik-zak mönster. En svår stälning att måla. Brevid dom stod ett par och småbråkade. Jag kunde inte höra eller förstå varför. Orkade inte bry mig. De gick därifrån, hand i hand, men utan att se på varandra. Längre bort kom två bussar. Ettan och trean. Ingen var nummer nio.
Jag hade inte märkt alla som hade kommit till busskuren. Mina axlar hade blivit kletiga mot fönstret och var obehagliga att dra loss. De lämnade ett lätt avtryck mot glaset. En kvinna stirrade på mig. Jag undrade lite varför denna ytterst ovanliga betende men insåg sen att jag grät. Jag märker knappt längre när jag gör det. Kvinnan slutade stirra och jag lutade mig mot mammas axel. Mamma förstod inte. Mamma försökte inte förstå; hon visste att hon inte behövde. En vecka och tre fruktansväsrda dagar sen du lämnade mig. Glöm honom sa alla. Du är inte värd honom. Han var ju ändå så tråkig. Men inte mamma. Mamma sa, ge han tid. Kommer han så kommer han. Visa dig stark, visa att han förlorat nått inte du. Det sved till i mellangjärdet och jag kände tårarna rina. Mamma klappade mig på handen lite lätt innan hon stirrade ut på folkmassan. Flera par kom gående. Jag hatar dig. Jag hatar att älska dig. En buss bröt synfältet och plötsligt såg jag mig själv i speglingen. Denna patatiska varelse. Jag hatar dig värkligen. Du patetiska varelse! Allt är ditt fel. Du kan väll fatta att ingen vill vara med dig? Så var ruset över. Allt sjönk tillbaka och jag betraktade spegelbilden. Hennes ögon var svullna. Hon var röd i ansiktet. Och utmatad och sliten men med en sund solbränna.
Bussen åkte och nästa buss kom. En flicka stirrade nyficket ut. Blott fyra år skulle jag tro. Hennes ögon mötte mina. Bruna nästan svarta och med brunt lockit hår som inramning. Kunde lika gärna varit jag fast i ungre variant. Hon såg in i mig och stirrade och jag stirrade tillbaka. Livet är sorligt. Det finns ingen glädje. Ju lyckligare du är ju större blir sorgen. Jag tror hon förstod där. Just då. Just då kunde hon se vad livet egentligen va. En man gick förbi och hon titta bort. Förtrolningen var bruten. Barn förstår mer än vad man tror. De inser saker hela tiden men har en förmåga att glömma. De glömmer för att fortsätta leva. Hur annars kan ett barn bli vuxet? Barn ser hela tiden men lyckas vara glädjen själv ändå. De barn som inte får glömma de är dom de är synd om. De som för tidigt får lära sig hur livet är. Denna flicka glömde. Hon lekte med sin mamma och bussen for. Jag är inget barn. Jag är nitton och jag kommer inte glömma.
Nummer tretton passerade igen. Nio syntes inte till. Skulle jag kunna glömma dig? Skulle jag vilja? Nej. Nej på båda. Jag vill minnas dig. Du som betytt allt för mig. En vit fjäril som jag borde kunna namnet på försökte förgäves flyga igenom glaset. Jag reste mig upp och motade försiktigt bort fjärilen mot kanten. Den flög bort över den trafikserade rondellen. Jag blev medveten av människorna runt mig. Fula människor omgav mig i busskuren. För det är människor. En man med så bred mage och rak rygg gick förbi. Propotionerna var groteska. En kvinna med san päronform gick på buss 14. Fula. Ärven du, även jag. De är bara de som älskar en som kan se de vakra i en. Du är finast för mig, jag är fortfarande ful. Jag hatade värkligen mig själv. Mamma la sin hand över min igen och åter blev jag medvetan om mina tårar. Kanske bussen krockar? Den tanken hade slagit mig många gången men bussen krockade aldrig. JAg ville det inte heller. Inte när mamma var med. Men om jag var själv. En sån egoistisk tanke. Busskuren tömdes då trean kom. Nu var barra mamma och jag kvar. Och de myller av människor som passerade.
Nummer ett passerade igen. Utan att stanna. Nio syntes inte till. Mary, ge honom tid. En kvinna med barnvagn stanade vid skyltfönstret. Suckade över klänningarna som var gjorda för allt för smala kvinnor innan hon gick vidare. Ett barn tappade en avsina glasskulor och mamman köpte förtvivlat en ny för att få tyst på sitt barn. En brevbärare åkte förbi på en moppe, det smärtade till och mamma klappade lätt med sin hand igen. Mina ögon skulle inte bli normala än inte. Mamma lutade sitt huvud mot mitt. Bussen kommer snart Mary och sen kan vi ta och bada vid stranden. Det vill du väll? JAg nickade förstrött. Smärtan var förbi. Den skulle återvända men inte än. Jag blundade.
|
|
|
|
