PÄRLOR SVÄVAR PÅ MOLN 1 |
Jag satt i våran altan, med teet i mitt knä och tittade på molnen, som flöt på sitt hav utanför de fönster som jag var omringad av. De var sockervadd, som hade fastnat där uppe på himlen. Fastklistrade i det blå himlavalvet, som förflyttade sig med dem. De såg för söta, för sega, för lata ut, för att kunna röra sig själva framåt. De flög bort med vinden, bort ifrån mig. Jag undrade varför de inte kunde stanna hos mig. Hade det inte räckt med att en person lämnat mig?
De lämnade mig också, den dagen. Ensam, med min heta dryck som brände min hals, likt tårarna som rann nerför mina kinder.
***
För någon månad sedan, hade jag suttit på samma ställe och tittat ut genom samma fönster. Liksom idag, hade jag druckit te, med undantag, för att då hade jag druckit det i sällskap med en underbar människa. Vi hade skrattat - något jag kände vore omöjligt nu. Jag skulle som bäst kunnat få fram ett leende, som skulle brista, om jag så mycket som blinkade och på så sätt tappade koncentrationen.
Han hade varit en del av mig, nej - han hade varit mig. Han var mina tankar och mitt hjärta, jag hade bara varit ett skal. Mestadels hade jag bestått av honom och när han gick, lämnade han en tomhet efter sig. Han hade gjort mig till ingenting.
Det finns inte så mycket att säga, om hur jag blev lämnad, om hur mitt liv hade slitits ifrån mina händer. Jag visste så mycket som att han hade klivit på ett flyg, med en biljett till en annan värld och sedan hade han inte hört av sig.
Två veckor innan mitt liv rasade ihop, hade vi legat i gräset, bredvid varandra och tittat på himlen.
Han nynnade på någon Kentlåt och jag kunde inte låta bli att le. Det är sådana stunder, som världen verkar tusen gånger vackrare än vad den är och då man inte kan se något, utan att se den minsta lilla gnutta skönhet. Vi jagade molnen med våra blickar, tills vi mötte varandras ögon och jag fann mitt försök att vara allvarlig mycket svårt. Jag log ett av mina leenden och något brast inuti mig. Min sköld, min mur som jag hade byggt, rasade ihop och alla känslor jag hade samlat, som jag hade gömt, rusade genom min kropp. Jag närmade mig honom, medan jag gick sönder inuti. Det pågick ett krig i mitt hjärta, en storm, som förstörde mig sakta och när han rörde lätt vid min hand, spred sig känslan av berusning i mitt huvud. Mina andetag ökade och snart sprang mitt hjärta ikapp dem. Hela världen snurrade och vi med den. För det var vi nu. Inte jag och han, utan vi. Han var en del av mig och jag var en del av honom.
Jag kommer ihåg att hans läppar hade snuddat vid mina och hur jag trodde att det skulle få mitt krig att sluta fred. I stället blev det starkare och ännu mer smärtsamt, samtidigt som det fyllde mig med oförklarlig lycka. Jag visste att den här stunden inte skulle vara evig, men jag kunde inte låta bli att önska att tiden skulle stanna just då. Överallt där han nuddade min hud, kände jag el-stötar, som rörde sig genom kroppen till huvudet och gjorde mig yr.
Jag minns det väl. Lyckan, rädslan och kärleken, som jag tyckte mig känna. Himlen var bortglömd, för från och med den dagen, var hans armar mitt himmelrike. Jag var naiv. Stunden som varade då, var den enda stund jag levde för och han var den enda människan som fanns för mig. Det var som att flyga i ett flygplan, över länder, hus och bilar. Alla människor såg ut som små myror, nästan omärkbara. De var någonstans långt borta. De befann sig på en plats, där jag inte ville vara. Jag flög flygplanet med honom och för oss fanns bara vi. Bara vi.
Det pågick ett tag, innan allt försvann. Han ignorerade mig, tittade ner med blicken i marken och besvarade mina frågor endast med enkla svar. För det mesta fick jag höra "ja", "nej", eller "jag vet inte". Han undvek mig så mycket som möjligt. Han vägrade att se in i mina ögon eller röra vid mig, så som han hade gjort den dagen. Den dagen jag inte kunde få mig att glömma.
Jag ringde honom en gång. Efter ett flertal signaler, när jag nästan hade gett upp hoppet på att han skulle svara, hörde jag plötsligt ett brus och skratt i bakgrunden. Någons andetag. Jag hade lyssnat till dem, för att sedan försöka memorera dem i mitt huvud. Jag vet inte varför, det kändes bara som om jag tappade taget om honom, som om han gled ut ur mitt hjärta och som om jag redan varit dödad i hans.
(Ompublicerad. Fortfarande min, alltså och jag har inte ändrat på något. - Kändes bara lite jobbigt att fortsätta skriva och lägga in delar på den här användaren, när de som varit innan inte finns.)
|
|
|
|
