Vi sa för alltid (kap 11 forts på Adrian & jag |
Ni bara måste älska mig nu xD men det blev som det blev... heh...
- kram airya
Kapitel 11
På morgonen under frukosten satt vi i tystnad. Klockan var fem över åtta och anledningen till att jag är vaken är enbart för att jag inte kunde sova så bra inatt och Rasmus för att han måste iväg till sitt jobb.
Jag kan väl säga att jag inte gillade tystnaden så mycket, även om jag ibland tycker det skönt. Men nu är den bara obehaglig och obekväm. Med ganska stora gissningar är det på grund av gårdagen, ingen av oss vet vad vi ska säga. Så det blev en krypande tystnad under det kommande elva minuterna och hur jag visste hur många minuter det var, är för att jag hela tiden sneglade på klockan bakom Rasmus. Snart skulle han behöva gå om han ska komma i tid.
Under tiden betraktar jag Rasmus där han sitter mittemot mig. Som vanligt när det är jobb, är han klädd i sin kostym och slips, håret välkammat och näst intill klar till att gå iväg och lämna mig ensam i lägenheten. Men det är en liten skillnad idag, hans ögon är trötta och speglar en slags sorgsenhet och det får mig att vara den som först öppnar munnen.
”Det är inte ditt fel.” Rasmus tittar dystert på mig.
”Du har sagt det.” Jag bara skakade på huvudet. Det verkar inte vara någon mening att försöka intala honom att hans lillebros död inte är hans fel och hur lätt är det, när man i tolv års tid tror att man är orsaken till en olycka och ingen funnits där som sagt det motsatta.
Jag reser mig upp från stolen vilket får Rasmus blicka glida mot mitt håll.
”Vad ska du göra?” Frågandes tittar han på mig än och jag bär bort min disk till diskmaskinen.
”Inget, för inget är just vad som funkar för dig.”
”Vad menar du med det?” Med det vänder jag mig hastigt om och känner hur ilska börjar krypa fram fast jag inte vill ha den där. För om det är något som jag inte vill så är det att bli arg på honom, men just nu vet jag inte om jag kan hålla inne det.
”Vad jag menar? Frågar du vad jag menar?” Nu blev han överraskad och verkar inte veta vad han ska säga, jag där emot vet exakt vad jag vill ha sagt och tänker inte svälja det.
”Du sitter här i din lägenhet, har ditt tjusiga jobb, klättrat dig upp ur skiten du hållit på med i åratal och anklagar dig fortfarande efter tolv år att det var du som gjorde så att din bror blev påkörd av en lastbil!”
”Sluta, Maria, sluta nu.” Bad Rasmus, men jag tänkte inte sluta. Han måste se!
”Nej! Förstår du inte, det var en olycka, det fanns inget du kunde ha gjort. Lastbilen hade kommit där även om du följt med då han bad dig, skulle du också dött då? Olyckor händer och man avskyr dem, men man kan inte alltid göra något. Ibland kan man inte vara hjälten, kan du inte för en gångs skull öppna dina ögon och se?” Jag andas häftigt nu och det är som det knivhugg i hjärtat hur jag ser mina ord sjunka in i honom.
”Förstår du nu? Du måste sluta anklaga dig själv för något som hände för tolv år sedan, du var ju bara tio år gammal, säg mig vad hade du kunnat göra?” Rasmus ögon borrar in i mig och jag ser hur han börjar öppna dem.
”Det kanske inte fanns någon då, som sa att det inte var ditt fel men jag säger det nu. Det var inte ditt fel.” Nu pratar jag lugnt med honom, går fram och sätter mig på knä framför honom. Tar hans grova händer i mina och ser på honom.
”Jag vet, men han var ju bara sex år.” En tår faller långsamt ner från hans ena kind och jag torkar bort den.
”Vilket är hemskt, men han lever fortfarande kvar i dig så länge då låter honom stanna kvar där.”
”Maria?” Rasmus lutar sig närmare så att vi kan känna varandras andetag.
”Ja?” Får jag fram och kan inte röra mig då våra läppar är så nära, känner riktigt hur mitt hjärta bultar hårt och undrar om hans gör likadant.
”Jag älskar dig fortfarande, fast det gått ett år.” Jag hann aldrig regera på dem orden eller det som hände efter det. För plötsligt var dem där åter igen. Rasmus läppar tryckta mot mina, hans händer som löper längs min nacke och jag som är i trans. Det känns som om det brinner inuti mig, en eld som vill ut och jag vill låta den få göra det.
Vi båda andas häftigt nu, det är som om mina hjärtslag kommer stanna. Hans händer glider nu ner runt min midja, han får mina spagetti ben på något sätt att resa sig upp så att jag hamnar i hans knä. Under den akten slutade aldrig våra läppar att möttas och varför jag gråter vet jag inte, det enda jag bryr mig om just nu är Rasmus händer som håller mig tryckt mot hans stora kropp och hans läppar som kysser mina. Hur länge vi sitter där vet jag inte, men jag vill inte att det ska slut. Hur mycket jag inte vill så försvinner hans underbara läppar och det är som om jag vill skrika till för att dem försvann. Men då de glider ner mot min hals kittlar det till hela kroppen och pressar min kropp om det är nu möjligt mer mot honom och hans läppar är bara några få millimeter från att kyssa min hals att det känns som om jag ska dö om han inte gör något snart.
Som ett rus från tårna och upp kysser han min hals mjukt och ömtåligt för att sedan komma tillbaka till mina läppar som kändes som en evighet sen där var där senast. Det är som allt jag borde tänka på är borta och jag minns inte vad det är. Händerna riktigt darrar, nej hela jag darrar och kan känna hur även hur hans kropp darrar den med. Och något inuti mig vill säga något, något som jag kanske inte borde göra då han lyft upp mig och går bort mot sovrummet men jag kan bara inte få in det i mitt huvudet. Det är som om jag flyter på moln och vill att det aldrig ska sluta.
Han hamnar ovanför mig och vart våra kläder försvann minns jag inte, det enda jag minns är hans händer över min kropp och mina över hans. Kyssar så brännheta att det gör ont men samtidigt fyller hela en så att det om det är möjligt, rinner över. Innan vi precis blev som ett trängde några ord in i huvudet på mig men dem var så svaga att dem försvann men ändå ekade någonstans långt borta på en annan plats långt borta.
Den eld som brann i oss båda släpptes nu löss och vi blev ett och det var som magi som jag vill hålla kvar. Men som alltid tar det slut och efter vad som känts som år men ändå inte, blir vi två människor igen.
Invirade i lakan och nakna andas vi båda snabbt och kan inte slita blicken ifrån den andra. Det känns som om jag fortfarande brinner och det är fören nu som de orden blev tydligare då jag tittar in hans smaragd gröna ögon som borde vara blåa. ”Lova mig en sak, glöm mig inte”. Det var precis vad jag hade gjort, och jag hade lovat. Adrian.
”Vad är det?” Jag väcktes ur mina tankar då Rasmus smeker mig ömt på kinden och tittar oroligt på mig.
”Älskar du mig?” Frågade jag istället, fast jag redan visste svaret.
”Jag har alltid älskat dig, men frågan var väl mer om du älskade mig?” Han såg. Det är klart han såg det, att min fråga mer riktat mot mig själv. För hur mycket älskar jag honom?
”Ja, jag älskar dig Rasmus, men…” Jag tystnar, men släpper inte blicken från honom där vi ligger bara några få centimeter ifrån varandra.
”Jag lovade.” Jag sa inget mer och han förstod.
”Adrian…” Jag kunde inte mer än att bara nicka.
”Jag förstår.” Han såg plågad ut, men det är så det ligger till. För hur mycket jag älskar honom, så kan jag inte leva ett liv där inte Adrian finns bredvid.
”Jag kommer alltid älska dig, även om du inte känner det samma.” Rasmus kysser mig mjukt på pannan och jag ler svagt tillbaka.
”Stannar du de två sista dagarna?”
”Ja, det gör jag.” Jag kysser honom nu på pannan och det var nu han som log svagt tillbaka.
”Tack föreseten.” Jag tittar undrandes på honom.
”Tack för vad?”
”För att du fick mig att se att Christoffers död inte var mitt fel, även om det känns som det.” Då kramar jag om hans grova händer och kysser dem.
”Jag finns alltid där för dig, även om det är mils ifrån oss. Kom ihåg det.” I hans ögon när jag sa det, såg hur det gjorde ont i honom att han aldrig kan få mig. Men att jag ändå finns där, som en nära vän hoppas jag ska räcka halvägs. För det är vad vi bara kan vara, vänner.
____________________________________ ____________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | WalkingTheDemon - 16 jul 09 - 21:44- Betyg:  | | bra <3 | | Fenix - 16 jul 09 - 16:45 | | mycket bra! :> | | ciitronvatten__ - 16 jul 09 - 13:57- Betyg: | Åååh, jag finner inga ord. UNDERBART ! precis så det ska vara ju :D
ge mig mer nu ;D < 33 |
|
|
|
