Skriken i mina öron, del 1 (om ni vill läsa mer) |
Ibland hörde vi skriken, de som aldrig ämnade våra huvuden utan ringde i våra öron dag som natt. Det blev aldrig tyst, men ibland, ja ibland kunde vi höra de riktiga skriken. De ångestfyllda och skräckslagna skriken från våra vänner som vi sedan aldrig såg mer.
Ingen visste egentligen vad som hände med dem, inte ens idag på gamla år har jag förstått varför skriken fortfarande ekar mitt huvud och mina rynkiga gamla händer blir våta av handsvett för jag känner bara paniken, smärtan och hör skriken.
"Nej, nej, nej n får inte nej, snälla nej!"
Jag hade förtvivlat hållit i hennes hand och skrek åt dem att sluta att låta oss vara ifred. Jag lovade dem på heder och samvete att vi aldrig, aldrig någonsin skulle säga vad vi hade hört. Men de tog henne, de tog henne och jag hörde hennes skrik i dimman Den där svarta dimman ingen någonsin kom tillbaka från. Tårarna rann nedför mina kinder och jag ville bara skrika rakt ut i luften och be om att få henne tillbaka.
|
|
|
|
