( Twilight ff ) Bree ( Serie 1, del 11, svenska ) |
jaha, eftersom jag skrev del 11-13 på engelska har jag fått önskemål om att få läsa dem på svenska.
här kommer dem, på svenska.
Dem känslorna jag hade förut var borta för länge sen och jag planerade inte för att känna så snart igen. Jag kände mig faktiskt lycklig, älskad och andra känslor jag aldrig kunde ha drömt om förut. Jag hade inte rignt någon i min familj på månader. Jag saknade dem, mycket. Det var en del av mig som ville åka hem men sen fanns det en annan del som sa ” nej, gå inte ”. Jag tänkte på att åka hem men jag var inte säker än. Först fanns det jag, som längtar hem och sen jag som känner mig hemma, här i Forks. Tiden gick så snabbt med honom, jag kände mig inte olycklig. Största delan av vår tid vi var ute och jagade eller gjorde andra saker.
Han sa till mig att han ville att jag skulle träffa hans familj, kungarna, Volturi. Jag hade aldrig träffat någon av dem personligen, bara historier. Ibland berättade Bella upplevelser som hon haft med dem, i mina öron låtte dem inte specielt älskvärda. Självklart berättade hon om alla, Aro, Marcus, Felix, Alec och Jane osv. Kanske skulle det vara bäst om han träffade min familj först. Ju närmare, ju bättre. Jag kände mig bra nu när jag skulle fråga honom om han ville träffa min familj, dem som accepterade mig.
Jag gick ner för trapporna, från mitt rum. Jag visste att han kanske skulle vara hemma och om han inte var det skulle jag vara tvungen att ringa honom. Igen, stannade jag halv-vägs ner för trapporna för att se mig i spegeln. Mina ögon var smält honung, jag hade satt upp mitt hår i en hästsvans, det såg bra ut. Som vanligt hade jag jeans och en blå tröja. Jag var förvånad av hur vanligt mina kläder såg ut att klä mig, jag såg mänsklig ut förutom den bleka hyn och dem honungs färgade ögonen. Och förutom vår övernaturliga styrka, hastighet, vår diet och våra talanger, juste, jag glömde nästan hur vi glittrar i solen. Förutom allt det skulle vi vara mänskliga. Men jag förstog inte varför Volturi vill hålla vår existens en hemlighet, kanske för att människorna skulle vara dödskrämda och vi skulle springa omkring och döda alla, är det, det?
Jag skakade av mig den hemska tanken och drog ena handen genom min hästsvans och gick ner för resten av trapporna. Jag kände mig väldigt bra, jag skulle träffa min familj igen som jag inte träffat på ungefär 5 månader. Jag tog sista steget ner för trapporna och suckade högt, inget svar. ” Joseph? ” prövade jag. Tomt. Inget svar alls. Jag suckade igen och tog fram mobilen ur min jeans ficka. Jag slog hans nummer och väntade på en röst. 1 signal, 2 signaler, någon svarade.
” Bree? ” hans röst var misstänksam och förvånad. Vanligtvis brukade jag inte ringa honom utan bara gå in i skogen och leta efter honom.
” Ja, det är jag. Var är du? Kan du komma hem nu, kanske? “ två frågor I en mening, fräckt.
” Varför? Jag är bara I skogen . . . har något hänt dig, Bree? Jag kommer direkt ” sa han och sen försvann hans röst och han hade inte gett mig tid att svara honom, jag var inte skadad.
Jag lade tillbaka mobilen i min ficka medans jag skakade på huvudet. Jag gick mot pianot och satte mig ned på den låga stolen. Jag hade inget att göra så varför inte spela lite? Jag höjde fingrarna till tangenterna och en klassik melodi fyllde rummet.
Dörren öppnades och slog i vägen så det ekade i rummet.
” Bree? Är du okej? Är du skadad? “ sa han hysteriskt, hans röst var så hög att det nästan låtte som Alice. Jag fnittrade men lovade mig själv att vara seriös.
“ Jag är okej, och jag är inte skadad “ försäkrade jag honom “ Jag ville . . . bara frågade dig något ” sa jag och sedan kände ett till fnitter på väg upp genom strupen.
“ Åh, okej “ han lugnade ner sig och gick mot pianot där jag spelade. Jag log så jag visade min tänder, jag fnittrade igen. Han kollade på mig, hans ögon, som vanligt, helt förtrollande.
Jag blinkade och kollade ner på mina fingrar och tog ett djupt andetag.
” Vill du träffa min familj? ” sa jag och gjorde en hoppfull min ” Du behöver inte – ” jag avbröt mig själv och öppnade munnen igen, stängde den och öppnade den, jag lade handen framför munnen.
Jag måste låta honom tänka för sig själv, tänkte jag. Han tog ett steg närmare mot mig och log, jag kollade upp på honom, han nickade.
” Ja ” lade han till efter sin nickning. Direkt slutade jag spela. Jag kunde inte prata, när jag hittat möjligheten att prata var det ända jag sa. ” Herregud, herregud ”. Han skrattade när jag sa dem orden, igen och igen. Hemkänslan vann, jag skulle få träffa min familj.
” Nu? Kan vi åka nu? “ frågade jag honom och började hoppa upp och ner på fötterna.
” Varför inte ” sa han och log mot mig, jag ville skrika av glädje men det gick inte. Han skrockade en gång. Jag log och hoppade in i hand famn. Det här skulle bli fantastiskt, jag skulle få träffa min familj igen efter så länge, dem jag saknat så mycket.
Jag log mot honom , han hade ett ögonbryn höjt och han log. Hans min var för komplicerat att läsa men av vad jag kunde gissa var han glad och jag var glad, jag var med honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Joseephineh - 20 jul 09 - 14:38- Betyg:  | Yäääy, taackar för du lade upp den på svenska ! :D <33
och jäääättebra !:) | | Sandra353 - 19 jul 09 - 21:29- Betyg: | | Tack tack tack nu får jag läsa om Bree igen xD Jätte bra |
|
|
|
