Oktober 2008 |
Han sitter i bilen. En kille i sjuton års ålder. Det är ingen som vet vart han ska, förutom gubben som
kör. Gubben är drygt 40 år. Han säger inget till killen bredvid. Han vet varför. Han sa de innan till
honom. Killen som inte kör tittar ut genom bilfönstret. Han ser regn. Det är inget vanligt regn han ser.
Det är hans tårar han ser. Han vet att tårarna i sig är slut så istället regnar det på honom. Han vet
varför det regnar. Bara han och gubben som kör. Det är bara dem som vet och ingen annan. Inte
ännes hon vet.
Gubben stannar på en parkering. Han frågar killen om han ska hänga med. Kille skakar på huvudet
och säger att han klarar sig. Han går ut i regnet. Han glömde jackan hemma kom han på när han
vandrar bort mot stället. Han känner fukten börja närma hans hud. Då och då kommer en kall luft
förbi, han ryser varje gång. Han vet att han aldrig kommer få känna samma värme som han gjorde för
någon månad sedan. Han gjorde de stora misstaget att släcka sin värmer som han hade älskat så
mycket.
Nu skakar hans händer av kylan som smyger sig igen. Han klämmer de hårdare så att han inte ska
tappa det han var tvungen att göra. Det snurrar i hans huvud när han går. Tankar och känslor som
berör och gör ont. Han vet att det var fel. Men gjorde han något gott åt det? Han saknar något. Men
vad? Han vet men inte hon. Det är något som slår hårt i honom när han tänker på vad som har hänt.
De slår hårdare än vanligt. Han vet varför, men de vet inte hon.
Han minns när han gick in och talade om vad han ville ha. Det skulle bli något speciellt. Något som
han ville överraska med. Han hade planerat in allt. Varje liten detalj, han var så lycklig när han stod
där i affären och valde ut det perfekta överraskning. Nu slår de ännu hårdare i honom. Det blev aldrig
som han hade tänkt sig nu när han är framme. Han tittar sig omkring. Han minns ännu än gång. Det
var här hon stod och väntade på honom. Det skulle ses för första gången. Han var lycklig hon var
lycklig. Allt var så perfekt då. Men det dem inte visste var att en av dem skulle en dag bli så sårad att
de inte blev riktig som dem hade tänkt sig.
Det var han som gjorde misstaget. Om han ändå hade ställt sig på knä och frågat om de skulle vara
dem två livet ut. Hade detta aldrig hänt. Varför gick han då in i smyckeaffären och frågade efter
förlovningsringar? Vad var de som gick fel. Han vet inte ännes själv vad han har gjort. Allt han vet är
att han just nu står på samma plats som dem träffades för första gången med deras ringar i handen.
Det står deras namn och datum. Det rinner något från hans öga. Han torkar snabbt. Han trodde
verkligen de var slut p tårarna. Men tydligen fanns de lite kvar. Och mer skulle de bli. Han lägger
ringarna på det kalla stengolvet där hon stod och log mot honom när det träffades första gången.
Innan han går tittar han en sista gå ut över människorna som går. Dem vet inget inte ännes hon. Han
visskar något som får hans kropp att vilja försvinna ner under ytan. Något som gör att tårarna rinner
ner sakta och droppar ner vid hans sida till ett litet vattenböl. Han känner klumpen i halen och får
inte ut det riktig ordentligt. Istället blir det mer ett hes och viskade ljud där han säger; Jag älskar dig.
|
|
|
|
