[M/M] Heaven in your eyes - Del 18 |
– Uppgörelse –
Mammas mörka och skrämda ögon var det första som mötte mig när jag knackade på hemma. När hon sen registrerat att det var jag sken hennes ansikte upp i en sådan barnslig glädje, att det gjorde ont inombords. Jag är så ledsen för att jag försummat er på det här viset, älskade mor.
”Romeo!” Mamma slängde upp dörren och slog armarna om mig. ”Vad kul att se dig hemma!”
Hennes nästintill korpsvarta blick var fylld med tårar då hon la händerna mot mina kinder och såg upp på mig, varpå hon drog ned mitt huvudet till sitt då hon kom åt att kyssa mig på kinderna. Sen fick jag återigen en varm kram.
Det var inte mammas fel att det blivit såhär; hon har ingen skuld i det. Jag har aldrig fått veta exakt hur det gick till när mamma och pappa beslöt sig för att gifta sig och bilda familj, det enda jag vet är att de träffades när de var mycket unga och gick i samma skola. Pappa hade spanat in mammas mörka skönhet direkt från första stund och efter det börjat uppvakta henne, och mamma föll som en fura för den stilige tonåringen. Visserligen visade han redan då prov på att vara hetsig, men mamma har aldrig tyckt om att prata om det.
”Visst kunde han ge mig en liten omgång ibland, men det var ju bara för att jag varit olydig”, sa hon alltid och såg bort. ”Jag fick ju faktiskt skylla mig själv, det var inte hans fel, snarare hans plikt. Jag var ingen god flickvän.”
Nej, mamma hade aldrig velat se min fars stora brister och hon vägrade så att se dem nu. Försökte man prata med henne om problemen slöt hon såväl ögon och öron, klappade en på kinden och kom dragandes med pappas alla goda egenskaper.
”Du måste sluta hetsa din far så, Romeo älskling”, sa hon alltid och strök mig över håret. ”Om du bara uppförde dig lite bättre skulle han inte behöva ta i sådär.”
”Han gav sig på Tova och hon är oskyldig.”
”Tova kan allt ge hals om hon vill hon också, hon är inte oskyldig i det här; det är ingen. Vi har alla våra synder att bära.”
Så jag visste att om jag skulle fråga mamma nu om hur det varit sen jag var hemma sist, skulle hon bara le och försäkra mig om att allt hade gått så bra och att jag inte skulle oroa mig. Men tårarna i hennes ögon och de bleknande blåmärkena i hennes ansikte och strypmärkena på hennes hals, sa motsatsen.
Åh, mamma, varför ljuger du så för dig själv?
Kanske var det hennes taktik för att stå ut med livet.
”Vad för dig hit då?” frågade mamma glättigt medan hon drog in mig i hallen och stängde dörren efter oss. ”Jag vet ju att du har mycket för dig.”
Jag klev ur skorna och skannade snabbt av omgivningen för att se om pappa var hemma. Lyckligtvis verkade han ha dunstat för tillfället.
”Jag kände bara för att vara hemma ett tag”, sa jag och log mot henne, vilket fick min mammas ögon att glittra till av glädje. Hon skulle aldrig erkänna det, men jag visste hur mycket hon tyckte om att ha mig hemma. Kanske var jag en trygghet för henne trots att hon ibland skällde på mig för att jag orsakade problem.
”Vart är Tova?”
”Uppe på sitt rum och sysslar med annat.” Mamma torkade tårarna och log varmt mot mig. ”Är du hungrig, älskling? Vi åt nyss och det finns rester kvar.”
”Vart är pappa?”
Jag kunde lika gärna ha stängt av ljuset i hennes ögon. För i samma stund som jag låtit meningen lämna min mun, pressade mamma samman de tunna läpparna och ögonen fick något dunkelt och mörkt över sig, innan hon såg bort.
”Han är inte hemma”, sa hon hårt och stirrade in i väggen. ”Han kom hem för middag men stack igen, tydligen hade han pappersarbete att göra på jobbet.”
Eller så har han en annan…
Redan som liten anade jag att pappa vänsterprasslade, och det rejält. Visst var han ofta och jobbade som han sa, men många gånger kom jag på honom med att prata i telefon med andra kvinnor eller skicka mystiska sms. Ibland kom han inte hem på en vecka. Om mamma visste det här var jag inte säker på, men om så var fallet blundade hon säkert för det också.
”Nåja”, sa jag och log mot henne, ”Jag är i alla fall hungrig. Vad är det för rester?”
Ljuset var tillbaka i hennes ögon igen.
”Kyckling och klyftpotatis”, sa hon och följde med mig in i köket. ”Jag vet ju att du älskar det så mycket och även om du inte bor hemma så mycket längre så…” Hon log tappert. ”Kalla mig nostalgisk och ett gammalt fruntimmer, men jag kan inte låta bli att önska att du gjorde det ibland. Kanske därför jag fortsätter att laga dina favoriträtter så ofta.”
Jag vände mig sakta om mot henne och såg att hon hade fått tårar i ögonen igen. Så ömklig och liten hon såg ut, min fina mamma. Hon hade aldrig gett sig på pappa för att han slog mig och Tova, men hennes skrik hade varit protester nog och jag hade gång på gång förlåtit henne. För hon hade inte haft en chans mot den där biffige mannen, han hade mosat henne som jag själv mosar myggor. Och hon älskade mig och min syster mer än något annat, det hade jag aldrig tvivlat på.
”Jag älskar dig, mamma”, sa jag mjukt och slöt armarna om den illa tilltygade lilla kroppen, kände henne skälva till i ett desperat försök att behålla fattningen. ”Jag ska hjälpa dig mer, det lovar jag, hjälpa så gott jag kan. Jag älskar dig mest av allt.”
Hennes tårar blötte min axel.
”Och jag älskar dig, fina lille Romeo, för mig kommer du alltid vara fem år.” Hon kramade mig hårt och drog sig sen undan, torkade tårarna och nickade mot kylen. ”Ta för dig av maten nu och ät dig mätt, pojk, ingen idé att resterna står och blir dåliga.”
Sen vände hon sig bort och försvann ut och medan jag gjorde iordning maten, hörde jag henne gråta i vardagsrummet och mitt hjärta brast. Åh, mamma…
Egentligen borde jag ha förstått att friden inte skulle vara hela dagen ut. För efter att jag ätit upp och bestämt mig för att göra efterrätt bestående av chokladbollar, smällde dörren upp och ett högt brölande hördes.
Pappa är hemma.
”Bianca!” Hans röst fick väggarna att skaka av fruktan. ”Bianca!”
”Ja, älskling?”
Jag sneglade försiktigt ut från köket till hallen och såg min stora far trampa av sig skorna och dumpa portföljen bredvid dem. Och jag såg mamma som stod framför honom och nervöst vred sina händer.
”Jag kom hem för att jag kom på att jag glömde ta med mig resterna av middagen till jobbet; en man behöver ju lite extra protein för att orka jobba sent.” Hans mullrande röst fick hela världen att skälva. ”Så jag kom bara hem för att hämta den.”
”Älskling…” Mammas nervösa röst fick mig att sluta med det jag höll på med och förskräckt se mot den tallrik jag förut skyfflat upp den resterande middagen på. Och jag visste vad som skulle komma.
”Romeo är hemma”, sa mamma lågt från hallen. ”Så jag gav resten av middagen till honom för han var hungrig. Så tyvärr är det slut men…”
”Är maten slut!?” Den mullrande stämman fick mamma att tystna på fläcken och kvida till. När jag sen ställde mig i dörröppningen vändes pappas ilskna blick mot mig.
”Hej far”, sa jag kyligt och såg pappas ansikte gå från normalfärgat till högrött. ”Alltid lika trevligt att ha dig hemma, och tänk att du alltid är på lika bra humör!”
”Pass dig…” Pappa knuffade undan mamma och närmade sig sakta. ”Komma hem och käka upp min mat, pojkspoling, att du inte lärt dig hyfs!”
När han stod framför mig var vi praktiskt taget lika långa, även om han var säkerligen dubbelt så bred som mig. Ändå körde jag trotsigt fram hakan och såg honom stint i ögonen utan att blinka.
”Jag var hungrig”, sa jag kyligt och såg de bruna ögonen smalna. ”Och man brukar äta när man är hungrig. Liksom dig bor jag här och det fanns mat över, dessutom visste mamma inte att du skulle komma hem igen.”
Pappa fnös och blängde mot mamma som stod en bit bakom oss med nedslagen blick och kutande axlar.
”Den satkärringen vet varken ut eller in”, fnös han och mamma ryckte till. ”Men man kan ju anta.” Han vände sig mot mig och spände blicken i mig. ”Du har alltid vart till besvär, redan som bebis satte du käppar i hjulet för mig; gnällde, skrek, grinade och slogs som en jävla liten mes. Och systra di var det knappast bättre krut i.”
”Det kunde du ju kanske ha haft i åtanke när du satte oss till världen”, snäste jag ilsket och sträckte på mig.
Pappa fnös igen.
”Hade jag fått bestämma hade ni aldrig fötts”, sa han kyligt och jag blinkade till. ”Hade jag fått min vilja igenom hade ni aldrig sett dagens ljus.” Han blängde bak mot mamma. ”Men som vanligt lyder folk i det här huset inte mina order!”
Mamma hukade sig ännu mer och jag grep tag om pappas krage.
”Va fan är det där för jävla skitsnack!?”
Pappa hånskrattade mig rätt i ansiktet och slog bort min hand som om den varit en fluga.
”Det var inte jag som ville ha dig eller din syster, kära Romeo, det var din mor. Hon blev på smällen och jag skrek och gick åt att hon skulle göra abort, men den löpska lilla hyndan beslöt sig så fan för att behålla dig i alla fall. Och se vart det fört oss, vad det blivit av dig.” Han slog ut med händerna innan ett triumferande småleende tog form i hans ansikte. ”Så jag gifte mig med henne eftersom jag var så illa tvungen och tvingades försörja henne, mig och dig. Men hade jag fått min vilja fram hade du varit död innan du ens tagit ditt första andetag.”
Det tog en god stund innan hans ord sjönk in i mitt inre, men när det sakta började gå upp för mig vad han menade, bleknade jag och tog ett darrande steg bakåt.
”Du ville inte ha mig…”
Pappa hånflinade mot mig.
”Nej, jag ville inte ha dig och inte din syster heller. Ni har varit som stickor i ändan på mig ända sen dess. Men nu är jag fast med er liksom er mor, men för det betyder det inte att jag älskar er.” De bruna ögonen var hårda av hat när han grep tag om min krage och slet upp mig från golvet.
”Du har alltid varit ett misslyckande, käre pojk”, fräste han med ansiktet så nära mitt att jag kände hans flåsande andedräkt. ”Redan från när du blev till har du varit en besvikelse, och din syster likaså. Ni var aldrig menade att leva!”
När örfilen fällde mig till golvet skrattade han bara och vände sig till mamma. Och med hennes förtvivlade snyftningar ringandes i öronen kom jag på fötter och stapplade upp till mitt rum, smällde igen dörren och låste. Sen föll jag bakåt mot den, gled längs med den ner till golvet där jag stöp ihop och stirrade tomt framför mig.
Han hade tänkt döda mig. Jag var aldrig menad att se dagen gry.
Och så plötsligt slog det mig som en hård spark i magen: och det är exakt vad jag håller på att göra mot Maja och det barn hon väntar.
Insikten slog mig så häftigt att jag närapå kräktes mitt på mattan. Känslorna rasade genom mina ådror och fick mig att flämtande böja mig framåt och slå armarna om mig själv. Jag håller på att bli som pappa mot Maja. Jag håller på att förvandlas till ett monster.
Kanske var det, det som fick mig att efter en stund sätta mig upp med ett beslutsamt uttryck i ansiktet. Kanske var det, det som fick mig att hala upp mobilen, slå Majas nummer och vänta tills jag hörde hennes sedvanliga ”Hallå?” Kanske var det, det som fick mig att lugnt och metodiskt säga:
”Behåll barnet, Maja, jag ska göra vad jag kan för det och dig.” för att sen lägga på. Och kanske var det också det som fick mig att slå numret till polisen och säga med kylig stämma:
”Jag vill anmäla min far för misshandel.”
Kommentarer är väldigt trevliga små saker, måste jag säga.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 24 jul 09 - 18:58- Betyg:  | | iiisch på hans familj.. mkt bra del o slut | | NeMriA - 20 jul 09 - 11:00 | ÅH ROMEO<3
men bara för att han ska göra vad han kan för barnet behöver inte det betyda att han ska bli ihop/gifta sig/whatever med Maja, FÖR DET GÅR FAN ATT KLARA ÄNDÅ.
Maja kan hitta en snäll pojkvän och Romeo hjälper bara lite till sådär och Bambi är hans evigt lycklige partner - OKEJ?!?!
Jag ska gå och lugna ner mig nu.
Wbuh. | | Mp3 - 20 jul 09 - 01:47 | Åhåhåhåhåhåhåhåhåh.
Jagdöööör.
Seriöst, äntligen, äntligen, äntligen, han anmäler honom. Åhåhåhå.
Du skriver ofattbart fantastiskt min vän. | | InTheShadows - 19 jul 09 - 23:35- Betyg: | ojoj, :S
snälla *ber till gud*
låt inte han dumpa sin vackre bästa själsfrände bara. :(((
<3
Amen | | _Live_life_ - 19 jul 09 - 22:04 | oj, den bästa delen av den bästa novellen.
en mästerlig gåva från ovan,skriven av författarnas gudinna.
wow. | | Jurrie - 19 jul 09 - 21:56 | | Men... BAMBI DÅ?! O.O Nu blir jag lite orolig här... han ska inte lämna Bambi nu va? :O För då dör jag! Annars så vill jag bara säga en sak du redan vet: Du Är Bäst! xD | | _mos_ - 19 jul 09 - 20:08- Betyg: | | GAAAAH SKRIV MER FÖR TUSAN JAG ÄR BEROENDE AV DINA NOVELLER! | | WalkingTheDemon - 19 jul 09 - 18:42- Betyg: | | Bra! | | Pumisa - 19 jul 09 - 17:54- Betyg: | åh!
(det var det mest intelligenta jag kunde få ur mig xD) | | -Cute - 19 jul 09 - 17:39- Betyg: | okej okej okej...*död* Nu har jag läst ikapp precis som jag lovade, men eftersom att du skriver så förunnat bra har jag inte haft tid att kommentera i de tidigare delarna shame on me. Jag kan upplysa om att jag dött, ramlat av stolen, skrattat hysteriskt, gråtit floder , hyperventilerat och gett hesa tjut ifrån mig. Min man kom instormande och frågade om jag höll på dö varvid jag svarade att jag redan avlidit...
Som du kanske kan tolka älskar jag novellen, karaktärerna och dig. skriv mer!
Din trogna läsare Marie :> | | flikkanmedN - 19 jul 09 - 15:55- Betyg: | | IH! Bästa delen hittils! :D | | VampyrenSamantha - 19 jul 09 - 15:03- Betyg: | Jag har här med avlidit, av beundran och chock.
Du är genialisk, underbar, galen och helt enkelt bäst!
Mycket mer finns nog inte att säga, inget kan mäta sig med det du skriver. |
|
|
|
