Fly från dina tankar | kap 2 |
Kapitel två
”Vet du varför tankar är så suddiga?”
Steffani hade lämnat mig när vi helt plötsligt stod utanför Hannes hus. Jag hade lovat honom att vi skulle prata ”viktigheter” som han uttryckte det. Och det skulle Steffani inte ens drömma om att vara med på, hon hatade att bara prata. Hon ville att det skulle hända något hela tiden. Hannes är mer lugn och sansad, han tog vara på det som kom i vägen framför hans fötter. Jag plingade på dörren, vilket jag inte behövde göra egentligen, men det var en ren vana. Jag hörde steg innanför dörren, och såg hur Hannes öppnade. Han strålade mot mig, men skrattade till lite.
”Du behöver inte plinga på”, sa han ”det vet du.”
”Förlåt, det är bara en vana”, ursäktade jag mig när jag följde med Hannes in i hallen.
”Du behöver inte be om ursäkt”, sa Hannes.
”Okej. Förlåt.” Hannes tittade på mig och skakade på huvudet medan han skrattade. Jag följde med honom upp till hans rum. Som låg i en ovanligt fin vinkel, visserligen likadant som de flesta andra rum. Men själva rummet var ljus, och inte så mörkt med hemska affischer och mörka tapeter. Hannes hade bara affischer på David Bower, som var hans Gud genom alla tider. Inte bara låtarna som var underliga, men samtidigt vackra och förklarande, utan hans läggning. David Bower, är som Hannes, bög. Det skrämmer de flesta, för Hannes beter sig som vilken cool kille som helst.
Och rummets vinkel, förresten. Den var mer rund än fyrkantig, och den låg mer snett åt höger än rakt fram – som en fyrkant, som ett vanligt rum. Hannes rum var mer öppet än instängt, det passade honom perfekt.
Jag satte mig på hans säng, den halv mjuka sängen med rosa örngott. Hannes satte sig på sin – också rosa – sackosäck.
”Då så, varför detta hastiga möte?” log jag.
”Måste jag ha en andledning till att jag vill träffa min bästa vän?”
”Absolut inte”, insisterade jag och la märke till hans belåtna min. ”Jag undrade bara om du träffat någon, du ser ju så lycklig ut?”
”En lyckligt född person brukar vara lycklig hela livet, eller?” Jag skakade på huvudet och kände den sköna spänningen när jag märkte att vi redan hade börjat prata så allvarligt, vuxet och roligt. Hannes höjde på ena ögonbrynet, som han hade försökt lära mig att göra – men inte lyckats, men egentligen hade han gett upp. För han orkade inte med att jag var så okunnig på just den grejen.
”Jag föddes lycklig, men just nu är jag olycklig”, sa jag Hannes spärrade upp ögonen ungefär tio centimeter. ”I min egen värld.”
”Åh”, sa Hannes tyst. Han verkade förvirrad, men kom genast in på ett annat samtalsämne. ”Vet du varför tankar är så suddiga?” Jag hajade till. Hannes hade inte nämnt något ämne som var så fyllig som det. Mitt hjärta började slå fortare, och jag trodde nästan att Hannes riktigt kunde höra hur högt och snabbt det slog. Om han gjort det nämnde han det i alla fall inte.
”Tankar är inte suddiga”, mumlade jag. ”Tankar är mitt liv, och jag är inte suddig. Jag ser tankar lika väl som jag ser det riktiga livet. Jag tänker med livet.” Jag var osäker på att han inte förstod vad jag menade, men jag ignorerade oron. Hannes såg ut att tänka efter en lång stund. Han brast upp i ett leende.
”Ja, jag har sätt det. Men i alla fall, jag har en andledning.”
”Vadå?” Jag blev genast ganska nyfiken.
”Jag har träffat någon!” sa han lyckligt och hela han strålade av glädje. Med ens kände jag mig ganska besviken, jag trodde han hade menat att han hade en andledning med att ha sagt det där med tankar. Men det var inte alls om det, det var hans nya förhållande.
”Åh…”, sa jag stelt. Hannes tittade olyckligt och rätt så sårat på mig. ”Grattis… jag vet inte vad jag ska säga”, sa jag och låtsades verka glatt tårögd i hjärtat. Hannes såg stolt på mig och pekade på en bild han hade bakom sig. Mitt hjärta tog ett skutt.
Jag hade inte trott det hör om min andra bästa vän. Att han kunde sjunka så lågt i sina kärleksförhållande. Jag visste inte att han kunde förvåna mig så kraftigt som han gjorde just nu. Hannes var säkert redan blind av kärlek, och jag kan förstå honom. Men det jag undrar är om han verkligen valt den rätta. Den som är på bilden kanske bara lurar honom. Det skulle inte förvåna mig.
Hannes har valt en idiot, som jag hatar. Men jag vet absolut inte varför.
Hannes är blind.
Det kommer han vara ännu mer.
Hannes har valt en idiot.
Nick.
Hannes skakade liv i mig och undrade om jag mådde dåligt.
”Ja”, pep jag.
”Åh, varför det?”
”Hannes, varför Nick?! Han är inte ens bög ju!” stönade jag.
”Nej, jag vet. Men han är bisexuell, Jen! Det är ju världens chans!” Det blir bara värre och värre, tänkte jag med sorg i hjärtat.
”Kanske för dig, men tro inte att jag kommer spendera min närmaste tid tillsammans med dig och Nick”, muttrade jag lite surt. Hannes bara flinade åt min hastiga reaktion.
”Jag tvingar dig inte”, lovade han. ”Men jag kommer aldrig att våga vara med honom själv.” Jag beslutade att jag inte skulle bry mig. Jag var tvungen, annars skulle Hannes fyra av sin charmiga hundvalpsblick. Och den kan man säga att jag är allergisk mot. Vi avslutade samtalet med att Hannes lovade att inte ta upp Nick som andra samtalsämne. Jag log lättat när han började prata om Green Day, mitt favoritband. Han hade såklart inget emot det bandet och deras låtar, men han tyckte den senaste skivan bara var dålig. Kanske inte alla låtar, men det erkände han inte. Jag tyckte bara att skivomslaget var kass, det gjorde mig så avundsjuk när alla de snygga kändisarna kysser en annan. Speciellt om en snygg kille kysser en annan tjej, det är otroligt hur avundsjuk jag blir. Vi diskuterade Green Day’s lite äldre låtar. Jag tyckte såklart att American Idiot och Holiday var favoriterna. Han tyckte att Boulevard of Broken Dreams var bättre än dem jag sa.
”Dope är i alla fall den bästa gruppen”, sa jag himmelskt.
”Du har ju bara hört en låt”, skrattade Hannes. Jag mötte inte hans blick när han sökte efter min. Han hade rätt, jag hade bara hört en. Men den var så underbar. Synd bara att Florida har snott delar av den, och musiken i refrängen. ”Vad heter den?” frågade Hannes, jag kände hur han tänkte efter.
”You spin me round”, svarade jag (och inte utan stolthet i rösten. Jag brukar vara dålig på att komma ihåg vad låtarna heter, från kända grupper. Men nu kom jag ihåg, och det var jag mer än stolt över).
”Ska vi… göra något annat?” undrade Hannes tillslut. Jag ryckte bara på axlarna och lät honom göra vad han ville, han satte sig vid datorn. Jag satte mig på stolen bredvid honom och tittade vad på vad han skulle göra. Han loggade in på msn, såklart. Marodören, idioten, den jag inte kunde acceptera var på ett livligt humör att skriva till oss.
It’s my life säger:
Hej! :D
Hannes gav mig en blick och blinkade, han ville bevisa att Nick menar sin “kärlek”. Vilket jag hade väldigt svårt att förstå? Nick verkade vara så egen, och inte så intresserad. Men det var han kanske ändå. Jag och mina tankar kanske har fel någon gång, vilket inte är så vanligt. Men det får jag nog leva med.
Hannes :) säger:
Hej :)
It’s my life säger:
Vad gör du??
Hannes :) säger:
Jag är med Jenny
Och du?
It’s my life säger:
Jenny vem? :o
Jag gör inget ! har tråkigt, funderar på att gå över till Felic
Jag försökte att inte se så besviken ut, men lyckades bara till fyrtio procent. Hannes hade tydligen inte berättat något om mig. Jag förstår inte ens varför jag bryr mig om det, jag hatar ju Nick. Egentligen.
Hannes :) säger:
Jenny Eriksson. 8A
It’s my life säger:
Jaså hon Jenny :P
Hej på dig?
Hannes drog tangentbordet mot mig, men jag skakade lite surt på huvudet. Han tittade trött på mig.
”Bara skriv ’hej’”, bad han och la huvudet på sned. Jag lutade mig fram och skrev.
Hannes :) säger:
Hej
It’s my life säger:
:) okej, men jag ska dra till Felic nu då!
Vi ses ! <33
Hannes hann inte skriva tillbaka, och jag misstänkte att Nick lurades med kärleken. Men det ville jag inte säga till Hannes. Han ryckte bara på axlarna och stängde av. Han gick ut från rummet och ut i öket, där hans mamma stod och lagade mat. Jag kände lukten av oregano och skinka. Och hon knådade en deg som liknade pizza deg. Hannes mamma är rak och vacker. Hon har alltid en sjal runt huvudet för att visa att hon är muslim, inte helt. För hon äter kött, precis som Hannes. Hannes är också muslim, men han klarar av att äta fläskkött som icke-muslimer. På en av köksstolarna satt Hannes lillebror Ari. Eller satt gjorde han inte, inte still i alla fall. Han studsade upp och ner på stolen, och jag bara väntade på att den skulle braka sönder under honom. Men ingenting hände och jag kände att jag blev lite besviken.
”Jenny, Jenny!” hojtade han glatt. ”Jenny!”
”Ari, Ari”, sa jag inte lika glatt. Men det märkte han inte, han var i full färd att hoppa upp och ner och samtidigt läsa en med roliga Norge Historier. Den boken som han fick av mig för ett år sen, den har han sparat. För nu kan han läsa.
”Jenny! Vill du höra en rolig historia, vill du det? Jenny?” Ari fullkomligt flög upp i luften.
”Okej, okej, Ari. Men lugna ner dig lite”, bad jag. Ari satt stilla och läste upp:
”Den ena mannen till den andra: ’Jag har hört att Olle har köpt en gitarr’”, började Ari och sneglade på mig för att se om jag lyssnade. När han mötte min blick fortsatte han: ”Den andra nickar och säger: ’Det stämmer!’ Den första mannen ser fundersamt på den andra och frågar: ’Vad spelar han då?’ Olle kommer fram och svarar högtidligt: ’Tennis!’”
Jag kan inte låta bli att le. Ari börjar studsa upp och ner igen och utbrister:
”Vad tyckte du om den Jenny? Var den bra?” Jag nickade och log. Ari fnissade förtjust.
”Nej nu”, sa Aris och Hannes mamma. ”Ska ni pojkar hjälpa mig med pizzan? Jen, ska du äta här?” Jag skakar på huvudet och säger att jag lovat mamma att äta hemma. Men det är en stor lögn, mamma skulle helst av allt vilja slippa mig. Men jag måste hem, för att kunna skriva ner mina tankar. Och försöka bli vän med min bror, mamma är svårast. Så hon får vänta. Jag säger hejdå till Ari med en klapp på huvudet, hejdå till deras mamma med att niga. Hannes säger jag hejdå med att krama. Han viskar något till mig som jag inte hörde, men jag ler ändå för säkerhetens skull. Hannes ler tillbaka och följer med mig ut till hallen. Jag tar på mig skorna och hänger jackan över armen, säger hejdå en extra gång innan jag går.
|
|
|
|
