[TwilightFF] - Mary Alice Brandon. Del 1. |
Här kommer första delen om Alice ^^
Hoppas ni gillar den :)
Kommentera och säg vad ni tycker :D
(Läs prologen först om ni inte gjort det)
"Hallå? Världen anropar Alice"
Va? Vart är jag? Just det, hos Bea.
"Oj, förlåt"
Jag skakade på huvudet. Vad hade jag just sett? Det var så konstigt.. Precis som om jag hade drömt medan jag var vaken. Vad är det med mig?
"Vad hände egentligen?"
Jag ryckte på axlarna.
"Jag vet inte, faktiskt"
"Du såg ut att vara på en annan planet"
Beatrice, min bästa vän, tittade på mig med en bekymrad blick. Hon bekymrade sig för allting. Så fort det händer det minsta lilla, oroar hon sig. Jag förstår inte att en människa orkar bry sig så mycket om allting. Som när gamla tant Beth dog, började hon gråta. Och hon kände henne inte ens.
"Alice, nu är du borta igen"
"Nej, jag är här"
Bea tog mina händer i sina.
"Du ser trött ut, Al. Du borde gå hem och vila"
Jag kände mig lite skakig, lite yr kanske, men jag var inte trött. Höll jag på att bli sjuk, kanske?
"Du har rätt.. Vi ses imorgon"
Jag reste mig upp och började gå mot dörren. Jag hörde Bea följa efter mig.
"Al.."
Jag vände mig om.
"Ja?"
Hon kramade mig.
"Krya på dig"
"Tack. Hejdå, Bea"
Jag var aldrig sjuk den kvällen. Det var då jag upptäckte mitt sjätte sinne. Det är snart ett år sen nu. Det händer fortfarande att jag får sådana syner ibland. Jag har berättat om de för Bea och mina föräldrar. De tycker jag är knäpp, till och med Bea tycker jag är konstig. Jag tror till och med att jag tycker att jag är det själv. Men jag har vant mig vid min speciella "talang", och jag gillar den.
"Mary, maten är klar"
Typiskt mamma att kalla mig mitt första namn. Jag hatar det. Jag heter Alice. Motvilligt gick jag till matsalen. Mamma, pappa och Cynthia satt redan vid bordet, men de hade inte börjat äta än. Vi äter aldrig om inte hela familjen är samlad.
"Allie, sätt dig bredvid mig"
Cynthia tittade på mig och pekade på den tomma stolen bredvid henne. Stolen där jag alltid satt. Cynthia var extra söt idag, mamma hade flätat hennes långa hår och hon hade den nya klänningen som jag hade sytt till henne. Hon var så mycket finare än mig, min syster. Speciellt med hennes långa svarta hår och stora blåa ögon. Mitt hår hade aldrig varit speciellt långt, jag trivdes inte med det även om jag tyckte att det var så fint. Mina ögon hade dessutom den tråkiga gröna färgen som jag hade fått från pappa.
Jag satte mig ner bredvid min lillasyster.
"Käre Gud.."
Blablabla. Jag lyssnade inte på pappa när han bad till Gud, vilket han gjorde varje gång vi åt. Han hade sagt samma sak under hela mitt liv, så jag visste redan vad han skulle säga. Han tackade honom för att vi har tak över huvudet och mat på bordet, för att han har mamma, mig och min syster. Alltid samma sak. När han äntligen var klar började vi äta. Men jag hann inte ens svälja den första tuggan förrän jag försvann bort från bordet och min familj.
"Är du säker på att det här det rätta att göra, Victor?"
Min mamma stod bredvid min pappa. De var någonstans, men jag visste inte vart. Bakom dem var ett vitt stort hus. Det var ganska vackert. Men jag kunde egentligen inte se någonting annat än min mammas sorgsna ansikte.
"Mary behöver hjälp, Carrie. Det får hon här"
Och där slutade det. Jag var tillbaka vid matbordet. Vad menade mina föräldrar? Vadå för hjälp?! Vad behöver jag hjälp med?!
"Mary.. Det hände igen, visst gjorde det?"
Mamma hade slutat äta och tittade på mig.
"Vadå?"
Jag skakade på huvudet.
"Det har pågått i snart ett år. Tror du inte vi känner igen dig när du får de där.. synerna?"
Åh.
"Mamma, jag är säker på att det inte är någon fara med mig. Jag klarar mig. Och jag behöver absolut ingen hjälp. Jag mår bra"
Nu slutade pappa också äta.
"Det är precis det vi måste prata med dig om"
"Victor, inte inför Cynthia"
"Vadå, mamma? Vad är det med Allie?"
Cynthias röst skar sig och det gjorde ont i mig. Vad är det pappa och mamma försöker säga? Som inte Cynthia får höra? Kan det ha någonting att göra med det jag nyss sett? Att de tänker skicka iväg mig? Nej, mamma skulle aldrig tillåta det. Mamma skulle aldrig göra såhär mot mig. Aldrig.. NEJ!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | izzzzy - 23 jul 09 - 15:45- Betyg:  | | Jätte bra, maila nästa snälla? älskar den! | | Sandra353 - 22 jul 09 - 22:09- Betyg: | | Ohh det är jätte bra, Jag vill jue läsa mera :D:D Älska Alice<33 | | Joseephineh - 22 jul 09 - 21:35- Betyg: | OOOOOOOOOOMG! :D
JÄÄÄÄTTEBRAAAAAAAAAAA ! :D:D:D:D
vill ha mera nuuue ! (:
stackars Alice "/ | | Evvi - 22 jul 09 - 13:36 | | Hon heter Mary Alice Brandon! :) | | NiNTENDOCOREx - 22 jul 09 - 11:00 | Det är bra och så, men asså... Alice heter väl Alice för att hon inte kom ihåg sitt riktiga namn? Så egentligen borde hon inte heta Alice här, eftersom hon bara är en Mary. Ingen vet ju att hon någon gång kommer kallas för Alice... Jaja. Det är din berättelse.
Men... mejla? ^^,<3 |
|
|
|
