Symfonie Phantastique [HP-ff] - 4 |
(Chaney)
Han petade i maten. Inte för att han var kräsen, maten på Hogwarts var dessutom god. Beauxbatons mat hade varit mer påkostad, men inte för det nödvändigtvis godare.
”Chaney, följer du med ut?” Han tittade upp från sin tallrik och flinade mot Ron.
”Vad finns här annars att göra?” Båda flinade mot varandra och Ron ryckte på axlarna.
Han reste sig upp, och som en tyst skugga följde också Harry efter, när Chaney följde efter Ron och Hermione ut.
”Vart ska vi då? Stora sjön?” frågade Chaney samtidigt som de klev ut i solskenet.
”Kan vi väl…” svarade Hermione och de började gå mot träden som stod i en klunga runt sjön.
Hon och Ron hamnade före Chaney och Harry, medan de pratade lågmält med varandra.
”Hur länge har dem haft något på gång?” frågade Chaney Harry ur luften.
”Ettan…” svarade Harry, vilket nästan förvånade Chaney. Han var inte van vid att den lågmälde, mörkhåriga killen, med nästan någon slags mystisk aura, svarade på tilltal. Hans mörka röst verkade leva sig in i Chaneys öron och vidare in i hjärnan, där den lade sig som en hinna.
”Okej…” sade han lågt, utan att egentligen kunna få fram något mer. Varför det helt plötsligt var så omöjligt, kunde han inte förstå.
Utan att riktigt veta hur det gått till, satt helt plötsligt alla fyra vid träden. Inbegripna i ett samtal som Chaney inte riktigt lyckats komma in i. Och innan han hunnit hitta en tråd i samtalet kom George springande.
”Ron, du måste komma, nu! Fred.” Fick han fram i sin andfåddhet. Ron ställde sig upp snabbt, tätt åtföljd av Hermione. Chaney gjorde en ansats att resa sig upp, men Hermione viftade avvikande åt honom och Harry.
”Stanna ni, det är nog inget. Bäst att inte göra för mycket av det,” sade hon lågt, innan hon stressade efter Ron och George.
Det var som om luften förvandlades till sten i samma sekund som de andra försvann.
”Så… eh, vad ska vi göra nu? Bara vänta eller?” frågade Chaney nervöst.
”J… ja, det är väl bäst,” fortsatte han när Harry inte rörde på munnen. ”Vi har haft tur i alla fall, med vädret menar jag! Igår regnade det ju… Och det är alltid trevligt med sol när man är led…” Han tystnade när han såg Harrys skeptiska min. Han förstod inte alls var nervositeten kom ifrån, men den hade funnits där nu under veckan, och han visste inte om det bara berodde på Harrys tystnad eller…
”Du vet, eller hur?” sade han helt plötsligt och Chaney såg förvånat på honom. Till en början förstod han inte alls innebörden i Harrys fråga, men när han vände huvudet mot honom och deras ögon möttes var det plötsligt uppenbart.
”Ja…” svarade Chaney, och förvånades själv över bristen på rodnad.
”Okej.” Harrys korta svar var som ett ultimatum. Båda visste vad de pratade om, och båda visste också att nu var det upp till Chaney att avgöra vad som skulle hända nu.
Utan att riktigt veta vad han skulle säga, visste han så väl vad han ville. Han bet sig i läppen, hårt och kunde känna tankarna rusa omkring i huvudet utan att riktigt veta vad han faktiskt tänkte. Han hörde Harry ge upp en djup suck och sjunka ner med huvudet. Hans smärta gick rakt in i Chaneys hjärta och verkade hota att spränga det. Och utan att riktigt veta hur han faktiskt gjorde det, hävde han upp sig på knä, lutade sig fram, och lät sina läppar möta Harrys.
Chocken var påtaglig, ett par sekunder. Sedan besvarade Harry kyssen med en entusiasm Chaney aldrig anat. Han sjönk ner framför Harry och lät handen gå upp och lägga sig i hans nacke. Harrys armar var helt plötsligt runt honom och han kände hur de kom närmare varandra.
Kyssen var… Mer än han någonsin hade kunnat föreställa sig. Det var som att färdas till en annan dimension där inget annat existerade än de två, sammanbundna. Träden runtom om dem verkade smälta ihop och bilda en koja av något slag runt dem, grenarna flätade in sig i varandra, och de satt där, tillsammans, åtskiljda från världen.
Efter vad som var både flera år och bara några sekunder skiljdes de från varandra, men fortfarande sittandes i varandras famn. Chaney slet blicken från Harrys ögon en kort sekund och såg att träden verkligen hade formats till en koja. Han var just på väg att fråga Harry om det var han, men Harry bara log.
”Hermione…” sade han med ett leende. ”Hon har insett det här längre än vad jag själv har gjort det.” Chaney besvarade leendet. Och när solen började gå ner, satt de fortfarande och såg varandra in i ögonen.
|
|
|
|
