Symfonie Phantastique [HP-ff] - 5 |
(Fred)
Det kändes konstigt… Att sitta där alldeles själv. I princip alla, nej alla gånger, han hade suttit undangömd i nån städskrubb, hade det varit med George. Oftast under flykt från Filch, eller, fast mer sällan, någon av lärarna.
Han hörde någon ropa på honom utanför, men han orkade inte öppna dörren och tillkännage sitt gömställe. Just nu ville han verkligen bara vara ensam. Allt ljud, allt prat han inte orkade delta i, den ständiga rädslan för att avslöja sig, alla frågor om varför han var så… För det märktes ju på honom, självklart gjorde det det. Och hade inte George märkt det hade han blivit sårad bara av det.
Men hans egna tankar hotade att ta över honom. Det här var något han inte klarade av. Hela den här karusellen han helt plötsligt var inblandad i, och en huvudperson i, var för mycket. Tillsammans med allt som hände nu, med Umbridge, skolan överhuvudtaget, det blev för mycket att behöva oroa sig för och tänka på… han ville inte kalla det för något annat än problemet.
Han var fångad i ett dödläge. Där han hade insett att hans känslor förblev som de blev, vad han än försökte göra åt skiten. Däremot hade han ingen aning om vad han egentligen skulle göra åt det.
”FREEEEED!” Han hörde Georges röst tydligt från andra sidan. Snälla, slappna av. Jag har inte varit borta så länge for genom hans huvud innan han insåg hur fånigt det lät. Han hade varit lika orolig om det varit George som försvunnit utan att säga något.
”Fred!?” Rons röst förvånade Fred. Hade George gått så långt att han bad Ron om hjälp, då var han orolig. Med en suck insåg han att han skulle vara tvungen att komma ut, snart. Mest inte nu för att han inte ville svara på vad fan han hade gjort inne i skrubben. Alltså tänkte han vänta ett tag.
Efter ett par minuter, när det hade blivit tyst ute i korridoren, smög han ut, vilket fick honom att känna sig extremt fånig, och började gå mot uppehållsrummet.
Det var nästan obefolkat, förutom några förstaklassare som satt och spelade trollkarlsschack. Lugnt och spelat nonchalant satte han sig i en fåtölj och plockade upp trollstaven. Inte för att han visste vad han egentligen skulle göra med den, men det kändes bättre än att sitta helt tomhänt.
Han hörde porträttet svängas upp och släppa in nån, och sedan stängas igen, och hukade sig ner i fåtöljen, väldigt väl medveten om vem det var.
”FRED!” röt George så att förstaklassarna hoppade till och välte schackbrädet. Fred vände sig om med en så oskyldig min han kunde uppbåda, utan att det skulle bli misstänksamt.
”Vad är det? Vart har du varit förresten?” frågade han med normalt tonfall. George gick med stora, skrämmande hotfulla, steg mot Fred.
”Vart JAG har varit?” morrade han. ”Jag har letat efter dig eftersom du bara behagade försvinna!” Fred tittade på honom med spelat förvånad min, något skeptisk.
”Försvinna? Medan du var upptagen med nån tjej, kom jag på att jag hade glömt en sak i matsalen och gick dit, sen gick jag direkt hit!” försvarade han sig, och självklart var allting en lögn förutom det där om tjejen.
”Jag sade faktiskt att jag stack tillbaka! Sluta överdriva hela tiden!” fortsatte han, och den här gången pratade han faktiskt sanning. George stod helt handfallen och verkade gå igenom den senaste timmen i sitt huvud, och insåg till sist att det låg något i det.
”Och du har bara suttit här sen dess?” frågade han sedan, som för att ha något att säga, ett sista desperat försök att få rätsida på något.
”Ja, om du tror jag tänker flänga runt efter dig när du är upptagen med en tjej, så tror du fel!” fortsatte Fred. Medveten om att han troligtvis sårade George, och det gjorde mer ont än något annat. Men det här var något… han verkligen inte orkade prata om.
”Freeed?” kallade George med len röst. ”Lilla Freddieboy?” Fred flinade stort och slängde en kudde över huvudet på George.
”Förlåt!” kved George under kudden. ”Jag ska inte reta dig för att du inte har lika välutvecklad hjärnkapacitet som oss andra!” fortsatte han, vilket bara fick Fred att sätta sig ovanpå kudden.
Något som fick alla i rummet att börja skratta. Georges låga, ännu mer kvävda, förlåt, höjde skrattnivån ytterligare. När Fred plockade bort kudden från Georges huvud, hade alla glömt vad som hänt innan. Och det var ju trots allt det han hade varit ute efter.
|
|
|
|
