Vem skulle du bita? kap. 1 |
Kapitel ett,
Sömnigt tittade jag på klockan, och insåg genast att det var på tiden att jag la mig. Tvingad av att veta slutet på berättelsen jag läste, höll jag mig vaken en liten stund till. Det spännande slutet jag väntat mig, inträffade aldrig, utan allt blev som förväntat, det onda besegrades och alla levde lyckliga i alla sina dagar. Suck. Jag la ner min bok på det överfyllda nattduks bordet. En gäspning letade sig fram, och jag släkte sänglampan. Mitt rum låg i mörker, och ändå kunde jag se det framför mig. Där borta stod skrivbordet, i ordning plockat och sorterat. Bredvid det stod stereon och spelade lugn musik. Idag var det Red Hot Chili Peppers skiva ”Bye The Way”, och jag kunde inte hjälpa att jag mumlade texten utan till. Rakt framför mig var dörren, och bredvid den var bokhyllan. Skuggorna på väggen dansade framför mina ögon. Det var eldsprutande drakar, flygande hus, och trollande feer. Försiktigt föreställde jag mig själv där, mitt ibland allt ihop. Med en trollstav i handen och makten att styra världen. Det blev ännu en historia att skriva om.
Jag vaknade mitt i natten, och kände mig iakttagen. Det kändes som om någon stod och såg ner på mig, från taket. Som en osynlig skugga, eller Gud. Eller bara en skräckinjagande person av något slag. Jag tänkte inte öppna ögonen. I alla skräckfilmer, om en person öppnar ögonen, står alltid mördaren där. Jag tänkte inte falla för det gamla dåliga tricket! Vem, eller vad som än stod där, skulle minsann inte få röra mig. Jag tänkte inte bli mördad, inte ens lite. Kanske hade jag bara livlig fantasi, eller så var det en ren inbillning.. Men så kände jag en kall vind pust mot mitt ansikte, och sedan en till, och en till. Precis som andetag. Det var på riktigt. Vad skulle jag göra? Skulle jag ligga kvar, eller skulle jag skrika? Skulle jag slå upp i tomma luften med knuten näve, och inte veta om jag skulle träffa något eller inte? Och om jag inte gjorde något, vad skulle hända då? Tillsist blev tankarna alldeles för snurriga, och mina ögon gled upp. Taket över mig var tomt, det fanns ingenting där. Jag andades ut, och slappnade av. Det fanns inget att vara rädd för. Bara min livliga fantasi, och ren inbillning. Jag sträckte på mig, och la mig på sidan. Men jag hann knappt blunda igen, för än jag kände de kalla andetagen mot ansiktet. Den här gången var de ännu starkare. Jag skulle dö.. Nu skrämde jag upp mig själv igen, hur dum får man va? Jag tog ett djupt andetag, det fanns inget att vara rädd för.
”Så du är inte rädd?” Bredvid mig i sängen, låg nu en likblek man, men lysande, bruna ögon, och mörkt hår. Han hade ett uttrycks löst ansikte, och verkade helt utan känslor. Jag ville skrika, men inte ett enda ord kom fram. Vad gjorde han här? Vem var han? Vad skulle han göra med mig? Jag var livrädd, men var som hypnotiserad av mannen. Jag kunde bara se på honom, och granska varje detalj av hans yttre. Hans ansikte verkade på något sätt lidande, som om han genom gått något smärtsamt. Inte fysiskt, utan mer psykiskt. Hans sinne verkade dock starkare och mer sårbart än någon annan persons. Plågat.
”Vet du vad jag är?”, viskade han, och mötte min blick. Jag skakade på huvudet snabbt. Jag visste inte, och jag ville inte veta heller. Men ett enda ord viskades i mitt undermedvetna.
”Är du helt säker?” Jag nickade. Ordet upprepades igen. Jag rös bara av tanken. Det fick inte vara så. Jag hade läst för många böcker om dessa plågade varelser. Deras kännetecken, vit hud, ett uttryckslöst utseende, och vassa, vita huggtänder.. I samma sekund jag tänkte de orden, gläntade han på munnen, och ja, där fanns de.
”Vassa, vita huggtänder..”, viskade han ”.. och du vet vad det betyder?” Mina läppar darrade, och ordet skreks ut i mitt huvud. Högt, plågat, och outhärdligt.
”Vampyr”, sa jag. Han log, och slickade sig runt läpparna. Hans tänder verkade bli större, och hans blick vilade på min hals. Försiktigt strök han undan mitt hår, och lät sin hand smeka min hud.
”Det gör inte ont, jag lovar..” Hans blick var full av medlidande, med också av hunger, och en längtan efter närhet.
”Snälla..?”, viskade jag, medan en tår rann ner för mig kind. Jag var rädd, så otroligt rädd.
”Förlåt.”, sa han, innan han förföriskt böjde sig fram, och greppade min hals med sina tänder. Förlåt.
© Irma Andersson
Vill ni ha en fortsättning?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | KakMonster - 14 aug 09 - 13:55 | | åh, bra!! :)) :D | AllThatIWanted - 19 jul 09 - 20:31- Betyg:  | | Gimme gimme gimme!! =D maila nästa!! | | Latoxen - 19 jul 09 - 20:26 | | Mera!!! :) | | konfettiregn - 19 jul 09 - 19:05 | ööööhhh,.... om vi vill !:D
bra!:D
/ fd. chillaah | | Swejk - 19 jul 09 - 18:10- Betyg: | | Vill jag ha fortsättning? JAAAAA!! <33 |
|
|
|
