Min kamp (del 3) |
Jag saknar blodet, jag har sökt igenom hela rummet efter något vasst, men utan att hitta något. Till och med lampan har ett löjligt plastöverdag. Mina naglar är korta, det vinns inget att riva med. Jag gråter förtvivlat.
Dagen flyter sakta förbi. Jag har inte ätit på ett dygn och känner ingen hunger. Det är svårt för mig att stanna i verkligheten. Jag flyter omkring lite hursomhelst mellan olika platser. Det finns inga gränser, det finns ingen ram, allt flyter ihop. De finns dem som säger till mig att det bara finns en verklighet, och det är den vi lever i, men det är inte sant. Deras verklighet är som en kartong. Fyrkantig. Think outside the box brukar folk säga, men hur ska de kunna föreställa sig vad som finns utanför den om de inte tror att det finns något utanför?
Jag sitter i fönstret och tittar på människorna. Det gör ont att se på världen genom ett låst fönster. Jag ser på människorna, jag undrar vart de är på väg och vad de gör just här. Ljudet från bilarnas däck mot marken när de åker förbi är lockande. Viskar om en värld utanför avdelningen. En värld som jag redan tycks ha glömt. Men det gör ont i mig att sitta inlåst här och inte få vara en del av den.
På kvällen får jag panikångest då jag pratar med pappa. Jag skriker och gråter att jag vill ut, att jag mår bra nu. Han säger att jag måste lugna ner mig om jag vill komma ut. Jag försöker, men jag är bortom all kontroll. Jag ber om min systers nummer. Hon har alltid stöttat mig och tagit på sig rollen som mamma när det varit jobbigt hemma. Och det älskar jag henne för. Vi pratar en liten stund, och jag lyckas lugna ner mig. Hon lovar att komma och hälsa på mig nästa dag.
Efter samtalet sitter jag kvar i det lilla telefon rummet och skriver Kill me med stora bokstäver på golvet innan jag går tillbaka till mitt rum för att fråga den jag borde kalla mamma om vi kan gå ut.
Hon går med på att gå ut på en kort promenad fast att det är kallt ute, ända tills vi kommer på att jag inte har någon jacka. Jag ber att få låna hennes tröja, men det får jag inte. Paniken börjar åter växa inuti mig. Jag börjar gråta förtvivlat och skriker att jag måste gå ut. Paniken förvandlas till vrede och jag skriker till den jag borde kalla mamma att hon kan dra åt helvete. Hon hånler och säger att hon inte tänker göra det, och jag skriker åt henne att gå ut ända tills en skötare kommer och frågar om jag ville gå ut. Jag skriker att jag inte får för den där jävla kärringen och pekar på den jag borde kalla mamma.
Tillslut får jag låna en tröja som det står Tillhör Landstinget på att ha under min egen. Jag följer lyckligt efter skötaren, och drar in ett djupt andetag då hon öppnar dörren. Det är kallt ute, men jag njuter av kylan, doften av höst och den rena luften.
När vi kommer tillbaka är det dags för medicin. Jag sväljer ner dem med vatten. Denna natt somnar jag, men vaknar flera gånger.
Jag har fått mina nya antidepressiva mediciner, Sertralin. De får mig att må illa, jag känner ingen smak och mina händer skakar. Ändå går jag omkring och ler och hälsar på personalen. Jag vill så gärna åka hem i helgen.
När ingen ser drar jag knogarna längst med väggen, det är det enda sättet för mig att skada mig själv på här. I köket får jag inte vara själv, eftersom att det finns risk att jag tar knivar och skadar mig själv eller andra. Toaletterna är låsta, så varje gång man ska dit måste man be en skötare låsa upp. Om man tar för lång tid på sig knackar de på dörren, om man inte svarar låser de upp och går in för att se efter ifall att man har skadat sig själv eller försöker ta livet av sig. Dörrhandtagen är runda knoppar som man vrider runt, så att man inte kan sätta möbler under handtagen som hindrar folk, skötare, att öppna.
Jag saknar syster, jag saknar att sitta och kedjeröka med henne i timmar och prata om allt och inget, eller att inte prata alls. Så trots min telefonfobi ber jag en skötare om att få låna telefonen och slår hennes nummer. Sedan sjunker jag ner i den blå fåtöljen i det lilla telefon rummet. När vi pratat klart ringer jag till Mimmie.
|
|
|
|
