Hans oceanblå ögon i ett skimmer av solsken [2] |
Hur var det att ha en pojkvän? Eller hade jag ens en pojkvän? Jag hade visserligen känt
de där underbart vackra läpparna tryckas mot mina - men var jag och Anton tillsammans då?
Jocke och Nina; de var tillsammans. Titt som tätt gick de alltid tillsammans på stranden nu
och vi träffades alla fyra. Men något kändes inte okej. Jag fick aldrig känna den där närheten
av Anton som den gången då vi kysstes i vattnet.
Det var en lördagsmorgon i juli när jag vaknade ur en förskräcklig dröm. Jag mindes att den
handlade om Anton, men inte själva handlingen.
Jag var kallsvettig och luggen klibbade mot pannan. Den stora pyjamas t-shirten klistrade mot
ryggen som om jag för en stund sedan hade hoppat i ett hav och simmat.
Sakta klev jag upp och tassade in i badrummet, klädde av mig och klev in i den varma duschen.
Jag fyllde håret med apoliva schampo och balsam, sköljde bestämt ur det och tvålade in kroppen
i Dova tvål. När jag var klar, virade jag runt en mjuk frotté handduk runt kroppen och
stegade ur badrummet med ånga och glittriga vattenpärlor kanandes längs kroppen.
Jag drog på mig ett par tunna, beigefärgade shorts och ett aprikosfärgat linne.
När jag släntrade in i köket, satt mamma vid bordet med en kopp te i händerna.
"Godmorgon", sa hon och strök undan sin ljusfärgade lugg ur pannan.
"Godmorgon", svarade jag och öppnade skafferiet för att plocka fram cornflakes.
Mamma log ett litet hånleende.
"Jag tror det var någon Anton som ringde nyss och ville tala med Linda Eriksson", sa hon
med en putande underläpp.
Pulsen bultade i blodådrorna. Blodet skjöt upp i kinderna och hettade till.
"Anton Hansson?", undrade jag med ryggen vänd mot mamma och med brännande kinder.
"Mm. Anton var det i alla fall. Din pojkvän?".
Jag kände hur hela jag hettade till.
"Mamma!", utbrast jag och slog näven i diskbänken. "Rota inte i min egendom!".
Mamma skrattade vänligt.
"Men gumman lilla", trumpetade hon och slog dramatiskt ut med händerna, "jag rotar
inte i din egendom. Jag tyckte bara att du gömmer så mycket för mig. Fast vad gör inte
alla 13-åriga flickor nu förtiden?".
"Mamma, snälla sluta", beordrade jag. "Han är inte min pojkvän".
Plötsligt kände jag ångesten stiga när jag talat färdigt meningen. Inte min pojkvän?
Vem var han då om han kysste mig?
När mamma hade lämnat huset för att åka och handla, rusade jag snabbt in på mitt rum
med den bärbara telefonen i näven. Jag slog Antons nummer och kände hur fingrarna
darrade och kallsvettades när jag tryckte luren mot örat.
Tre signaler gick innan Antons varma, böljande röst hördes i andra änden.
"Hej", sa han.
"Hej, Anton. Det är Linda".
Jag kände hur jag darrade på rösten och luften kom inte upp ur lungorna. Jag kände
mig som en kopmplett idiot.
"Du hade ringt, va?", undrade jag med en darrande, stammande röst.
"Ja, det hade jag", insisterade Anton och jag smälte till en smörklick på golvet
när jag hörde hur glad han lät. "Jag undrade om du ville gå och bada".
"Mm, gärna. Jag ska bara ringa Nina och ...".
"Nej", svarade Anton snabbt. "Vi går ensamma. Du och jag".
Jag kände hur hjärtat bultade i bröstkorgen. Skulle vi gå ensamma? Tillsammans till
den avlånga stranden och bada?
"Jag tänkte att jag måste få prata med dig".
"Okej ...", svarade jag fast det lät nog mer frågande än ett svar.
Jag höjde ögonbrynen och kände hur allt blod pulserade snabbare i kroppen. Vad skulle
han säga till mig?
När jag hade lagt på luren och bestämt att gå till bryggan, tjöt jag av lycka.
Jag visste nästan säkert att han skulle förklara att han och jag var tillsammans nu.
Det var i alla fall min stora förhoppning.
Jag närmade mig bryggan i mitt fina, aprikosfärgade linne. Jag var så lycklig över
linnet att jag inte hade kunnat byta till en vanlig tröja. Den smaragdgröna tunikan
jag haft den dagen då vi kysstes för första gången.
Anton stod långt ute på bryggan. Som vanligt lockade sig ett par hårtestar i nacken,
resten av håret var rakt och prydligt. Han satt och vajade med benen i vattnet.
"Hej, sätt dig ner", sa han när jag närmade mig honom. Plötsligt var hans röst mycket
bestämd och det där fina leendet fanns inte på läpparna.
Jag sjönk sakta ner bredvid honom och med hjärtat bultande uppe i gommen.
"Hej. Vad skulle du säga?", undrade jag lite för snabbt och strök generat undan
det kopparbruna håret bakom örat.
Antons oceanblå ögon kollade på de kluckande vågorna och plötsligt ville jag så
gärna kyssa honom. På de fylliga, tunna läpparna. Känna i hans hår och hans hjärta.
Men även om vi satt så nära varandra och jag hade min livs chans att kyssa honom,
satt han långt ifrån mig. Kanske så långt att jag inte kunde vidröra honom.
"Jag ville prata ... angående våran relation", svarade Anton.
Nu kom det. Nu skulle han strax förklara att vi borde vara tillsammans som ett par
utan att oroa oss om att det bara var ett skämt.
"Jag vill inte att du tror att vi är ihop ... typ".
Jag spärrade upp ögonen till två par klot. Tårklumpen krälade upp i gommen och tårarna
var inte långt ifrån att börja följa kinden.
"V-vad menar du?", stammade jag fram medan jag sväljde den hårda klumpen.
Anton kollade på mig och plötsligt var hans oceanfärgade ögon ett par runda, svarta
kulor.
"Jag vill bara inte att du tror att vi är tillsammans. Som Jocke och Nina. Du förstår
säkert vad jag menar", sa Anton. "Jag gillar dig dig så mycket, men jag ... jag vet
inte om vi borde vara tillsammans.
"M-men du ... kysste mig", protesterade jag.
"Jag vet", svarade Anton lungt. "Jag tror jag är kär i dig, men det är bara inte
rätt tillfälle nu".
Med orden sagda och sanningen öppen, reste han sig. Jag vågade inte snegla på hans steg
som snabbt försvann bortom bryggan och upp till vägen. Tårarna sprutade ut ur ögonhålorna
och jag kände mig korkad. Var allt detta mitt fel?
|
|
|
|
