Symfonie Phantastique [HP-ff] - 6 |
”Moony!” Det glada leendet kom springandes emot honom. Glasögonen hade halkat på sned och skulle nog trillat av om han hade haft längre att springa.
”Är det…?” frågade Remus hänförd. James bara nickade.
”Det är… en kille,” sade han med ett gigantiskt leende. ”Harry!”
Han vaknade med ett ryck. Den tiden kändes så länge sedan nu. Att kalla det den lyckliga tiden var fel. Den lyckliga tiden hade ägt rum mycket tidigare än så. Det här var medan Fenixorden var i arbete för första gången. Harry hade kommit som en solstråle, ett ljus i tunneln, ett bevis på att godheten fortfarande existerade i världen, mitt i deras kamp. Och bara några månader efter det…
Nej, han skulle inte tänka på det. Det fanns bättre saker, trevligare saker att tänka på. Som att en viss sömntuta bredvid honom faktiskt hade lyckats vakna före honom själv. Det var de här nätterna, och även morgnarna, han älskade. När alla andra var iväg, och de visste att de kunde vara ostörda i huset hela natten.
Remus antog att någon lagom irriterande människa, säkert Snape bara för att jävlas med dem, hade kommit, annars hade Sirius troligtvis inte masat sig upp. Bara för att han sov länge, betydde inte det att han inte vaknade lätt. Hans mammas skrik hördes knappt upp till Sirius rum, där Remus nu låg, och han själv vaknade aldrig av det.
Han blundade och försökte komma ihåg vad som faktiskt hade hänt förra natten, och ett leende smög sig upp på hans läppar när minnena flög tillbaka in i huvudet. Det var så få tillfällen när de hade chansen att bara få vara med varandra, och kanske lite mer…
Han visste inte varför, men de hade valt att inte berätta för någon. James hade vetat… Lily också. Däremot hade de aldrig berättat det för Peter, även om det hade börjat till viss del redan på skolan. Det hade varit något som hindrat dem, tagit emot… Nu i efterhand kändes det självklart varför de valt att inte lita på Peter. Han var som en råtta även i människoform. Gamla minnen…
”Så du har lyckats vakna?” Kom en retsam röst från dörren, Remus slog långsamt upp ögonen och mötte Sirius blick. Han hade själv inte märkt hur sorgsna hans ögon måste ha blivit, men Sirius fick en oroad blick i ansiktet och gick fram och satte sig på sängkanten. Sirius smala, vackra fingrar tog tag i en av Remus händer och kramade om den.
”Vad är det?” frågade han oroat, med den oron bara kärlek kan uppbringa.
”Inget…” svarade Remus och log svagt, väl medveten om att Sirius inte skulle gå på det. Och just därför tänkte han också fortsätta. ”Tänkte på gamla minnen bara…” Hans sorgsna min visade tydligt vilken period minnena kom ifrån.
Sirius greppade hårdare om handen, vände ner blicken och verkade fundera en stund. Efter ett par minuter av tystnad lyfte han huvudet och såg in i Remus ögon.
”Det är en sorgsen värld vi lever i,” bekräftade han. ”Men… Vi kan skjuta det åt sidan nu, eller hur?” fortsatte han och när Remus log bekräftande böjde han sig fram och kysste honom lätt.
Remus smög upp en hand på Sirius rygg och drog honom till sig, så att de låg bredvid varandra i sängen.
”Vad sägs om att glömma omvärlden ett litet tag?” viskade Sirius tyst mellan kyssarna.
”Det låter som en bra idé…”
Han vaknade sakta med en tyngd på bröstet, efter några sekunders förvirring insåg han att det var Sirius arm. Med ett svagt leende på läpparna makade han undan det, noga med att inte väcka sin älskade, och klev upp ur sängen. En snabb blick på klockan visade att de hade sovit i ungefär en timme till, och det började bli dags att gå upp.
Framförallt för honom själv, eftersom det snart mycket väl skulle kunna dyka upp folk, och då borde han inte ligga i Sirius säng. Han suckade, de borde inte behöva hålla det hemligt. Men… Det kändes som att tillfälle aldrig kom, och han visste inte hur alla andra skulle reagera. Det var väl någonstans där rädslan låg. Att resten av Fenixorden och barnen skulle ta avstånd från dem.
Sirius… Remus var inte säker på att han riktigt skulle klara av om Harry började förakta honom. Han skakade på huvudet åt tankarna. Det var fördomsfullt att anta utan någon grund att Harry skulle vara homofob, att någon av dem skulle vara det. Men det var rädslan som fanns där. Att inte kunna veta. Det var knappast en naturlig fråga att ställa, framförallt eftersom de sågs så sällan, och den skulle garanterat väcka misstankar.
Han klädde på sig och stängde försiktigt dörren efter sig när han gick ut. Sirius låg lugnt kvar med armen över tomrummet som hade bildats när Remus hade klivit upp.
”Moony…” Remus vände sig om när han hörde sitt gamla smeknamn, och ett leende, ett kärleksfullt leende, dök upp på hans läppar när han insåg att Sirius bara hade pratat i sömnen.
|
|
|
|
