Hans oceanblå ögon i ett skimmer av solsken [7] |
Jag trevade sakta efter min fluffigt mjuka morgonrock som hängde runt
stolsryggen. Strök sakta, medlidande längs det mjuka tyget innan jag vevade
runt den runt kroppen. Med lätta, tassande steg och klibbande, kallsvettiga
fötter lämnade jag avtryck i mitt golv när jag lämnade mitt rum. Öppnade den knarrande
dörren snabbt innan alla mördartankar och sorgsna minnen skulle följa med ut i hallen.
"Godmorgon", hörde jag mamma säga nerifrån köket som antagligen hört mina fötter
klibba mot golvet.
Försiktigt kraxade jag ur mig ett "godmorgon" innan jag klev in i duschen och duschade
igenom varje hårstrå. De var klibbiga hårtestar, som flottiga istappar kring huvudet,
och när jag äntligen fick loss tovorna - vandrade jag nerför trappan med lena, fina
fötter och släntrade in i köket.
"Mår du bättre idag?", undrade mamma med ett diskret, oroligt ansikte.
Jag smusslade åt mig en rostad macka med ett glas mjölk och sjönk ihop mittemot mamma.
"Mm ...", muttrade jag ut en lögn och kollade skamset ner på mackan och dess smälta ost-
skiva. En klick ost började sakta kana nerför den knapriga mackan och flöt ner
på fatet.
"Du borde nog ringa Nina ... och be om förlåt", insisterade mamma när hon flackade
med blicken. "Jag förstår vad som hände och jag förstår att Ninas mamma var jätte orolig.
Du och kanske till och med jag är skyldiga ... en ursäkt".
Mamma kollade vänligt på mig och lade huvudet på sned.
Min blick föll ner på mackan och plötsligt hade jag en väldigt ivrig och orolig känsla
som knöts runt magsäcken. Jag försökte hosta upp det tjocka repet av känslor, men det
fick mig bara att må illa och jag fick sakta sjunka ner på en stol.
Hur skulle det vara att ringa till Nina? Hon skulle säkert vara ilsket förbannad och
slänga på luren utan ens en enda riktig förklaring sagd. Jag skulle få RIKTIG ångest
då. Och Anton. Vad hände med honom? Det kändes som om han var ett läskigt vilddjur,
beredd att släppas ut när som helst. Han var vidrig. Även om jag var så förbannat kär
i honom.
Hans grepp om mitt vänstra bröst och dess hårda tag kom tillbaka. Hans hand kändes som
mänsklig och jag drog djupt efter andan för att slippa handen. Antons hand.
När dagen började närma sig eftermiddag, rullade solen ner bland de ulligt
gräddvita molnen. Då blev de apelsinfärgade med en blandning av blodapelsin.
Telefonklykan stod vackligt på mitt sängöverkast och kopplingen till luren i min
kallsvettiga hand. Jag hade klämt luren mot örat i säkert flera timmar. En hel dag.
Och resultatet kom. En klibbig, gammal lur.
Ninas nummer var inknappat i den gamla, illgröna telefonapparaten. Men jag slog
aldrig det. Jag kunde bara lyssna på två eller tre pip, innan jag lade på luren,
plockade upp den igen och slog numret ännu en gång.
Lönlöst.
I fönstret gled vattenpärlor ner. Eller så smattrade de mot rutan så jag väcktes
ur mina bedrövliga tankar. De tankar som satt som fastnaglade i skallen.
Hela tiden fanns Anton med. Hans hand och mitt bröst. Hur han hade tagit ett hårt
grepp och vridigt om mig. Så kändes det. Ont. Obehagligt.
"Gumman ...".
Mammas silkeslenta röst böljade över tankarna och funderingarna. Jag kollade
försiktigt upp och träffades av mammas topasfärgade ögon som letade sig in i
rummets mörka ytor. Jag hade ju dragit för persiennerna för att slippa se på
regnet.
Nu öppnade hon dörren på glänt med forskande ögon.
"Gumman, jag ser inte dig".
Jag sträckte med suckande till nattdukslampan. Rummet tornades upp och mamma kunde
utan synansträngning sätta sig vid min sida av sängen.
"Hur går det? Har du ringt Nina?".
Hon sneglade på den klibbiga luren jag höll i handflatan.
Jag skakade besviket på huvudet.
"Jag vågar inte. Vad ska jag säga?", kved jag och kände tårklumpen lägga sig
slemmig i gommen.
Mamma lade en hjälpsam arm runt mina axlar och rätade på min kofta.
"Säg att du är ledsen, förstås. Att du vill be om förlåtelse. Jag tror inte
det är hela världen".
Inte hela världen, mamma?! ville jag skrika, men orden passerade inte luftstrupen.
"Behöver du hjälp med att ringa?", undrade mamma leendes och jag ville genast
vrida nacken av henne. Det verkade inte som om hon tog detta seriöst.
"Nej tack", grymtade jag och tryckte bestämt upp Ninas nummer. Det var inte med flit,
jag ville genast lägga på luren. Men eftersom mamma satt där med ett leende på läpparna
och iakttog varje, liten rörelse - kunde jag bara vänta mig Ninas röst höras ur
luren.
Tre signaler gick. Ytterligare tre signaler.
Jag kollade uppfogande på mamma som bara satt och nickade och log.
"Nilsson".
Yvonnes röst hördes andra änden. Hon lät som vanligt. Snäll och vänlig.
"Hej", kraxade jag fram. "Jag skulle vilja...".
"Jaha, är det Linda? Jag skulle faktiskt vilja prata lite angående gårdagens fest".
NEJ! Inte nu.
Jag begravde ansiktet i handflatorna. Mamma strök en hårtest ur ansiktet på mig.
"Skulle jag kunna få prata med Viktoria?".
Jag räckte olyckligt fram luren till mamma. Mamma rätade snabbt på rösten innan
hon tog emot luren och böljade fram ett "Hej".
De pratade länge. Länge och noga pratade de igenom varje, liten detalj -
så noga som möjligt. Och jag bara satt och flätades in i tankarna. De bedrövliga
tankarna.
Tillslut när mamma räckte över luren till mig hade hon en glimt ilska i ögonen.
Yvonne hade trollat bort henne till suringen.
"Hallå", kraxade jag fram en ytterligare gång.
Ninas kväljningar hördes i andra änden. Luftstrupen snördes samman på mig.
"Nina .. Nina. Förlåt mig! Det var inte meningen", kved jag.
Nina svarade inte. Jag kunde bara höra hur hon satt där. Jag kände det av hela mig
att det var just Nina som satt där tillsammans med luren lutad mot örat.
"Vi var båda två inte så nyktra. Jag tog ett helt glas av vad-det-nu-var och sedan
ville Anton ... Ja ...". Jag sneglade på mamma. "Det hände något som fick mig att
vilja gå hem. Jag är så ledsen!".
Plötsligt hördes Ninas snyftningar. Vad var jag för jävla kompis?!
"Nej, det är i-inte det ...". Nina stapplade upp några ord mellan snyftningarna.
"D-det är inte ditt f-fel. Jonte ... J-jonte".
Hon tystnade.
"Vadå? Berättta".
"H-han ... gjorde slut".
Så var det att reda på det. Det var så man kunde känna ögonen rullas in i skallen.
Kunde det vara möjligt? Jonte och Nina av alla människor? Var det slut...?
|
|
|
|
