Symfonie Phantastique [HP-ff] - 8 |
(Chaney)
/Tre dagar senare/
”Du…” började Harry och Chaney kunde se hur han rodnade lätt. Han log uppmuntrande mot honom och tryckte hans hand lite extra, där de satt bredvid varandra.
”Jag vet att jag är lite fånig…” fortsatte han, och Chaney mimade ett aldrig, vilket fick Harry att le svagt mot honom.
”Visste du att… I Frankrike alltså, att du är…” sade han nervöst, utan att riktigt få fram vad han menade.
”Bög?” frågade Chaney med ett leende. ”Ja…” Harry log nervöst mot honom och nickade.
”Då… är inte jag din första?” frågade Harry, med samma nervösa ton, men nu försökte han dölja den, släta över den med ett leende. Chaneys leende dog lite, och han vände ner blicken.
”Nej…” viskade han. ”Stör det dig?” frågade han svagt och vände upp blicken, dock utan att våga möta de gröna ögonen.
”Äh, egentligen inte,” svarade Harry med en mycket lättare ton än Chaney hade förväntat sig, han såg förvånat upp och mötte Harrys blick.
”Jag… var kär i en tjej åtminstone, det blev aldrig någonting. Hon var kär i en annan. Men det är väl samma sak egentligen?” sade han, med en gnutta sorgsenhet i rösten, men förvånande lite.
”Det är något jag inte kan förstå,” viskade Chaney. ”Hur man kan avstå från dig.” Tindret i de gröna ögonen verkade fördubblas på bara en sekund.
”Tack…” viskade Harry tyst, med en glädje som sken igenom rösten.
Chaney böjde sig fram och lät sina läppar möta Harrys. Han kände Harrys händer vandra upp över sin rygg, och flyttade upp sin ena hand till det svarta, ostyriga håret. De kom närmre och närmre varandra, och utan att riktigt veta hur det gått till hade de lyckats smeka av varandra tröjorna. Harry andades snabbt mot Chaneys hals och Chaney lät handen vandra över Harrys rygg, fram över magen och upp över bröstet.
Han kunde höra, och känna, hur Harrys andning nästan stannade när han lade sin handflata över hans hjärta. Chaney vände ner huvudet, och fångade upp Harrys läppar med sin mun och förde honom uppåt i en hungrig kyss. Målmedvetet, lät han handen vandra neråt, neråt, ända till Harry flämtade till.
”Vill du?” viskade Chaney, och hur gärna han ville kunde han inte hindra från att höras i hans röst. Harry nickade flämtande och lät handen vandra över Chaneys överkropp upp på axeln, där han lät den vila.
Fortfarande kyssandes, knäppte Chaney, med halvt darrande fingrar, upp knappen på Harrys byxor. I kyssen kände han hur Harry stelnade till med han drog ner gylfen, och sedan själv gled ner samtidigt som han drog ner de blå jeansen.
Darrande lade han sidan av huvudet mot Harry, och lyfte sedan huvudet och såg upp på honom. Deras ögon möttes en kort sekund innan Chaney återigen vände ner blicken och drog samtidigt av Harrys kalsonger. Fylld av en känsla han inte riktigt kunde kontrollera lyfte han handen och smekte sakta över det känsliga skinnet, och kände snarare än såg hur Harry darrade till.
Sakta, sakta slöt han ögonen, öppnade munnen och kände hur han blev en del av människan han kommit att älska på så kort tid.
Han hade ingen aning om hur lång eller kort tid det tog, men han kände något komma in i hans mun, och utan en sekunds tvekan svalde han det.
På darrande ben reste han sig upp till huvudhöjd igen och såg Harry in i ögonen, och log svagt.
”Jag vill göra för dig, vad du nyss gjorde för mig,” viskade han med en beslutsamhet i de gröna ögonen. Chaney rös till och nickade svagt.
Harrys händer… var mer målmedvetna än Chaney hade trott, och de drev honom till en gräns där han inte längre ens kände vad som hände, mer än att det var som ett himmelrike. Att han blivit av med sina kläder visste han inte hur det gått till. Känslan när han kom in i Harry fick honom att, okontrollerbart, lyfta huvudet och andas ut, högt.
Han kunde känna något som kändes som en trygg barriär, en sköld, runt sina höfter, och lade sina händer över Harrys. I samma sekund kände han hur det inte gick längre, utan lät en del av sig själv försvinna in i Harry.
De kysste varandra stilla, båda medvetna om att de på väldigt kort tid hade kommit att älska varandra.
|
|
|
|
