Hans oceanblå ögon i ett skimmer av solsken [8] |
Det kändes hemskt och både lätt att gå och lägga sig den kvällen. Innan då
jag hade fått höra om Ninas och Jontes slut, gjorde mig illamående. Det
fick inte vara sant. Hur skulle allting vara nu? Grått och tråkigt nu när
både Anton och Jonte inte verkade vilja ha mig och Nina längre. Eller om
Anton ville. Om han ville. Han kanske hade velat när han hade kysst mig och
tryckt på mitt vänstra bröst på den där festen. Kanske. Men nu var allt
definitivt över.
På ett annat sätt kändes det lätt. Jag kunde lätt och bekvämt lägga mig med
tankar och funderingar kring det hela. Eftersom Nina fortfarande ville vara
med mig, så var det nog inte lika farligt längre. Då hade jag åtminstone henne.
Men Anton. Och Jonte. Vad skulle hända?
Det var en måndagsmorgon då jag skulle kliva på 52:an till Näsviken. Av någon
anledning ville jag träffa Thessan i hennes knallgula hus ute på landet. Hon
som kunde hjälpa en i vilket fall som helst. Hon skulle inte vidarbefodra
hemligheter. Hon skulle hålla kvar dem i sitt rum där de blev sagda.
Så där stod jag i piskande regn och väntade mig att bussen skulle rulla in mot
busstationens ingång. Det låg en hel timme fram till att bussen skulle komma,
men jag gick runt under ett plasttak, traskade ibland in i kioskhuset och
köpte mig en karamell och en tidning - eller bara satt på bänken. Läste sms:et.
Sms:et som flöt upp på displayen. Sms:et som jag inte vågade trycka bort - bara
ifall texten skulle försvinna. Bara ifall avsändaren försvann.
Anton.
Det var hans sms. Ett väldigt kort och sammanfattat, men jag läste ord för ord
säkert 50 gånger. Nu läste jag texten för femtioelfte gången och kände tårarna
bränna under ögonlocken.
Viktigt. Träffa mig på Jambo på onsdag för att prata. Om du inte kommer,
vet jag att du vill ignorera.
Anton.
"Vad ska jag göra, Thess?".
Jag satt i det underbart vackra rummet med utsikt över ett potatisland och en
smal bilväg en längre bit bort. Rummet med de illgörna tapeterna med små
krumilurer, himmelsvacker säng och knarrande golv. Stor, snusbrun byrålåda, skrivbord
och hög bokhylla. Inproppade böcker med ryggarna vända mot oss.
Jag satt i den vackert bäddade sängen med en prydnadskudde i famnen. Den knallröda
som jag alltid brukade ha att krama och gosas med.
Thessan satt mittemot mig i den kolsvarta sittsäcken. Hennes kopparbruna slingor
lade sig böljande kring axlarna och plockade nävarna fulla utav
grillchips ur en havsblå skål. Hon räckte den fram till mig, men jag skakade på
huvudet.
"Jag tycker du ska gå och prata med Anton", svarade Thessan likgiltigt. "Om du
inte går - kommer inget av det här lösa sig. Det är enda lösningen på ditt problem.
Annars kanske han tar och ger sig på någon annan tjej. Och vill du det?".
Jag föreställde mig Anton med någon annan - men tanken fick bara magsäcken att sugas
ihop till en liten klump.
Jag skakade energiskt på huvudet.
"Dåså. Gå till honom. På onsdag träffar du honom på Jambo och då kan ni lungt talas
vid. Det är det enda han kräver. Det är ett tecken på att han gillar dig".
"Som vän?", kraxade jag.
"Kanske. Fast mer än så kan jag nog tro".
Thessans läppar bildade ett otroligt bländande leende.
"Ja ... jag hoppas", log jag tillbaka.
Fast leendet mitt kändes tort mot min torra hud. Jag hade sköljt ur mig flera liter
tårar sedan igår och så fort jag drog på mungiporna där tårarna suttit fast ett
tort band efter sig - kröp rynkorna fram.
"Vänta, jag kommer strax".
Thessan försvann till nedervåningen och där satt jag i ett persikodoftande rum.
Regnet slog hårt mot fönsterrutan. De hårda vindarna och piskande regnet
höll i sig under hela eftermiddagen. Och mina kläder var fortfarande blöta.
Jag hade fått byta om till en tjocktröja och ett par nytvättade, brandgula byxor.
Kläderna doftade Thessan.
Snart kom hon upp till rummet igen och nu bar hon ett stort fat fullt av
kakor, frukt och två par glas mjölk. Det var havrekakor med chokladbitar i
och apelsinklyftor och äppelklyftor omkringade kakhögen i mitten.
Thessan räckte fram fatet och mjölken till mig. Plötsligt började magen kurra,
så jag sträckte mig efter de uppstaplade fruktklyftorna och tog stora klunkar
av mjölken.
"Tack", viskade jag fram och Thessan log.
Vi satt sådär en hela dag. Tills mörkret lade sig som ett skynke över landet
och solen hade rullat ner. Vi hade knappast ätit lunch eller middag, men min
mage kände inte för det. Och Thessan stannade kvar med mig när hennes mamma ropade
på henne att det var middag. Hon stannade. För min skull.
När klockan slog 9, kravlade jag mig ur sängen och plockade upp den uppfällbara
mobiltelefonen. Ringde ett snabbt samtal till mamma om att jag stannar hos Thessan
hela natten och att hon skulle skippa oroligheten.
Thessan nickade.
"Du får stanna", sa hon lungt.
Sedan började hon plocka fram en stor, himmelsblå pyjamas och en extra tandborste.
Och så helt plötsligt rann tiden som sand ur handflatan på mig och både jag och
Thessan stod mittemot den lilla, kvadratformade spegeln med rostfläckar i hennes
översta badrum. Med sådana mandarinmönstrade väggar och kakelgolv.
Innan jag gick och lade mig på den mjuka madrassen nedanför Thessans säng, viskade
hon fram ett "god natt". Det sa jag också,
innan jag somnade.
|
|
|
|
