"Have A Nice Day" |
Det heta diskvattnet sved mot armarna, och ett moln av kvalmig ånga spred sig runt omkring i rummet.
Jonathan Smith, en pojke på blott tolv åt gjorde sin sista syssla för dagen och skulle sedan få sova några timmar innan han klev upp i gryningen för att hjälpa till att ordna frukosten.
Pojken arbetade hos en välbärgad adelsfamilj, och trivdes mycket bra.
Jämfört med andra var familjen Willoughby trevlig, utan några hundar begravna, vilket man inte kunde säga om alla adelsfamiljer i närheten.
Det enda sorgliga med familjen var att den femtonårige sonen Christian hade problem med hälsan och knppt kunde gå ut, åtiminstone inget längre tag.
Sjukdomen var medfödd och gick inte att bota, så unge herr Willoughby fick mestadels stanna inomhus.
Det skramlade till då en kastrull åkte i golvet.
Jonathan plockade frustrerat upp den för att sedan åter igen bli tvungen att skrubba det dumma föremålet.
Samtidigt som pojken gjorde det kom två tjänsteflickor in i diskrummet med varsin hög nytvättade disktrasor.
"Jag har hört att det är en stilig ung man som egentligen bara dödar de som borde straffas", sade den ena av dem och log högfärdigt.
"Struntprat, Shirley", fnös den andra och lade ner sin hög med disktrasor på en bänk. Hon verkade vara äldre och mer mogen än den första. "Det är helt klart en förmögen äldre man som har knivmord som hobby. Det är enligt mig bättre än att vara otrogen, eller vad säger du?"
Eller så var de båda likadana. Jonathan slutade lyssna på deras samtal.
Förstås talade de om den ökände mördaren som härjade i staden. Varje natt dog minst en till synes oskyldig människa.
Pojken hade inte fördjupat sig särskilt mycket i ämnet, men han förstod att många teorier om vem mördaren var cirkulerade runt om i familjen Willoughby's herrgård, till och med runt hela staden.
Han ignorerade de båda flickorna, men hörde snart att de slutat tala, och istället viskade.
"...han med vitt hår.."
"..Shirley, sluta, han står ju där! Det är inget fel med vitt hår..."
Sedan lämnade de rummet, och Jonathan stod ensam kvar, irriterad.
Visst, han hade vitt hår, och det var många som frågade om det, men pojken visste inte varför håret hade den färgen, så han kunde inte svara.
Till slut var alla grytor och kastruller färdigdiskade, så Jonathan kunde torka vattnet från händerna och därefter traska iväg till sitt sovrum, som han delade med tre andra pojkar, alla aningen äldre än honom.
Väl där kröp han ner under sin filt och somnade direkt.
~
Christian Willoughby satt på en välutsmyckad stol vid sitt öppna fönster och väntade. Ett ret hängde ut i den kalla natten, och det var det repet Christian tänkte använda för att ta sig ut ur huset med.
Han satt och samlade sig, den femtonårige pojken var trots allt sjuk, och klarade inte av att röra sig utomhus allt för länge.
I två dagar hade han sett samma person lämna herrgården mitt i natten. I mörkret hade det kanske varit svårt att identifiera individen, om denne inte haft vitt hår.
En liten pojke med hår i samma färg som snön.
Christian visste vem det var, Jonathan var pojkens namn och denne jobbade hos familjen Willoughby, oftast som diskpojke.
Det vita håret var ovanligt, men den femtonårige pojken kunde - eftersom han studerat medicin i några veckor - anta att det berodde på något pigmentfel i den andre pojkens kropp.
Ny syntes en siluett i mörkret utanför, som smög för att inte synas, bort från herrgårsområdet.
Christian tog sig sakta ned för repet och skyndade efter den han gissade var Jonathan Smith.
Eftersom femtonåringens hälsa inte var på topp gick det inte särskilt snabbt, men pojken framför honom tog sig fram försiktigt, och därmed långsamt.
I säkert tio minuter följde Christian efter pojken. Allt han ville veta vad om det helt säkert var Jonathan, och varför denne då mördade människor.
Konfrontationen kom snabbare än väntat, då den pojken framför plötsligt vände om och gick fram till Christian, som inte märkt något föränn det var för sent.
"Vill du något?" frågade den vithårige, som onekligen var Jonathan.
"N-nej", svarade Christian skrämt. Han visste nästan helt säkert att den andre pojken var mördaren, och han själv ville helst inte dö.
"Då så. Varför kilar du inte iväg hem, och låter mig ha lite kul?"
Kul. Alltså mörda. Christian svalde hårt.
"Det är alltså du som dödar folk?" frågade han, och lyckades otroligt nog hålla rösten stadig.
"Ja." Jonathan ryckte på axlarna. "Ingen misstänker ju en liten pojke som dessutom är helt oskuldsfull under dagtid."
Den femtonårige kom ihåg sina få möten med den vithårige pojken som påträffats under tiden denne arbetat på herrgården, och han hade alltid funnit pojken blyg, men snäll. Som Jonathan själv sagt; oskuldsfull.
"Ah." Den vithårige log. "Jag glömde visst nämna en sak. Du kan väl låta bli att prata om det här? Speciellt till Jonathan, han skulle bli så skärrad av ett sådant samtal." Jonathan log igen och drog fram en kniv. "Jag kommer att bli tvungen att döda dig om du skvallrar."
Christian lyckades inte få fram något svar, han var allt för förvirrad. Den andre pojken talade om sig själv som en annan person.
"Jag ska förklara", sade den vithårige, "du förstår, jag är Jonathans andra jag. Just nu sover den oskuldsfulle lille pojken du brukar träffa under dagtid." Han knackade sig i pannan. "Här inne. Han vet inte ens om att jag finns. Någon gång under sin uppväxt skapade Jonathan antagligen mig så jag skulle ta hand om saker han själv inte klarade. Men skyll inte morden på honom. Det var min egen idé. Jag får ju komma fram på natten, och jag har alltid så tråkigt, så jag började döda folk."
Christian Willoughby gick därifrån väldigt förvirrad.
Han var frånvarande medan han klättrade in i sitt rum och drog in repet, så han märkte knappt sin kropp som skrek efter vila, bara efter den korta promenaden och lilla klättringen.
Det hade dock varit en underlig natt, men adelsmanssonen skulle inte tala om Jonathan Smith, inte ens med honom för den delen.
Enligt Christian borde allt som hänt under natten passera in i glömskan.
|
|
|
|
