Du förändrade mitt allt när du tog min oskyldighet |
Mjoo, ladies n' gents, nu kmr den femte mycket efterlängtade delen av Du förändrade mitt allt när du tog min oskyldighet, läs och njuuuut...och glöm för all del inte att KOMMENTERA, för det förgyllar min dag!!!
Kapitel 5
I ask of you nothing more than a kiss, so why are you rejecting me?
Lauren
Från föregående del:
Hon studerade honom för ett tag och förstod med ens att hon suktade efter honom och ingen annan, hon var helt enkelt för dum för att inse att hon hela tiden hade haft allt vad hon egentligen hade velat ha; rätt framför näsan på henne. Bara han kunde släcka hennes törst, och trots att hon grät så häftigt så sökte hon efter hans läppar med sina röda och blodiga.
Hans tunga var så varm och hans saliv var som balsam för hennes utbrända själ.
”Älska med mig, Christoffer, snälla.”
^*^*^*^*^*^*^
”Nej” Sa han bestämt.
Han granskade henne ingående, ovillig att inse att det hon hade orsakat sig själv möjligen var ett självmordsförsök. Han hade varit så himla blind och det ironiska var att han märkte det nu, efter att ha varit ihop med henne ett helt jävla år. Hennes blickar for, om än hit och dit, utan att riktigt förstå att Christoffer nekade henne. Kanske för första gången någonsin. Hennes läppar plutade suktande och hon for genast med händerna längs hans muskulösa överkropp och blodade ner hans vita t-shirt han precis hade tagit ur tvätten i undervåningen.
”Men lägg av alltså!” Röt han hårt och monotont, samtidigt som han grabbade tag om en handfull av hennes blödande lemmar.
Flickan kved högt av smärta, och han lättade förskräckt på trycket.
Hon var så bräcklig.
Han fäste en arg blick på hennes blodiga fasad, svor tyst för sig själv, och stadgade henne försiktigt till vardagsrummet, utan att byta ett ord med henne på vägen. Hon äcklade honom så fruktansvärt mycket, och det skulle ta honom ett tag innan han vågade säga något till henne. Flickan stönade utmattat och pressade sig själv mot hans massiva hydda. Åtrån till honom hade växt lavinartat, under loppet av några få sekunder. Kanske millisekunder till och med. Han var plötsligt hennes alldeles egen sol, och genom att ha fått den rollen i solsystemet, hade hon inget annat val än att kretsa kring honom.
”Älska med mig…” Upprepade hon sömndrucket utan att tyvärr få fram mycket mer än det. För i just det ögonblicket föll hennes blytunga ögonlock och hon somnade in.
Christoffer som hade varit så inne i sina tankar hörde inte Laurens tunga och hämmade andhämtningar, och tanken på att hon hade förlorat så mycket blod, lyckades heller inte förmedla det logiska budskapet; att just ett sjukhus skulle falla alldeles rätt i smaken. För tillfället satt han istället med sina händer i ansiktet och såg slitnare ut än någonsin förr. Hans ögon tårades av besvikelse och hela hans värld kastades omkull så att han föll huvudstupa. Han tog ett djupt andetag och skruvade lite lätt på sig för att få bort stelheten i hans kropp.
”Lauren, det är nog bäst att jag ringer till ambulansen…” Sa han lugnt, men när han tittade upp för att se om hans funderingar hade haft någon som helst inverkan på henne, skrek han till och for upp ur soffan han hade suttit i.
Reaktionen var dödsbringande, och mer fasansfull än han hade tänkt sig.
”Lauren!” Skrek han och sprang till den döende flickan som för tillfället var i ett stort behov av blod.
Den röda vätan droppade nerför hennes stora sår på handledarna, och för varje droppe blod som föll, for hon snabbare ner längs det svarta, förskräckliga innandömet som hon inte borde ha fått besöka så tidigt i sin ungdom.
Han tog upp luren i vardagsrummet, pressade in knapparna som förhoppningsvis skulle innebära hennes räddning. En signal, två signaler, tre, fyra…
Fan ta er, ta upp luren!
”Du har nått polisen. Hur skulle jag kunna vara till hjälp för er?”
Kvinnan som svarade lät mycket glad på rösten, men blev med ens allvarlig när Christoffer förklarade hur situationen låg till.
”Jag ska se till att ambulansen kommer fram på momangen, det är inget att oroa sig för unge man.” Försäkrade hon honom innan hon lade på luren.
Christoffer började omedvetet torka bort tårarna som för tillfället massproducerades i hans rödsprängda ögon. Jag älskar henne…, insåg han när han betraktade sitt blödande hjärta som befann sig bara några ynka meter bort från honom. Han ville så gärna älska med henne såsom hon hade bett honom. Hemskt lika liderligt som hon hade låtit på rösten då hon sagt det, men just nu skulle det förmodligen inte gå insåg han, varefter han placerade en mycket öm kyss på hennes bleka kinder.
Hon var så Lauren, trots att döden låg för hennes ögon och svalde henne bit för bit.
Hon var också så himla vacker.
^*^*^*^*^*^*^*^*^
”Hon kunde ha dött.”
Orden var fastslutna och hårda, omedvetna om smärtan de orsakade. Lauren jämrade sig i sömnen och tryckte på hans fingrar tills att de domnade, men Christoffer brydde sig inte för tillfället; eftersom det enda som tycktes eka i hans huvud var läkarens ord.
Hon kunde ha dött.
”Men hon förlorade väl inte så mycket blod, va?” Frågade han förskräckt och stelnade till av fasa.
Den gamle läkaren skruvade nervöst på sig, då han insåg vilken effekt hans ord hade haft på den mörkhårige ynglingen. Han ville inte orsaka honom någon onödig smärta, men sanningen var trots det ändå fastetsad i hans huvud. Han hade själv tagit proverna och var fullt medveten om konsekvenserna flickans rakbladsäventyr hade haft för hennes liv.
”Hon förlorade nästan tio deciliter blod vilket är tio gånger mer än en kvinna förlorar när hon menstruerar.” Försäkrade han.
Christoffer suckade djupt när läkaren i den vita rocken, mjukt stängde dörren efter sig. Han granskade den koma inlagda tjejen, som konstigt nog var hans alldeles egen, oansvariga flickvän. Hon var alldeles blek av blodförlusten och en massa slangar var fastetsade i hennes handledar. Hon hade försetts med en dropp, och han tittade oroligt på displayen vars frekvenser bestämde hennes livsöde.
”Fy jävla fan också.” Svor han och suckade djupt.
David
”Hej, du har nått Lauren och Christoffers telefonsvarare, bestäm dig för ett meddelande och ange numret du ringer ifrån, så kommer vi strax att höra av oss…”
David log i mörkret, tände ett litet vaxljus vid nattduksbordet varefter han lade på luren. Han hade precis fått tag i Laurens nummer; och av den konstige mannen han hade hittat vid en gränd på Södra Halmgatan, hade han också lyckats snappa åt sig adressen till där hon bodde. Det skulle inte dröja lång tid numera innan han bara droppade in i hennes liv.
Och Gud vad hon skulle få sota för att ha glömt bort mig…
Hans läppar kröktes till ett omisskänneligt halvleende när han återigen tog upp luren och pressade in det angivna numret han hade fått från mannen. Samma gamla visa upprepades, följt av en ton. Han harklade sig djupt och sade sitt meddelande efter tonen. Sedan så lade han på luren igen.
Hon skulle få sig en chock, den saken var säker.
”Sara!” Ropade han, samtidigt som han plingade i en liten ringklocka han hade haft sen tidigare, till andra dressyrer.
Den mycket lättklädda rödhåriga flickan steg in i rummet, neg föraktfullt, och satte sig sedan på sängen.
”Du vet vad du ska göra, låt mig inte få behöva upprepa mig.” Sa han hårt och monotont. Han blev mycket nöjd med resultatet.
Flickan särade på benen.
^*^*^*^*^*^
Smakprov till nästa del av Du förändrade mitt allt när du tog min oskyldighet:
Christoffer vältrade in den halvsovande flickan, in i sovrummet på övervåningen. Han bäddade ner henne i den stora mastersängen och kysste henne ömt på pannan.
”Snälla gå inte, lämna mig inte ensam…” Muttrade hon i sömnen, och höll hårt tag i hans knutna hand.
Han betraktade henne i skenet av den lilla lampan som låg på nattduksbordet; och kände en hård spark i bröstet då han insåg hur bräcklig hon var. Hon var tappad på det mesta utav hennes blod och såg likblek ut, trots den oändliga blodtransfusionen hon hade fått borta på sjukhuset.
Han lösgjorde sig ur hennes grepp, tog av sig den blodiga t-shirten som han hade haft på sig under de två dagarna han spenderat i sjukhuset, och kastade ner den i tvättkorgen tillsammans med hans jeansbyxor. Utan t-shirt eller byxor för den delen, gick Christoffer snabbt nerför trapporna och in till köket för att få sig något att dricka. Han muttrade irriterat när det enda han hittade i kylskåpet var en tom bravoflaska och ett antal mineralvatten-flaskor. Väl medveten om att han förmodligen borde handla, gick han in till vardagsrummet och pressade på den lilla vita knappen till telefonsvararen.
Han hajade till när han hörde den mörka, manliga rösten.
Lämna en mening eller två?
Violet
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mathilda1 - 1 maj 10 - 11:58 | Den var jättebra!!
Du skriver jättebra!
(Jag har inte läst någon annan av delarna...) | JennnyJ - 22 aug 09 - 19:55- Betyg:  | Okej, jag känner att jag typ bara... klampar in här, mitt i storyn,... men du är ju så sjukt underbart bra på att skriva så det finns inte! :O
Seriöst.. det här var det bästa jag läst på mycket, mycket länge. Du har talang, det har du sannerligen!
/Jenny | | Knyttet_2 - 24 jul 09 - 21:40- Betyg: | | mejla igen | | LisaHoglund - 18 jul 09 - 22:13- Betyg: | | Åh, ursäkta, men fy fan, vad jag älskar den här :O <3 | | AllThatIWanted - 18 jul 09 - 17:16- Betyg: | | Det blir bara mer och mer spännande för varje avsnitt!! =D Maila nästa!! | | sorgen - 18 jul 09 - 10:49 | | Mycket bättre denna gången. Snälla skriv 1, 2, 3, och så videre på delarna. Mejla gärna. | | Summerlover - 17 jul 09 - 22:38 | | Otroligt bra! Vill bara ha mer och mer och mer :) Mejla nästa tack!! :D | | Stiffy - 17 jul 09 - 21:45- Betyg: | | Oj! asbra! mejla mig när nästa kommer tack! :D | | Bolliz - 17 jul 09 - 20:51- Betyg: | | Hur jävla bra som hällst!<33 Meejla nästa^^ | | mii - 17 jul 09 - 15:43 | | bra^^ spännande värre :D | | saraarbast - 17 jul 09 - 14:21- Betyg: | IIH, nu vill jag läsa mer ._.
mejla nästa! :D |
|
|
|
