Allt varar inte förevigt [ del 2] |
När jag kom tillbaka till parken var Nicole fullt upptagen med att prata med Anton. Han verkade inte direkt intresserad. Jag sa ett snabbt hejdå men om hon hörde det vet jag inte. Vi gick i alla fall.
- Okej Iza, nu är det ingen som hör oss, vad är det som har hänt? Frågade John lite försiktigt.
- Hänt och hänt. Sa jag. Jag sa till pappa att jag ville träffa mamma och sen började vi bråka men det är lugnt nu, vi har pratat om de. Jag undrar bara hur hon har det, hur hon bor, hur hon ser ut nu osv osv… Jag har inte ens träffat hennes “nya familj”.
- Men ring henne då?!
- Ja, jo precis så enkelt är det! Jag har inte träffat henne på sju år! Hon har säkert glömt mig.
- Knappast! Tror du verkligen att en mamma kan glömma att hon bar ett barn i nio månader och sedan födde det? John lät nästan arg nu. Jag ville inte bråka så jag sa bara nä kanske inte och kollade på cykelns styre. För första gången under vårat två åriga förhållande har jag ljugit för min älskade John. Vad är det med mig? Jag har alltid kunnat berätta allt för honom men nu kan jag helt plötsligt inte det. Jag hade egentligen ingen anledning till att ljuga för honom. Jag kunde bara sagt som det var. Att jag behövde en paus. Att det vore bäst för vårat förhållande. Han skulle förstå.
En tår rann ner för min kind och John såg det. Vi stannade till och John höll om mig.
- Förlåt älskling. Viskade han. Det är klart att du vill träffa din mamma. Jag kan prata med din pappa om du vill?!…
- Nej , de behövs inte. Snyftade jag medans han torkade bort tårarna från mina kinder. Han höll om mig ett tag sedan gick vi hem till mig.
Dörren till lägenheten var låst. Jag grävde i min väska efter nycklarna.
- Åh vars fan är dom nu då?! Sa jag irriterat.
- Vadå?
- Nä inget, jag hittade dom nu.
Jag låste upp dörren till lägenheten, kastade av mig skorna och gick in i köket för att se om pappa lämnat någon lapp och de hade han.
“ Vi är hos farmor och fikar.
Ring om det ät något.
Kram pappa “
- Dom är hos farmor. Ropade jag till John som fortfarande stod kvar i hallen. Jag kollade på klockan, “21. 13”…
Hmm den där lappen har nog legat där i några timmar.
- Är du hungrig? Frågade jag.
- Nja, lite.
- Vill du ha ett äpple?
- Visst.
- Det ligger ett i min väska som du kan ta.
John gick ut i hallen och hämtade äpplet. Jag kastade lappen och sedan gick vi in på mitt rum. Vi satt på min säng och pratade ett tag.
- Iza…
- Ja?
- Jag vill bara att du ska veta att jag har aldrig älskat någon så mycket som jag älskar dig. Vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade dig!
- Jag älskar dig med! Och du, du kommer inte förlora mig. Sa jag och strök min högra hand på hans vänstra kind.
Kanske hade vi ett bra förhållande ändå. Kanske behövdes det ingen paus. Han kan ju inte rå för att alla tjejer är runt honom hela tiden. Kanske var det jag som var mest svartsjuk av oss.
Han kysste mig. Jag la mig ner och han kom snabbt efter. Vi började klä av varandra och jag tog ut en kondom från sängbordet. Vi älskade länge. Han la sig bredvid mig, kysste mig på pannan och efter ett litet tag sov han. Jag låg kvar i sängen och kollade upp i taket. Min “lögn” kanske inte var en så farlig ändå. Jag ville ju träffa mamma. Jag kanske ska ringa henne. Men man kan ju tycka att hon borde ha hört av sig. Jag kollade på klockan, “22.43”…
Jag ringer henne imorgon. Jag klev upp ur sängen och gick fort, nästan små sprang naken in till badrummet. Jag tog en snabb dusch, virade en handduk om mig och borstade tänderna. När jag kom ut ur badrummet hördes TV:n från vardagsrummet, barn som grät och pappas röst som sa “det är sent och ni måste sova”. Dom var hemma och pappa nattade tvillingarna, Joel och Oskar. Jag smög in på mitt rum, drog på mig rena underkläder och en gammal tröja, sedan dröjde de inte länge innan jag sov.
Fortsättning följer varken ni vill eller inte ;D
Kommentera gärna! :]
|
|
|
|
