Förlorad son????? |
Jag har förlorat ett barn och fått veta det genom en Blogg.
Hade ingen aning om vad blogg var för något men har nu förstått
att det är som en slags dagbok på nätet som kan läsas av alla.
På min äldste sons blogg har jag kunnat läsa att han nästan inte har någon
kontakt med sin familj och gamla vänner och att han saknar det.
Han skriver också att det finns en person som betyder något och
den personen är någon i hans nya liv.
Min älskade son valde att lämna vår mellanstora stad för en riktig storstad
vilket han gjorde i höstas.
Vi har haft kontinuerlig kontakt via telefon och besök sedan dess så jag blir
uppriktigt sagt ledsen när jag läser det han skriver.
Hans syskon blir ledsna för i texten så vinklar han det hela
som att allt är vårt fel.
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra dels har jag lust att
fråga honom om vad han menar med det han skriver men jag vet att
han kommer med undanflykter.
Samtidigt så har jag lust att låta saker vara som det är och se
vad som händer. Jag tycker att om han saknar sitt gamla liv så
kan han ju göra något åt det och det vet han.
Han är på väg hemöver på besök om någon vecka men tänker bo hos en gammal kompis
istället för hemma hos oss. Jag vet inte om han vill träffa
oss eller inte. Har frågat men får inget svar.
Vad gör man som mamma när hjärtat håller på att brista av förtvivlan?
Ska jag bara låta allt bero, han är ju ändå 24 år.
Finns det någon som varit med om detta förut och har några kloka råd?
Tacksam för tips.
|
| Kommentarer | | Madvis - 14 jul 09 - 12:42 | | Det låter som om din son är i en förvirrad period där han försöker pussla ihop sitt liv. Kanske börjar han analysera saker ur ett annat perspektiv och det få honom att se saker som inte existerar (eller någonsin har gjort det). Själv tror jag det är bra om du stöttar honom på alla möjliga sätt, i alla fall i början. Problemet med en konfrontation är att han kan känna sig anklagad eller förtalad, och därmed säga upp kontakten ännu mera. Mitt råd är att ge honom lite tid, han är fortfarande ung, men om det inte går över tycker jag att du ska ställa honom mot väggen; som Vikkiss sa. | | vikkiss - 13 jul 09 - 20:09 | Aj då. Blir berörd av det du skriver faktiskt. Det som du har till uppgift är väl att ställa han emot väggen. Inte på något drastiskt och överreagerande vis, utan fråga honom på ett mer genuint sätt om vad han egentligen tycker och tänker. Berätta om hur du känner dig, hur du berörs av det han skriver, att du läst det osv, då kanske han inser konsekvenserna och öppnar upp sig mer när han även får ta intryck ifrån andras känslor utifrån deras perspektiv. Du har ju faktiskt all rätt som mor att få en slags förklaring utan några slags undanflykter eftersom att det här inte bara handlar om honom, utan om dig med. Med andra ord så bör du ha ett intimt möte med honom, bara ni två, där ni inte störs av andra. Kom ihåg att formulera och förklara dig på rätt sätt, eftersom att det här med att han inte har någon kontakt med sin familj osv, ligger på en djupare nivå i hans sinnen.
Jag kanske inte var till en sån stor hjälp, men jag hoppas att allting går bra,
ta hand om dig, solskenskramar (f) |
|
|
|
