Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i-2 |
11 år senare
Han skrek till av upphetsning när han kom in till matsalen, efter en relativt sömnlös natt. Mitt på bordet låg det bruna kuvert han längtat efter sedan han visste vad det betydde. Två leende ansikten mötte honom.
”Ska du inte öppna det?” frågade mannen, samtidigt som han strök det långa, svarta håret ur ansiktet. Den vitblonda pojken nickade ivrigt och sprang de sista stegen fram till det runda bordet. Med darrande fingrar sprättade han upp kuvertet, prytt med ett färgglatt emblem.
HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM
Rektor: Albus Dumbledore
[Innehavare av Merlin-orden av första graden, storhäxmästare, överstetrollkarl, högste storpamp i häxmästarnas internationella samfund]
Käre Mr Black,
Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts Skola För Häxkonster Och Trolldom. Härmed bifogas en lista på alla böcker och all utrustning som behövs.
Terminen börjar den 1 september. Vi förväntar oss er uggla senast den 31 juli.
Er tillgivna
Minerva McGonagall
Biträdande rektor
Pojken såg sig ivrigt om. Hans upphetsade ögon mötte ögonen hos de människor han under åren kommit att kalla mamma och pappa.
”Det är alltså sant?” frågade han entusiastiskt. ”Jag ska få börja på Hogwarts?” Hans mamma och pappa nickade.
”Det är sant Draco.”
---
Ett par kvarter bort
”JAG SKA FÅ BÖRJA PÅ HOGWARTS! JAG SKA FÅ BÖRJA PÅ HOGWARTS! JAG SKA FÅ BÖRJA PÅ HOOOOOOOOOG-WAAAAAAAAAAAAARTS!” Det kunde knappast kallas en sång, men ord (om än inte så många) med en hafsigt sammansatt melodi ljöd genom förortsvillan ute i Godric’s Hollow.
”Det borde vara förbjudet för ugglor att komma så här tidigt,” muttrade hans mamma inne i sovrummet och vände sig om. Hennes man, pojkens pappa, bara log, han kunde höra stoltheten i hennes röst han visste skulle finnas i hans egen, om han sade något.
Han rufsade sig i sitt bångstyriga, svarta hår och klev ur sängen. Med sömndruckna steg gick han ut i köket till sin son.
”Grattis Harry,” sade han med värme i rösten. ”Nu väntar dig 7 år av hårt studerande och ingen fritid!” fortsatte han entusiastiskt och skrockade när glädjen suddades ut från sin sons ansikte.
”Jag skojar bara med dig, lillpojken!” skrattade han och kände värmen sprida sig i hjärtat när Harry skrattade med.
”Tror du Draco kom in också?” frågade han ivrigt. James rufsade om sin sons hår och log mot honom.
”Det gjorde dem säkert. Och ikväll får vi veta, eller hur?” svarade han sin son.
”Juste’! Vi ska hem till familjen Black ikväll!” sken Harry upp.
---
Två månader senare
”Tror du dem ger oss mycket läxor?” frågade Harry sin vän oroligt.
”Äh, vi är ju smartast! Vi ska bli skolans bästa elever! Eller hur?” peppade Draco sin kompis fullt seriöst.
”Klart vi ska!” sken Harry upp och log mot Draco.
”Oj, vi är framme, bäst att vi börjar röra oss utåt.” Draco log nervöst mot Harry som besvarade leendet och de började kånka sina väskor utåt.
En timme senare stod de, med panikartat bankande hjärtan, i stora salen i ett långt led. De hade blivit ifrånförda när de kommit in i det gigantiska rummet, när Draco hamnat nästan längst fram och Harry nästan längst bak.
Namnlistan flöt på som i ett töcken, med ett kort avbrott för;
”Black, Draco!”
Och efter alldeles för många, väldigt långa sekunder ytterligare ett rop.
”RAWENCLAW!”
Harry log nervöst mot sin vän som mötte hans leende och sedan skyndade sig iväg till ett häftigt applåderande bord.
Han hade ingen aning om hur lång tid det gått innan slutligen professor McGonagall ropade upp hans namn och han på darrande ben klev fram till den skrangliga pallen och satte sig.
”Du har allt här min gosse. Modet finns här, om än outvecklat, slugheten också Inte Slytherin, inte Slytherin, inte Slytherin Inte? Nå… Jag tror ändå att din hjärna skulle göra sig till mest nytta i
RAWENCLAW!”
Harry log brett och klev upp från pallen, han fick hindra sig själv från att börja skratta när han gick mot det applåderande bordet där hans vän väntade. Efter ett antal ryggdunkningar och leenden kikade han upp mot lärarbordet och mötte en leende Dumbledore, som blinkade till honom. Han blinkade tillbaka. Det skulle bli konstigt att ha den gamle mannen som alltid varit på middag hos dem minst en gång i månaden, som rektor.
Men han hade i alla fall sin bästa vän i samma elevhem.
(KOMMENTERA! ^^)
|
|
|
|
