PÄRLOR SVÄVAR PÅ MOLN 2 |
Han la inte på, utan lät tiden gå. Efter tre och en halv minut, stod jag inte ut med att endast höra den ekande tystnaden, eller kylan, som jag tyckte mig känna strömma igenom telefonen. Jag blundade och precis när jag tryckte på den röda luren för att avsluta samtalet, hörde jag honom dra efter andan, som om han skulle säga något.
Jag var besviken på mig själv, för att jag inte hade låtit honom säga något, trots att jag visste att han kunde ha använt sig utav de tre minuterna, under tiden som jag hade väntat hoppfullt på att få höra hans röst. Det fanns inget hopp kvar längre. Bara tomhet. Hade jag verkligen låtit honom gå, på så sätt – genom att låta honom vara tyst, genom att inte låta honom säga det han ville när han äntligen samlat tillräckligt mod i sig, för att göra det?
Jag släppte ut luften som jag krampaktigt hade försökt hålla kvar i lungorna. Det gick inte att kväva sig själv och det var något fel med mitt hjärta, tänkte jag. Det behövde syre, då skulle det kanske också börja andas.
***
Jag gick ut ur mitt hus och den trånga altan där jag hade börjat spendera min tid allt oftare. Det fanns inte en levande människa på gatorna som jag passerade, en efter en. Jag såg två fjärilar lyfta från en rosa blomma och jaga varandra. Citronfjärilar. Med ens kände jag en sur smak av citronsaft i munnen.
De flygande gula ståtligheterna, som hade svårigheter att fånga varandra, såg fridfulla ut. Lyckliga, om man nu kan påstå att en fjäril ser lycklig ut. Dansandes fortsatte de förbi mig.
Jag gick och lyssnade till mina tankar, som jag helst ville undvika. Det var som om de var fastbundna vid en person och trots att jag vägrade uttala hans namn, hörde jag det tydligt i mina öron.
Jag gick över vägen, utan att veta var jag var. Hans ansikte stod i vägen för allt annat. Han stod i vägen för mitt liv och jag visste om det. Jag kunde inte tvinga mig själv att öppna ögonen och se, lyfta huvudet och höra bilarna, som var nära att köra över mig, när de åkte förbi mig i full fart.
- Gå! - skrek jag åt honom i mina tankar, medan jag blundade allt hårdare. - Gå, sa jag! - Han gick inte.
Jag blundade fortfarande, när någon tog tag i min arm. Jag lät mig ledas fram till en bänk, utan att öppna ögonen, och satte mig lydigt ner när jag blev tillsagd.
- Hur är det, vännen? – hörde jag en kvinnas vänliga röst. Den skar djupt i mig. – Vad har hänt, lilla du?
Jag lät en strimma solljus nå mina ögon, genom mina ihopknipna ögonlock. Otydligt såg jag en rosa kjol och när jag lyfte huvudet, uppmärksammade jag en olivgrön tröja, som inte alls passade till den starka rosa nyansen. Jag tittade upp på hennes ansikte och observerade ett oroligt uttryck och snälla, blå ögon.
- Hur är det? – upprepade hon frågan. – Mår du bra?
Jag tittade genast ner i marken igen och såg ännu en självkomponerad kombination av lysande gula strumpbyxor och vita sandaler. Hela hon lyste starkt och trots att jag hade svårt att tro att hon var en av dem som gjorde allt för att få uppmärksamhet, var det precis det hon fick. Och hon såg inte ut att misstrivas med den.
Jag hörde ett högt skratt och förvånad tittade jag upp på henne. Hon rörde dock inte en min, förrän hon verkade förstå och kastade sig för att leta efter något i sin stora bruna väska. Nästan hela hennes huvud försvann i den, innan hon tog upp en gammal Nokia och kastade sitt långa röda hår bakåt för att svara.
- Ja, det är Annica Bergman – sa hon till sin samtalare och nickade med ett ursäktande leende.
Mitt hjärta stannade för en sekund. Det var Annica Bergman, inte alls den främling, som jag hade trott.
|
|
|
|
