Jag har väntat på ett regn jag kan förlora mig i-1 |
(Första här! Yäy!
Jag blir på så läskigt konstigt humör av att skriva till dikta… :S
I alla fall. Det här blir det mest röriga jag någonsin har skrivit här.
Det ÄR en hp-ff. Däremot skiljer den sig troligtvis markant från alla andra ni har läst (rätta mig om jag har fel).
Ni får se.
Här börjar vi i alla fall från start.
Vid en väldigt speciell kväll i oktober…
Det kommer vara två roller som huvudpersoner, ni kommer snart märka vilka ^^ (3e)
Dock gälls inte prologen ;P
KOMMENTERA!)
Smygande steg som knappt hördes, klev över det mörka trägolvet med ett bestämt mål. Långsamt sjönk hon ner bredvid mannen som väntade på huk bakom diskbänken.
”Barriärerna är intakta,” viskade hon till honom och möttes av en svag nickning. Det korta tillfälle där de tillsammans satt med musklerna och hjärnan på helspänn kändes som en halv oändlighet.
Sedan kom smällen.
Båda kastades bakåt, och Lily kikade snabbt på sin man i kaoset innan hon reste sig upp. Ögonen som mötte henne glödde rött och triumfen gick över i vrede på en sekund när mannen framför henne insåg att hans besök inte varit oväntat. I sin vrede verkade han växa för varje sekund där han stod som en svart mardröm i det en gång vackra, nu demolerade, köket.
”Black…” väste han, fylld av hat, och snärtade till med staven. Den gröna blixten väjdes av efter bara några centimeter.
”Du borde testa dina små dödsätare bättre, Dolder,” sade James föraktfullt och fullt av ironi, och spottade fram det sista ordet. Vreden i Voldemorts ögon ökade för varje ord och med ett avgrundsvrål kastade han sig framåt och snärtade till med trollstaven i samma rörelse.
Lily och James kastade en blick på varandra och utförde samma rörelse med trollstavarna i exakt samma ögonblick.
Vreden i Voldemorts ansikte byttes ut mot förvåning när kroppen plötsligt började falla mot marken. I en sista panikartad gest sträckte han fram den ena handen och de alltid så hatfyllda ögonen verkade förbytas i panik och en önskan om hjälp, innan han slog i golvet med en dov duns och ögonen inte såg något mer…
---
Flera mil därifrån, några dagar efteråt
Barnskriket skar inte bara genom ben och märg utan även genom husväggarna i den stora herrgården. Den bleka, vackra bebisen i den ståtligt prydda barnsängen skrek med en röst som inte lät att höra hemma i en några månader gammal kropp.
Dörren intill barnkammaren slogs upp och en vacker, svarthårig man i 20årsåldern kom inspringande och sjönk ner intill bebisen.
”Sch, det är bra nu… Lugn,” sade han och sträckte fram handen mot det blonda barnet. In genom dörren kom en kvinna med ett farligt, och ändå älskvärt utseende.
”Fanns där ett barn?” frågade han förvånat och mötte mannens blick. Allt som krävdes för att de skulle bestämma sig.
(KOMMENTERA! :D)
|
|
|
|
