På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

9: Om du någonsin älskat mig (TH FF)

Idag hopppas jag att jag har satt rätt rubrik, haha. Vill jättegärna höra vad ni tycker om det här kapitlet - skrivandet såväl som händelserna :)

* Kapitel 9

Tillbaka i Tyskland var allt som vanligt. Huset stod på sin plats, så fort vi hämtat bilen hos Tom stod den säkert i garaget igen och trädgården såg ut som den alltid hade gjort, bara med lite fler vattenpölar. Det enda som hade förändrats var människorna som skulle bo där. Vi gick in hand i hand, tajtare än någonsin. Den här gången skulle ingen av oss släppa taget.
Bill tände lampan med sin fria hand. Regnet smattrade mot rutan och vi båda var alldeles blöta i håret. Jag fnissade när jag strök bort en rännil av det rena regnvattnet från hans kind.
"Imorgon", sa Bill. "Vet jag vad vi ska göra."
Jag bet mig i läppen och såg frågande på honom. Han hängde upp sin jacka innan han gick fram och la sina armar runt min midja.
"Det finns ett ställa som jag vill att vi ska besöka."
"Jaha?" sa jag tveksamt. "Jag vet inte om..."
"Vill du hellre stanna hemma?" Han lät tvivlande på rösten. "En hel dag? Det kommer säkert ösregna då med, men det kan väl vara kul att göra något."
"Jo, men..."
"Du kanske tycker att det är jobbigt? Det är ett ställe där vi varit som du inte minns. Jag tänkte att jag kunde roa dig med att berätta om några pinsamheter vi upplevde där."
Jag blev mot min vilja nyfiken.
"Jag skulle verkligen vilja det, Bill, men jag tror inte att jag kan."
"Vi kan vänta ett tag om du tror att det blir för jobbigt. Men fast det var väldigt pinsamt var det ett bra minne."
Jag slingrade mig ur hans grepp och drog av mig jackan.
"Jag tror dig", sa jag när jag hängde upp den. "Men jag har en grej jag måste göra imorgon."
Jag böjde mig ned och började snöra av mig skorna, så jag såg inte hans ansiktsuttryck. Tystnaden avslöjade att han var förvånad.
"Vad?" sa han när jag reste mig.
"Kom", sa jag. "Vi går in."
Han nickade och sparkade av sig skorna. Vi gick till vardagsrummet. Mina strumpor lämnade blöta avtryck efter sig på golvet. Jag klängde mig fast vid Bill, oförmögen att vara utan honom ens för några sekunder.
"Vad är det du ska göra imorgon?" sa Bill misstänksamt när vi hade satt oss i soffen.
Jag hade kurat ihop mig i hans knä och lindat armarna runt hans hals. Oavsett hur han skulle reagera tänkte jag inte låta något sådant fånigt komma mellan oss.
"När du var borta", började jag. "Fick jag ett dumt infall. Det var inte planerat, men jag ångrar det inte nu. Det känns rätt. Jag behöver det."
"Vad är det du har gjort?"
"Bli inte arg", bad jag.
"Nej, nej", svarade Bill. Han log lugnande och strök bort en hårslinga från mitt ansikte. "Om du inte har gjort något jättedumt."
"Det har jag inte", sa jag. "Men du kanske inte kommer att gilla det."
"Okej."
Jag undvek hans blick.
"Jag..." Sedan tystnade jag igen.
"Men för helvete, Alex, säg vad det är du har gjort", sa han och började låta irriterad. Tålamod hade aldrig varit hans starka sida.
"Det är inte så illa", försökte jag.
"Bara berätta", bad han.
"Okej, okej, jag ska."
Jag tog ett djupt andetag och beredde mig på att släppa bomben. Hur skulle han reagera? Skulle han tycka att jag hade varit ansvarslös, naiv och fånig? Skulle han se det som att jag förstörde vad han än hade planerat för morgondagen?
Jag märkte inte att mina naglar borrade sig in i hans nacke förrän han själv lossade på greppet jag hade om honom.
"Aj", mumlade han.
Jag skrattade förläget.
"Bara. Säg."
"Ehm..." Att jag dröjde så länge måste få honom att tro att det var värre än det var. Nu måste jag ta mod och berätta. "Jag ska... jobba."
Försiktigt tittade jag upp på honom igen.
Hans ögon var inte smala och irriterande som jag hade väntat mig, utan stora och förvånade. Ett kort skratt undslapp hans mjuka läppar.
"Jobba?" upprepade han.
"Ja", sa jag lågt.
Han tryckte mig mot sitt bröst. Hans kropp skakade av skratt och jag kunde inte förstå vad som var så roligt.
När jag frågade fortsatte han bara att skratta. "Jag trodde att du hade dödat någon eller något i den stilen. Men du... har börjat jobba."
Jag fnissade också och kramade honom hårdare.
"Berätta allt", sa han. "Berätta allt som du varit med om sen jag åkte."

Dagen därefter stod jag i kassan. Om mindre än en halvtimme skulle Bill hämta upp mig. Hans planer hade inte behövt ändras bara för att jag skulle jobba. Jag var nervös för vad som väntade och stod nästan och hoppade av otålighet. Jag var den enda som befann sig i lokalen. Kunde inte någon komma in och köpa något så att jag fick något annat att tänka på?
Jag gick ännu en runda bland bokhyllorna. Dammet kittlade mig i näsan och jag nös ljudligt.
"Tur att det inte är någon här", mumlade jag..
När jag hade kommit tillbaka till kassan och stått och vägt fram och tillbaka på fötterna några minuter öppnades butiksdörren. Personen som kom in vände direkt ryggen mot mig och tittade på några böcker. På sig hade han en brun jacka som jag tyckte att jag kände igen och under kepsen skymtade jag sandfärgat hår.
I brist på något att göra och titta på fastnade jag med blicken på honom. Han rörde sig långsamt längs väggen och då och då tog han en bok och läste baksidan. Ingen verkade fånga hans uppmärksamhet mer än några sekunder och han hade snart avverkat hela hyllan.
Då vände han sig om.
Jag tyckte att jag kände igen honom men kunde först inte avgöra vem det var. Han log mot mig och jag log tveksamt tillbaka. Utan att se efter vilken, tog han en bok från hyllan och gick mot mig.
Mitt hjärta slog snabbare när han närmade sig. Jag borde veta vem han var...
"Hej Alexandra", sa han mjukt och la upp boken på disken.
Jag stirrade på honom.
"Joakim?" sa jag frågande.
"Åh, du minns." Han log fortfarande.
"Jo", sa jag. "Jag kom inte på det direkt, men sedan så..."
"Trivs du?" avbröt han. Han gjorde en stor gest som kunde betyda vad som helst. "Här alltså?"
"Jo, jag trivs", svarade jag.
"Vad bra."
Den lätta stämningen som hade vilat mellan oss förra gången vi sågs var borta och jag visste inte vad jag skulle säga. Det kändes som att det varit ett misstag att börja prata med honom sist. Varför hade jag, som var så skygg och försiktig, fortsatt prata med en främling?
"Jag var här igår", sa Joakim. "Tänkte att du kanske jobbade, men du var inte här då."
Främling. När han pratade lät han inte som en främling. Hans röst var bekant. Jag kunde föreställa mig exakt hur den lät när han sjöng till Backstreet Boys, nästan som om jag hade hört honom göra det.
"Jag var ledig", svarade jag.
"Får man veta varför?" frågade han nyfiket. "Eller är det privat?"
Han stötte händerna mot kassadisken och lutade sig framåt.
"Jag var utomlands", sa jag kort.
Jag mindes precis hur vårat senaste samtal hade slutat. Jag hade fått konstiga vibbar, känslor som tydde på att jag hade jobbat i Hamburg i en bar. För bara några dagar sedan hade jag hört hans röst i mitt huvud när han sjöng på en Backstreet Boys-låt. Jag var säker på att det hade hänt.
"Vart då?" Han låtsades inte märka mitt bryska tonfall.
"Stockholm", sa jag. "Jag bodde där innan... när jag var yngre."
"Jaså", sa han.
Jag såg ned på mina fötter och önskade att han kunde gå.
"Alexandra..."
Jag svalde.
"Följ med mig ut och ät idag."
Jag såg upp hastigt upp. Hans ljusa ögon borrade sig in i mina.
"Jag... kan inte", svarade jag och hörde själv hur förskräckt jag lät.
Han ändrade taktik.
"Förra gången var... Jag förstår om du är osäker eftersom du inte känner mig. Men jag lovar att jag har hundra procent hederliga avsikter. Vi kan sitta på en restaurang med mycket folk, nära dörren, så att du känner att du kan springa om du skulle vilja. Jag vill bara lära känna dig, Alexandra."
Han la huvudet på sned och log.
"Vi klickade verkligen förra gången. Jag kan inte ljuga och säg att jag bara har som avsikt att vara vän med dig, för det finns något mellan oss. En kemi som jag inte kan beskriva. Men en vänskap är allt jag ber om."
När jag inte svarade tillade han "Snälla?"
Jag visste inte vad jag skulle säga och gapade några sekunder.
"Jag... jag menade allvar när jag sa att jag inte kan. Min pojkvän..."
Joakims ansikte mörknade.
"Just det. Pojkvännen. Har du fortfarande inte insett att du förtjänar någon bättre?"
Jag bleknade och undrade varifrån han fick modet att gå på sådär.
"Det var på grund av honom som du tvekade förra gången. Skulle han bli sur om du gick ut med en vän?"
"Nej!" sa jag häftigt. "Jag... han..."
"Som jag sa, du förtjänar någon bättre."
"Du känner honom inte", sa jag. "Du vet inte ens vem han är!"
Han skrattade torrt. "Bill Kaulitz? Jag vet vem det är."
"Hur vet du att..." Jag tystnade. "Du borde nog gå."
"Jag har träffat honom", sa Joakim.
"Du borde gå", upprepade jag.
Joakim lyssnade inte. Han lutade sig ytterligare lite framåt och jag drog mig bakåt.
"Alexandra, jag vet att du minns."
"Minns vad?" sa jag. Min röst bröts så fort jag sa något i en högre ton. "Vem är du? Vad gör du här?"
"Koncentrera dig", sa han lugnt. "Du minns, det vet jag att du gör. Du kan inte ha tappat minnet helt vid den där olyckan. Du mindes baren, du..."
"Vad i helvete vet du om mig?"
Min röst kom ut som en blandning mellan en viskning och ett skrik.
"Jag vet allt som hände. Okej?"
"Nej, det gör du inte! Du vet inte, du kan inte veta!" Jag backade undan så att jag stod med ryggen mot väggen. Hans ansikte var lugnt och avvaktande och jag kunde inte slita blicken från det. Vad visste han? Vem var han?
Och ännu viktigare.
Vem var jag och vad hade jag haft gemensamt med honom?
"Försvinn!" skrek jag. "Försvinn härifrån!"
"Sandra, lugna dig. Jag..."
"Försvinn!" upprepade jag.
"Du måste minnas mig. Jag var där när du vaknade upp. Jag höll din hand, jag..." Han slöt ögonen och ett tag trodde jag att jag kunde skymta något fuktigt nedanför hans öga. Snabbt strök han bort det och jag var inte längre säker på om det bara hade varit inbillning. "Jag trodde att jag skulle dö när du inte kände igen mig. Men snälla älskade du, du måste minnas mig. Kan du inte ens minnas mitt ansikte från när du vaknade? Jag måste ha varit den första du såg."
"Jag vet inte vad du pratar om", sa jag gällt. "Var snäll och gå nu!"
"Nej", sa han och flyttade sig från disken.
Långsamt rundade han den och gick mot mig. Jag flyttade mig så långt bak jag kunde, men fångades av en bokhylla.
"Gå härifrån!" skrek jag. "Det finns övervakningskameror! Du, du..."
"Det finns inga övervakningskameror", sa Joakim lugnt. "Oroa dig inte, jag ska inte göra dig illa..."
Någonting i hans ögon sa mig att han talade sanning, men jag kunde inte låta bli att darra när han kom närmre.
"Rör mig inte", väste jag.
Han ignorerade mig och jag slog ut med händerna mot honom, våldsamt viftande för att på något sätt bli av med honom eller skada honom. Han tog lätt tag om mina handleder och vred ned mina händer.
"Alexandra, lyssna på mig", sa han allvarligt. "Du kände igen mig. Du känner igen mig. Och du kände igen Julian. Du har lekt med honom så många gånger, pratat med mig så många gånger och... Snälla, se inte så där på mig. Du känner mig."
Men jag kände inte honom. Han fanns långt bak i mitt minne, det erkände jag för mig själv, men jag kände honom inte. Jag kunde se hur detta plågade honom, för tydligen trodde han att han kände mig, men inte heller det stämde.
"Alexandra, gör inte såhär", viskade han.
Jag kämpade för att komma ur hans grepp, men han höll mig stenhårt.
"Släpp", bad jag.
Först trodde jag att han skulle släppa, men han flyttade bara händerna för att hålla fast mitt ansikte. Skräcken måste gå att läsa i mina ögon, men han ignorerade den och pressade sina hårda läppar mot mina.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Ifos95 - 23 jul 09 - 16:28

usch, jag gillar inte Joakim .__.
Men shit, så spännande det är nu! Jag längtar verkligen tills nästa del.
Du skriver så fängslande, man blir helt fast. Underbart.

HorseGirl - 21 jul 09 - 19:07- Betyg: