[TwilightFF] - Det blir aldrig vi igen, elr? Del14 |
Här kommer en väldigt lång del, :D
Hoppas ni gillar den, kommentera gärna :)
<3
(finns internet hos min pappa, tydligen :D)
"Okej.."
Han suckade och jag väntade på att han skulle fortsätta.
"Det som hände på din födelsedag. Med Jasper"
Jag höll för öronen.
"Lalalalalalala"
Ett par kalla händer rörde mina händer och lyfte bort dem från mina öron.
"Bella, lyssna"
Jag skakade på huvudet.
"Jag har redan sagt att det där med Jasper inte var någonting"
"Men det hade det kunnat blivit"
Han tittade in i mina ögon, och jag såg att han ville att jag skulle vara tyst. Han väntade på att jag skulle lyssna, på riktigt. När han insåg att jag lyssnade öppnade han munnen och fortsatte.
"Jag visste alltid att jag var farlig för dig. Att du utsattes för fara genom att vara tillsammans med mig. Det där som hände med James förra våren till exempel. Det var nätt och jämt att jag lyckades rädda dig den där gången"
Jag vägrade tänka tillbaka på de där dagarna. Inte ens nu tillät jag mig själv att tänka på det. Minnet av James ansikte skrämde mig fortfarande.
"Det var ett misstag. Det hade kunnat hänt vem som helst. Men på din födelsedag, när min egen bror attackerade dig..."
"Det var mitt fel. Det var jag som skar mig"
Han suckade igen.
"Avbryt mig inte. När jag var tvungen att skydda dig från min egen bror, min familj, insåg jag vilken fara jag verkligen utsatte dig för. Vad som verkligen kunde hända dig när du var med mig och min familj. Och jag stod inte ut med tanke på att någonting sånt skulle kunna hända dig, på grund av mig"
Han drog efter andan innan han fortsatte.
"Jag tänkte på vad jag kunde göra, vad som var rätt att göra. Det spelade ingen roll hur länge jag tänkte, jag kom ändå bara fram till ett rätt svar. Det enda rätta var att lämna dig. Du skulle gå vidare, träffa en ny, få barn om du ville. Du skulle leva säkert, vara trygg och inte utsättas för fara. Du skulle bli gammal. Tanken på dig med någon annan plågade mig. Allt jag ville var att vara tillsammans med dig"
Jag förstod inte riktigt vad han menade. Om han ville vara tillsammans med mig, och inte utsätta mig för fara, varför hade han inte bitit mig? Då hade jag kunnat blivit som honom och vi hade kunnat vara tillsammans varje dag, i all evighet.
"Jag vet vad du tänker Bella, men det är inte så lätt. Du vet att jag egentligen är självisk, men du var viktigare än vad jag är. Jag var beredd att offra allt jag hade, för att du skulle få det så bra som möjligt och vara lycklig. För din skull, var lämna dig det enda jag kunde göra. Men för min skull, hade jag behållit dig föralltid. Men du var viktigare. Jag hade aldrig kunnat offra dig och ditt liv, göra dig till ett monster för att alltid ha dig kvar. Det hade inte varit rätt"
Jo, det hade det. Det hade varit det enda rätta sättet, det hade alltid varit det. Det hade varit lösningen på alla våra problem från allra första början.
"Så jag lämnade dig. Det var svårare än vad du någonsin kan föreställa dig. Och det gjorde det inte lättare för mig när du trodde mig så fort. Jag trodde jag skulle få ljuga fler än en gång innan du skulle tro på mig. Ingen i min familj ville flytta, speciellt inte Alice. Vi hade det största bråket vi någonsin har haft. Det tog en evighet att övertala henne att inte söka upp dig. Hon blev så arg på mig när hon inte ens fick säga hejdå, men jag tror faktiskt att hon blev mest ledsen"
Alice, åh Alice. Jag kände hur mina tårar började rinna ner från mina kinder.
"Jag har varit alldeles för hård mot henne, visst har jag?"
"Du kunde ju inte veta någonting. Du trodde att hon lämnat dig. Men det gjorde hon aldrig, inte på riktigt. Det gjorde ingen av oss. Inte ens jag. Månaderna när vi inte bodde här var hemska. Mitt val hade påverkat hela min familj, på ett negativt sätt. Carlisle jobbade över på sjukhuset mer än vanligt, Esme fann inte samma glädje när hon inredde hus, hon blev aldrig nöjd. Alice tyckte inte det var kul att shoppa längre, Emmett skämtade inte mer och Rosalie var surare än vanligt. Och Jasper höll sig undan, han kände sig skyldig. Det gör han fortfarande. Det plågar honom verkligen, och jag är ledsen för hans skull"
Jag nickade instämmande. Jag tyckte synd om Jasper, det var inte hans fel. Det han gjorde hade vem som helst kunnat göra. Jag slet mina tankar från Edwards nyaste bror och tänkte på de andra i familjen. Carlisle, Esme, Emmett, Rosalie.. Alice. Åh, Alice. Jag måste prata med henne.
"Jag kunde inte vara med dem. Jag flydde, bort från allting. Man kan säga att jag bokstavligt talat grävde ner mig i ett hål i marken och väntade på att få dö. Det enda jag kunde se var ditt ansikte. Jag hörde din röst, dina andetag, ditt hjärta. Jag kände din doft och det plågade mig. Men jag väntade, tänkte att någon gång måste det väl bli bättre"
Han drog ett djupt andetag igen och väntade några sekunder innan han fortsatte. Jag öppnade munnen för att säga någonting men jag hittade inte orden. Tillslut fortsatte han.
"Men det blev det aldrig. Det blev bara värre. Tillslut bestämde jag mig för att jag skulle komma tillbaka. När Alice såg det, ringde hon mig. Hon var ivrig och glad över mitt beslut. Hon var Alice igen. Carlisle bestämde att hela familjen skulle flytta tillbaka, så vi gjorde det. En del av mig hoppades att du hade gjort som jag bett dig, att du hade gått vidare. Men den största delen av mig ville att du skulle sakna mig"
Han behövde inte säga mer. Jag visste resten av historien. Han hade kommit tillbaka, med förhoppningar om att jag saknade honom. Så hade han sett mig i cafeterian, tillsammans med Collin. Men Alice hade varit ivrig, trott att vi hade kunnat vara vänner ändå. Men så hade jag avvisat henne också. Det gjorde ont i mig när jag insåg vilken smärta jag hade orsakat dem.
"När jag såg dig i cafeterian, tillsammans med den där Collin. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag försökte prata med dig, men du avvisade mig. Jag kunde inte gå till skolan, kunde inte se dig tillsammans med honom. Så skrev jag den där låten till dig, i hopp om att du skulle förstå. Jag ville vara där när du lyssnade, men jag kom hem till dig försent. Jag hittade dig gråtandes. Jag förstod inte varför du grät, men ville tro att det var för att du saknade mig"
Jag tänkte tillbaka på de senaste veckorna, såg allting ur hans perspektiv.
"Men, du nekade. Och då bestämde jag mig för att lämna dig ifred. Jag bara la mig ner, och lät dagarna gå. Min familj visste inte vad de skulle göra, jag bara låg där. Jag jagade inte, jag pratade inte. Elden i min strupe brann som aldrig förr, men jag orkade inte bry mig. Och sedan dök du upp. Först var jag helt övertygade om att jag kunde klara det, att jag kunde stå emot doften av ditt blod. Men sen helt plötsligt drogs du bort från mig, och min familj stod i försvarställning framför dig"
Han pausade igen. Andades några andetag och tittade ut mot ängen. Regnet piskade ner, men under trädet var vi skyddade från de kalla våta dropparna. Jag andades i takt med honom, väntade på att han skulle fortsätta.
"Det blev vändningen. Jag förstod hur farlig jag var för dig och hur lätt det hade kunnat gått fel. Jag bad Alice köra hem dig. Medan hon bar ner dig hörde jag dig skrika mitt namn. Och det gjorde ont i mig. Jag hörde dig skrika och gråta hela tiden tills ni försvann bort från landsvägen. Jag ville springa efter, men visste att det var fel. Du hade gått vidare precis som jag bad dig att göra. Jag följde med Jasper och Carlisle ut och jagade, så jag kunde komma tillbaka till skolan"
"Men varför ignorerade du mig?"
Han tittade på mig.
"För att jag är farlig Bella. Du har Collin och du verkar lycklig med honom. Jag vill inte förstöra det när du äntligen lever det livet som jag önskat dig hela tiden"
Men det var inte det här livet jag önskade mig. Jag ville vara tillsammans med Edward, föralltid. Jag ville bli vacker, precis som Edward och alla andra i hans familj. Jag ville inte vara med någon annan, jag ville inte vara människa. Innan jag hann tänka mig för, kastade jag mig över Edward och pressade hans läppar mot mina. Han stelnade till, rörde sig inte. Men han protesterade inte heller när mina läppar motvilligt lämnade hans för att kyssa hans högra kind, haka, hals.
"Är du klar nu?"
Han tittade på mig när jag hade pressat mina läppar mot hans hals en sista gång.
"Ja"
Jag satte mig upp i hans famn, la armarna runt hans kropp och tryckte mig mot hans bröstkorg.
"Jag älskar dig, Edward. Det är dig jag har älskat hela tiden och dig jag kommer älska föralltid. Jag vill inte vara någon annans, jag vill vara din. I all evighet"
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | miss_olli - 20 jul 09 - 06:08- Betyg:  | Okej har nyss stäckt läst alla delarna, och som sagt jag gillar inte FF.
Men du gör dom så jätte jätte bra, så man kan inte annat än att älska dom ! | | idacarlsson - 19 jul 09 - 18:50 | | NÄR KOMMER NÄSTA DEL ? (: <3 | | complicate - 19 jul 09 - 17:42- Betyg: | BEDÅRANDE! jag älskar den, totalt älskar den!
jag började till och med gråta i kappitlet där hon lyssnar på skinan.
jag vet inte hur jag sa försklara, BÄST! | | PiLLOWFiGHTx - 18 jul 09 - 11:34- Betyg: | ÅHHHHHHH
varför slutar du alltid sådär ? D:
SKRIV MERA!
annars blir jag galen.
åh vad jag längtar tills nästa del :DDDDDDDDD
<3 | | enannansak - 15 jul 09 - 18:21 | | sweet :) | | idacarlsson - 15 jul 09 - 16:46- Betyg: | AAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH!
jag kan inte vänta till nästa del O:
<3 | | Joseephineh - 15 jul 09 - 13:25- Betyg: | AAAAAAAAAAAAAAOOOOEEEEEEEEEW !!!!!!!!!!!!!! o.O
Hej! Jag heter Josephine och jag tror att jag nyss dog .__. | | MoRoTpOwEr - 15 jul 09 - 09:34 | | AAWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWWW WWW;O<33333333333333333333333 | | Sandra353 - 14 jul 09 - 22:57- Betyg: | Jag oh asså ohh sista meningen asså aa jag så vackert.
Love :)<3
hej jag heter Sandra och jag kan nt komentera vettigt (A)
Men superbra :D:D:D:D:D | | InTheShadows - 14 jul 09 - 22:00 | GAAAAAAAAAAAAAAAAAAH, JAG DOOOG.
SISTA MENINGARNA, O EDWARD O ALLT O GAAAAH
JAG ÄLSKAR TWILIGHT, ÄLSKAR FINNA FFS OCH ÄLSKAR DIG. xD <333 |
|
|
|
