[M/M] Heaven in your eyes - Del 19 |
– Rädsla –
Konstigt nog kände jag ingenting – varken glädje eller sorg – när min far leddes bort i handklovar, med nedböjt huvudet och ilska i varje steg. Inte ens när han vred på huvudet, gav mig en förintande blick och mimade ”det här ska stå dig dyrt” kände jag någon skräck eller fruktan. Allt jag kände var en allt mer växande tomhet.
Mamma däremot skrek och grät som om hennes egna barn fördes bort för all framtid. När poliserna stormat in och hittat pappa i full färd med att ge mamma hjärnskakning, började hon direkt gasta som en mistlur om att de inte skulle ta hennes man ifrån henne. Hon förstod väl lika bra som jag att pappa skulle få många fina år bakom gallret, för med tanke på det scenario polisen funnit honom i var det ingen tvekan om att han var skyldig. Mitt inre var fortfarande lika tomt som ett blankt papper när en polis kom och förde mig åt sidan för en pratstund.
”Jag är ledsen att behöva säga det här med tanke på den situation vi befinner oss i, men du och din mamma och syster måste ner till stationen och fylla i några viktiga papper”, sa han lågt och fixerade den grå blicken på mig. ”Gärna så snabbt som möjligt så vi kan ställa er far inför rätta.”
Jag pressade samman läpparna och kastade en blick åt den snyftande hög som var min mor.
”Jag tror inte hon är i skick nog för det”, sa jag ärligt. ”Räcker det inte om jag gör det? Jag är myndig och det var trots allt jag som kom med anmälan.”
Polisen såg också mot mamma och suckade.
”Hon kommer behövas i utredningen så jag föreslår att jag låter en av mina kollegor prata med henne.” Han kramade lätt min axel. ”Du gjorde rätt som anmälde din far, Romeo.”
På det svarade jag inte utan såg bara hur en kvinnlig polis satte sig på huk bredvid mamma och försökte få kontakt med henne. Sen vände jag mig bort och drog några djupa, skälvande andetag. Jag hade svikit mitt löfte till mamma, jag hade gått bakom ryggen på henne och anmält den man hon i år tiggt och bett mig om att hålla undan för rättvisan. Varför hon så desperat gärna ville ha honom kvar och mörklägga alla hans brister skulle jag nog aldrig förstå. Jag kunde bara hoppas på att hon med tiden skulle repa sig och lära sig leva utan den dagliga misshandeln.
Så kände jag plötsligt hur någon smög in en liten hand i min och när jag såg ner mötte min blick min lillasysters stora, mörka och förskrämda ögon.
”Vad kommer att hända nu?” viskade hon och tryckte sig försiktigt intill min höft. Ömt smekte jag henne över det svarta håret och skakade sen lätt på huvudet.
”Jag vet inte”, sa jag sanningsenligt. ”Jag har ingen aning. Allt jag kan säga är att det kommer bli bättre. Du behöver inte vara rädd för honom mer, Tova.”
Tovas lilla kropp skälvde till och hon slöt ögonen och pressade huvudet in mot min mage.
”Det kommer bli bra nu, Tova, han kommer aldrig kunna skada dig igen, du är trygg nu.”
Och min arma lillasyster brast i ohejdad gråt.
Försiktigt lyfte jag upp henne och lät henne luta huvudet mot min axel.
”Jag är så ledsen att det tog så lång tid för mig att anmäla honom”, viskade jag lågt till henne. ”Jag är så ledsen för all skada jag lät honom göra, att jag lät honom göra dig illa. Men det är över nu, älskling, det kommer inte ske igen, han kommer sitta bakom lås och bom en bra tid framöver. Det är över nu.”
Och Tova grät och grät så den lilla kroppen skakade medan jag tröstande strök henne över ryggen och kysste de våta kinderna. Så när Fanny med ens sladdade in genom dörren stod jag fortfarande med min syster i famnen.
”Vad tusan är det som har hänt här!?” skrek blondinen och rusade fram till mig medan hennes brunglittrande blick slukade allt som fanns i rummet. ”Vad är det som händer!?”
”Han är borta.” Sakta började ordens innebörd sjunka in. ”Han är borta nu.”
Fanny såg förvirrad ut.
”Say what?”
”Han kommer aldrig kunna skada oss igen.” En egendomlig värme började sprida sig i mitt inre. ”Jag anmälde honom.”
När jag sa min nästa mening hade jag ett leende utsmetat i ansiktet.
”Jag har anmält min pappa för misshandel, Fanny!”
Den oerhörda glädje och lättnad jag såg i min väns ansikte fick mig att skrikande vilja slå armarna om henne och skutta runt i rummet som en barnunge. Alla de år av oro och ångest som hon fått bära, alla de gånger jag gömt mig hemma hos henne för att slicka mina sår och alla de gånger hon på sina knän bönfallit mig att anmäla svinet, var nu över. Han var borta, min pappa var borta. Fienden hade backat ur.
”Åh, Romeo!” Med tårar i ögonen slog Fanny de smala armarna om såväl mig som Tova. ”Är det sant!? Är det verkligen det? Har du anmält?”
Leende lutade jag huvudet mot det blonda hårsvallet.
”Ja.”
Fanny pep till innan hon drog sig undan och torkade tårarna och såg mot mamma, som rest sig och med sänkt huvud nickade åt något den kvinnliga konstapeln sa.
”Hon tar det inte så bra, huh?”
”Nej, jag kan bara hoppas att hon slutligen kommer över det och lär sig leva utan honom. Misshandeln har blivit en så stor del av hennes vardag att den blivit som ett beroende.” Jag såg bort. ”Jag hoppas bara hon snart kan förlåta mig för att jag gjorde det.”
Fanny la en hand på min axel.
”Det kommer hon, Romeo, det kommer hon. Hon älskar dig och Tova mer än hon älskar Dennis. Ge henne tid att smälta allting och hjälp henne, så kommer hon slutligen förstå varför du gjorde det.” Hon kramade om min axel. ”Vet Bambi om det?”
Med ens högg det till inom mig och jag sänkte huvudet.
”Nej, jag orkar inte möta honom just nu.”
”Varför inte, har ni bråkat?”
”Egentligen inte, men det har uppstått en del… komplikationer.”
Oron var på plats i Fannys ansikte igen då hon såg mot mig.
”Vad är det som har hänt?”
”Jag ska bli pappa.”
De brunguldiga ögonen spärrades upp så stort att jag för en stund nästan trodde de skulle trilla ur sina ögonglober och ramla ner på mattan. Hon satte handen för munnen, flämtade till och stirrade dumt på mig.
”Vad…sa…du!?”
”Maja är gravid i lite mer än tredje månaden och hon ska behålla barnet. Det var först förut som jag lovade henne att jag ska hjälpa till.” Jag bet mig lätt i läppen. ”Bambi vet inte om det än och jag vet inte hur jag ska säga det till honom. Jag orkar inte möta honom just nu.”
”Du ska ha barn…”
Jag snörpte bittert på munnen.
”Inte för att jag valde det, jag närapå hotade henne till att göra abort.”
”Vad var det som fick dig att ändra dig?”
”Pappa…”
Fannys ena höjda ögonbryn var nog för att jag skulle fortsätta förklara.
”Han ville inte ha mig, varken mig eller Tova. Hade han fått bestämma hade mamma gjort abort, och sen hon bestämde sig för att föda oss har han varit ett monster. Han älskade oss aldrig.” Det knöt sig i magen på mig. ”Och jag har gjort exakt samma sak mot Maja och vårt barn, jag höll på att förvandlas till min egen far: ett hjärtlöst monster!” Mina nävar knöt sig och jag såg ned i golvet. ”Jag kan inte bli som han, Fanny, han får inte vinna över mig sådär. Så jag sa till Maja att jag ska göra vad jag kan och sen anmälde jag pappa.”
Fanny stod tyst en stund innan hon la en hand på min axel och suckade lågt.
”Du förstår väl att allt kommer bli annorlunda nu?” sa hon tyst och jag nickade.
”Jag vet.”
”Hur ska du berätta det för Bambi?”
”Jag vet inte, jag vet faktiskt inte…”
Tyst såg jag ned i golvet ända tills Fanny återigen la armarna om mig och lät mig luta mitt huvud mot hennes spinkiga axel. Och medan hon strök mig över ryggen kände jag de undanskuffade känslorna från de chockerande nyheterna om att jag skulle bli pappa till faktumet att jag nyss anmält min egen pappa för misshandel, sakta börja sippra fram.
”Ska jag följa med dig till stationen?” frågade hon lågt och jag skälvde till, kämpade för att behålla fattningen innan jag nickade. När Fanny sen kysste mig på kinden var det dock nära att det brast.
”Kom nu, Romeo”, sa hon lågt och tog min hand. ”Vi ska fixa det här du och jag.”
Så istället för att sitta och tänka på hur annorlunda allting skulle bli nu i bilen ner till stationen, var allt jag tänkte och såg; Fanny. Vackra bästa vän, vad skulle jag göra utan dig?
Det kändes som om vi var kvar på stationen hela natten. När slutligen alla papper var ifyllda och alla intervjuer gjorda samt att mamma blivit ituttad en massa tabletter mot de hysteriska utbrotten som drabbade henne konstant, fick vi åka hem igen. När vi sen stod i dörren la Fanny återigen en hand på min axel och kramade den lätt.
”Om du vill kan jag svänga förbi hemma och hämta lite kläder”, sa hon lågt. ”Jag kan sova här inatt om du vill, Ro.”
Ömt såg jag ner i de vackra ögonen och kämpade för att mina egna inte skulle fyllas med tårar av kärlek. Kärlek till denna underbara och speciella tonårsjej.
”Det skulle jag uppskatta”, sa jag lågt och Fanny log, smekte min kind.
”Då är jag strax tillbaka”, sa hon och gick tillbaka ut medan jag stängde dörren efter mig och Tova, och bar iväg min syster till hennes rum för att lägga henne i säng. När jag sen stod där vid hennes sängkant och strök henne över det svarta håret vällde alla känslorna in över mig, hotade att kväva mig på fläcken. Pappa var borta, pappa skulle antagligen aldrig mer komma tillbaka och mamma var nu ensam med två barn. Hur fan skulle hon klara det här utan honom!? För trots att han slagit henne så gott som varje dag, var han ändå ett stöd och en trygghet för henne; någon som alltid kom när han behövdes och redde upp saker. Hur skulle hon nu få pengar till allt som behövdes samt lära sig att leva ett liv utan honom?
Frågor jag inte fann svar på.
”Jag älskar dig”, viskade jag lågt till Tova, lämnade hennes rum och tog en sväng förbi mammas för att titta till henne. Hon låg i den stora dubbelsängen hopkurad till en liten boll och skakade av gråt. Det långa och tjocka, svarta håret låg utsvept som en plym runt henne och hade det inte varit för den förtvivlat snyftande lilla kroppen, hade bilden varit vacker. Som den var nu skar den mig bara i hjärtat. Förlåt…
När Fanny en stund senare gled in i mitt rum, och det med en fullastad tebricka i handen, satt jag vid fönstret och tittade ut på regnet som sakta börjat falla där ute.
”Jag tog mig friheten att laga lite te åt oss”, sa den slanka blondinen, ställde ner tebrickan på mitt skrivbord och började hälla upp till oss båda. ”Vi tjejer tycker nämligen te är lösningen på alla problem.”
”Vi män föredrar kaffe.”
”Men eftersom jag är hjärnan bakom den här brickan så blev det te.” Hon blandade i lite honung i de två kopparna, hällde i några skvättar mjölk och rörde om varpå hon räckte mig en kopp. Sen slog hon sig ned på stolen vid skrivbordet och följde mitt exempel att se ut på regnet.
”Passande väder för vår sinnesstämning.”
Jag log svagt.
”Det har en tendens att göra det.”
Fanny sörplade en stund på sitt te innan hon ställde ner koppen på skrivbordet och tog till orda.
”Har du någon plan?” frågade hon och jag lutade trött huvudet i händerna. Med ens kände jag mig som 100 och inte 18.
”Imorgon ska jag prata med Maja”, började jag lågt och drog handen genom håret. ”Sen måste jag svänga förbi Bambi och prata med honom också, annars kommer han vanka sig trött av oro där hemma.”
”Förlåt mig nu, men hur fan tror du och Maja att ni ska kunna försörja en liten knodd? Bruden är för fan bara 15 bast och du är 18 och rejält arbetslös. Okej att ingen av er lever i misär men pengar i överflöd snackar vi knappast om.” Hon tog ett rejält tag om tekoppen igen. ”Jag vill inte komma här och vara negativ, men vi snackar om ett nytt och oskyldigt liv här som inte ska behöva lida för att föräldrarna har en tvist. Om Maja behåller barnet bara för den sakens skull att ha en hake på dig samt ett minne från dig, är det inte bara idiotiskt utan mentalt stört.”
Regndropparna föll stilla där ute.
”Hon har bra hand med barn och hon tycker om dem”, sa jag lågt och Fanny himlade med ögonen.
”Okej att tösen skulle göra sig bra som barnvakt, men här snackar vi barnvakt 24/7 i en hel livstid. Tror du hon har nerver för det?”
”Hon kommer älska den.”
”Det var inte min fråga.”
”Jag vet inte!” Ilsket for jag upp och började vanka av och an i rummet. ”Jag vet inte, Fanny, jag vet ingenting! Jag vet inte hur vi ska klara av att försörja ett barn, jag vet inte hur jag ska göra för att samtidigt vara farsa åt en unge jag aldrig bad om samtidigt som jag ska vara pojkvän åt Bambi. Jag vet inte hur jag ska kunna ta hand om Tova och mamma nu när farsan är ur bilden och jag vet inte hur jag ska kunna hantera den kommande rättegången. Jag vet inte hur vi ska klara oss här hemma eller om mamma repar sig, och jag vet inte hur jag ska ta mig ur den här soppan med förståndet i behåll. Jag vet för fan inte ett jävla skit!”
Jag märkte inte att jag grät förens något vått blötte ner mina kinder. Och när Fanny sen med ens kom på fötter och slog armarna om mig, började dessa nyss nämnda tårar forsa fram som ett vattenfall. Snyftande begravde jag ansiktet mot hennes axel för att söka tröst, skydd och stöd samtidigt som vi sjönk ner på golvet och min väninna vaggade mig som om jag varit ett barn.
”Förlåt mig”, mumlade hon hest. ”Förlåt, jag menar ju inte att vara elak, Ro. Jag är bara så jävla rädd att det här barnet ska födas och ni inte kommer klara det, att allt går åt helvete och att barnet blir lidande för föräldrarnas dumhet. Jag vet hur det är, Ro, att vara det barn som föräldrarna inte pallade att ta hand om och som lämnades åt sitt öde. Jag vet exakt hur det barnet känner och jag vill inte att någon annan ska behöva uppleva det.” Hon strök mig över ryggen och drog några hackiga andetag. ”Jag ber dig inte att ha alla svar på världens alla frågor; jag ber dig att tänka efter ordentligt. Du och Maja ska ha barn, Romeo, du kommer att bli pappa. Att du ska bli någon superfarsa som hämtar ungen på dagis varje dag, köper leksaker och klär ut dig till jultomte är det ingen som ber om och nog allra minst Maja, men att du i alla fall ger barnet kärlek och inte överger det är väl något man skulle kunna begära. Och det vill jag att du har i åtanke att du klarar av när du pratar med Maja imorgon.”
Jag nickade och slöt ögonen, klamrade mig fast vid den skrana lilla kroppen så gott jag kunde och snörvlade lågt. För en stund ville jag bli barn igen; bli den där lille pojken som mamma alltid hissade mot skyarna och skrattande kittlade under armarna. Jag ville springa över grönskande gärden med vinden i håret, ville gunga så högt att det kändes som jag svävade och ville rusa in i grannarnas trädgård för att palla äpplen om natten.
Jag ville få vara bekymmerslös.
”Jag är rädd”, viskade jag lågt efter en stund. ”Jag är så jävla rädd, Fanny, hur fan ska jag kunna fixa allt det här? Bambi har rätt i att hur vi än gör så kommer det att förändras mellan oss.”
Fanny hyschade lågt på mig.
”En sak i taget, älskling, en sak i taget”, mumlade hon lågt och strök mig över håret. ”Maja först, Bambi sen, okej?”
”Okej.”
Sen slöt jag ögonen igen och lät mig bara bli tröstad och omhändertagen för en stund.
Ni vet vad ni ska göra ;)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 24 jul 09 - 19:17- Betyg:  | | Shit, stackarna | | Bolliz - 24 jul 09 - 15:02- Betyg: | Oj... För det 1. Du skriver dom en gudinna.
För det 2. YIPPY ROMEOS PAPPA ÄR VÄCK:D
För det 3. Jag tror att jag kommmer att dö om jag fortsätter läsa,
men det tar jag! xD | | VampyrenSamantha - 22 jul 09 - 11:24- Betyg: | MEn shit ._.
Det känns som jag inte har någon hjärna, jag kan inte kommentera eller ens få något vettigt ur min mun.
Du skriver så fantastiskt så att det inte är mänskiligt.
Högsta poäng! <'3 | | -Cute - 22 jul 09 - 08:00- Betyg: | | jag har gråtit många tårar denna del ÖHÖ! ._. är allmänt förvirrad och vet inte vad jag ska göra :o | | InTheShadows - 21 jul 09 - 22:13- Betyg: | oooh så fint. <333
men så oroande, HUR SKA DET GÅ???
*SLITER HÅRET*
(allvarligt, vill du att jag ska bli skallig?
LÄGG UPP EN TILL DEL NU!!!!) | | WalkingTheDemon - 21 jul 09 - 21:54- Betyg: | | Bra <3 | | _Live_life_ - 21 jul 09 - 21:23 | asså, du är bara bäst.
så enkelt är det faktiskt. | | Mp3 - 21 jul 09 - 20:21 | Du skriver som något utomjordiskt geni.
förstår du att mina ögon är fyllda av tårar och att jag fullkomligt älskar den här historien? | | NeMriA - 21 jul 09 - 19:32 | kajfhdgiui ;_;
jag vet inte vad jag ska säga. du är så jävla bäst på det här så man blir mållös <3 | | Boegapa - 21 jul 09 - 19:06- Betyg: | | JAG ÄR TÅRÖGD. PUNKT SLUT. | | Pumisa - 21 jul 09 - 18:56- Betyg: | Gwehlkwdejkla DAMP!
Läggutnästadelfortsomhelvete! | | flikkanmedN - 21 jul 09 - 18:51- Betyg: | | Sitter och snyftar här. Jättebra skrivet som vanligt. |
|
|
|
