Det svarta hållet |
Nu siter de kallade "veteranerna" och pratar
"Jag har varit här i 57 dagar"
"Åh, då ligger ju du etta!"
Ursäkta mig, men jag varit här till och från med korta mellanrum ute i tre år!!!
Man hör de hasande stegen i korridoren och medicinvagnens skrammel, allt är så som det var första gången jag kom hit. Förutom paniken.
När jag klev ur hissen kände jag att jag bra föll rakt ner i ett ännu svartare hål än det jag redan var i.
Jag skrek, jag grät och bönade och bad på mitt läkarsamtal.
"Nej, snälla, snälla, jag överlever inte här"
Men läkaren av sig inte, hon skrev på vårdintget som hon hade i sin hand och jag leddes gråtandes och skakandes ut ur rummet.
Det kändes som att jag var död, i flera dagar låg jag bara i soffan i TV-rummet utan att äta eller dricka. Och när jag inte låg där, låg jag ihopkrupen sängen och bara skakade samtidigt som ångesten åt upp mig.
|
|
|
|
