Vem skulle du bita? kap. 2 |
Kapitel två,
Det var smärtsamt, men ändå tillfredsställande, och det var över lika snabbt som det börjat. Plötsligt var han, vampyren, inte där längre, och jag låg ensam i sängen. Kanske var jag död, jag visste inte, och brydde mig egentligen inte så mycket. Jag slöt ögonen, och drog ett djupt andetag. Jag var inte sömning, inte ens trött. Bara utmattad. Ändå var jag helt klarvaken och mina sinnen var skärpta. Från rummet intill hörde jag hur Emma vände på sig, förmodligen djup inne i sina drömmar. Emma, som var min närmaste vän, och min rumskompis. Vad skulle Emma säga när hon såg mig imorgon? Skulle hon skrika av ren rädsla, och ringa 112, eller skulle hon gå fram och skaka på mig, och säga att frukosten var klar? Ingen aning. Jag öppnade ögonen, och stirrade upp i taket. Kanske hade jag bara drömt alltsammans? Kanske hade det varit som jag trott från början, min livliga fantasi och ren inbillning. Bara en dröm helt enkelt. Det fanns ett sätt att ta reda på hur det var.
Jag hann inte ens räkna till tre förens jag stod framför spegeln. Bilden jag hade framför mig var likblek, nästan vit. Kroppen verkade på något sätt genomskinlig. Jag ryste, och fortsatte granska. Området runt ögonen verkade mörkare, som svarta ringar när man sovit för lite. Den gläntande munnen avslöjade fyra vassa, vita huggtänder. Jag satte handen för munnen, och skakade förtvivlat på huvudet, och såg in i mina egna ögon. Inte jag, inte nu. Jag vill inte, får inte, vara en v.. Men vampyrer har ju ingen spegelbild? Varför hade jag då en spegelbild? I samma sekund som jag tänkte detta, så försvann den. Min spegelbild var borta. En sekund senare blev den synlig igen. Vad höll på att hända med mig, och vad hade redan hänt? Om jag var en vampyr, vad skulle då hända? Jag vände mig mot sängen, och fann att den var täckt av blod. Mitt eget blod. Jag insåg att jag var tvungen att försvinna, jag måste få tänka ifred. Om jag nu var en vampyr, vem skulle jag få för mig att bita när jag väl blev hungrig? Jag kan inte utsätta Emma för en sån fara.
Tankarna rusade genom mitt huvud, medan jag mödosamt försökte hitta kläder som kunde passa. Jag vet inte varför, men min klädsmak var plötsligt förändrad. Ett par jeans och t-skirt dög inte, jag skulle ha klänning, och en helst gammaldags sådan. Men jag fick nöja mig med en rosa, kort klänning med svarta detaljer. Till det blev det en svartkavaj och svarta 1700-tals skor. Sist lindade jag en rosa skarf runt halsen, för att skymma bettet. Framför spegeln granskade jag mig själv igen. Fortfarande verkade jag på något sätt genom skinlig, som om jag vore en skugga. Jag drog fram sminkväskan och började kladda, vilket var något jag aldrig gjorde annars. Kanske var mitt utseende ett sätt att spegla den jag nu var, eller snarare blivigt. Det var inte friviligt, utan mer som om mitt undermedvetna styrde mig. Mina händer satte rött läppstift på läpparna, och svart mascara på ögonfransarna. Sedan satte de upp det blonda håret i en hög hästsvans, som föll ner över ryggen. Jag sträckte mig efter min handväska, och la ner mitt fotoalbum, läppstiftet och mascaran, och sist ett anteckningsblock för mina innersta tankar och en penna. Jag skulle förmodligen få användning för det. Nu var det dags att gå, bort från mitt rum, från lägenheten, och mitt liv. Jag behövde tänka i ensamhet, och fundera över vad jag är, eller blivigt. Försöka förstå allt, och se om jag är en vampyr. Men fram tills det kan jag inte utsätta alla i min närhet för fara genom att stanna kvar. Jag vet inte vem jag skulle ge mig på om min hunger blev för stark, inte vem jag skulle bita. Jag blundade. Men jag skulle komma tillbaka hit snart, så fort allt blivigt normalt igen. Sedan gick jag.
När jag öppnade ögon igen satt jag högt upp i ett träd, en gran, och såg ner på marken. Den var täckt av snö, men här och var stod små snödroppar och vilade under ett träden. Två grenar från mig låg en kråka i sitt bo och sov. Den måste sovit ganska djupt, för den märkte inte när jag sträckte ut benen, och lutade mig mot stammen. Den bara natthimlen över mig var täckt av tindrande stjärnor, som lyste upp mitt mörker. Allt var så stilla, så lugnt. Jag slöt ögonen, den här gången för att vila. Var det så här jag skulle leva nu? Mitt i skogen helt ensam. Levde vampyrer så här? I alla böcker jag läst, hade vampyrer bott i gamla, övergivna slott. Men vart skulle jag hitta ett slott? Jag ville inte ens bo i ett gammalt, dammigt slott! Skulle jag fortsätta leva ensam, eller skulle jag få sällskap av någon fond för nya vampyrer? Självaste Herr Dracula skulle såklart bli min mentor. Eller inte.. Vinden bytte riktning, och jag lyssnade på natten. Jag hade ju aldrig ens trott på vampyrer.
@ Irma Andersson
Underbart att ni ville höra mer, är ni fortfarande sugna? ;) Kommentera och ge gärna kritik :D
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | KakMonster - 14 aug 09 - 14:06 | | jag tycker den är riktigt bra! :) Finns inte mycket att kritisera på, om ens något! :) Ska läsa tredje delen med en gång! ;) | | KakMonster - 14 aug 09 - 14:05 | | jag tycker den är riktigt bra! :) Finns inte mycket att kritisera på, om ens något! :) Ska läsa tredje delen med en gång! ;) | AllThatIWanted - 22 jul 09 - 17:09- Betyg:  | | Hittade lite felstavningar på vissa ställen. Men så himla bra avsnitt!! Sluta inte! Maila när nästa kommer ut =D | | konfettiregn - 21 jul 09 - 21:34 | jätte bra !:D
maila nästa :D |
|
|
|
