(M/M) I varje andetag - kapitel 3 |
Wioohooo, här är då äntligen denna fortsättning, host. I alla fall, jag ber om ursäkt över att det tagit tid, men här är den. Fast den innehåller inte direkt någonting, men i nästa kapitel börjar det hända saker och det kommer förhoppningsvis inom kort.
Mööp.
Kapitel 3
”Familjen Jidberg”
”Jag klarar inte av det här”
”Du måste sluta ringa hit”
”Jag måste få prata med dig, snälla Alex”
”Nej, du har förstört tillräckligt av mitt liv, lämna mig ifred”
”Jag kan inte lämna dig förrän jag fått förklara mig”
”Du måste lämna mig innan”
”Snälla, snälla, snälla älskade Alex, bara fem minuter”
”Kalla mig inte älskade. Jag är inte din älskade”
”… bara fem minuter”
”Nej, hur svårt är det egentligen för dig att förstå?! Du är sjuk i huvudet. Lämna mig ifred”
”Jag är ledsen för det jag gjorde mot dig. Jag vill bara förklara”
”Jag vill inte höra någon förklaring. Du är redan död för mig”
”… snälla?”
”Hej då!”
*
”Seriöst, nu får du fan vakna. Du skulle ju skjutsa mig”. En irriterad röst når hans öron i samma sekund han vaknar till. Han ser sig omkring och inser att den jobbiga människan som envist ruskat och skakat på honom tills hans vaknat är hans lillasyster. Först kan han inte komma på vad det är hon menar, men då det går upp för honom suckar han ljudligt.
”Vad är klockan?”, frågar han och ser på Julia. De ljusblå jeansen sitter lite löst över hennes smala, men på samma gång kraftiga ben och den röda tjocktröjan med ett guldfiskstryck placerat över ryggen kan han med ett leende konstatera att den har tillhört honom själv en gång i tiden. Hennes bruna hår har blivit otroligt långt, går henne nästan till midjan, och hennes ansikte liknar hans. Gröna ögon, smal mun, småkrokig näsa, men hon är så mycket sötare. Den raka luggen, som ligger i linje med ögonbrynen, framhäver sötheten på ett makalöst vis och det enda smink hon använder är mascara. Mer behöver hon inte. Hon är ändå vackrast i sitt naturliga ansikte.
”Hon är tjugo över fem och träningen börjar sex. Alltså måste vi åka nu, för jag ska ju vara där vid typ halv sex men eftersom att du visst skulle sova en evighet så kommer jag att komma extremt sent och d…” Han tystnar henne genom att lägga ett finger över hennes, tack och lov, läppglansfria läppar. Likheten mellan Julia och deras mamma är obeskrivlig. Att de båda går igång på saker och ting och aldrig tycks sluta prata om det.
”Vi ska åka nu och du kommer komma fram tjugo i”
”Tjugo i?! Hur ska jag då hinna?!” Hon förseglar sina läppar då hon ser hans blick, ”Hur kommer det sig att du låg och sov föresten? Du kan ju knappast hunnit somna ifrån dess att du slutade”
”Jag drog hem från skolan vid tio och somnade direkt jag kom hem"
”Vet mamma om att du skolkade?”, frågar hon samtidigt som hon låser upp garaget så att han kan komma in och köra ut sin moppe. Den blå- och vitfärgade mopeden han fick av mormor och morfar då han fyllde femton år, för att de tyckte att han ändå sportade tillräckligt på den tiden för att slippa cykla vart han än skulle, och som troget har stått vid hans sida sedan dess.
”Nej, det vet hon inte”, svarar han och blir äckligt medveten om hur mycket lillasyster hon kan vara ibland.
”Får jag köra?”
”Nej”
”Snälla?”
”Nej, sluta tjata, annars kommer du försent”
Känslan att vara ett tillsammans med moppen och känna den kalla vinden blåsa i håret är obeskrivlig. Han känner sig fullkomligt oövervinnlig och absolut ingenting kan beskriva den känslan. Att susa fram längst vägarna i en lite för hög hastighet. Han är medveten om att han är idiotisk som kör moped utan hjälm, idiotisk räcker egentligen inte att beskriva honom. Han är tanklös, omogen och framför allt självisk. Tänk så enkelt något skulle kunna gå snett. Hur lätt det vore för honom att svänga lite för hastigt i en isbelagd kurva och utan hjälm skulle det inte finnas mycket hopp för att hans liv skulle överleva. Tänk en sådan smärta han skulle utsätta sina närmaste för.
När han passerar den sista kurvan innan raksträckan som leder fram till idrottsplatsen, blir han som vanligt förvånad över att det tagit sådan kort tid att köra dit. På den tiden då han själv spelade fotboll för några år sedan och fick cykla ner till varje träning kändes det alltid så mycket längre. Fast det är ju klart, det går ju faktiskt fortare att köra än att cykla.
”Du vet att det är november va?”, frågar Julia, fortfarande sittandes bakom honom, då han stannar framför den röda byggnaden, som är i ett behov av att målas om. Det var ett bra tag sedan den målades sist och troligtvis har det inte skett sedan han och sitt dåvarande lag målade den.
”Ja”
”Och du vet att det är skitkallt ute?”
”Ja”
”Och varför är vi då här?”. Att han inte förstår vad hon vill komma fram till är en sak som inte går att undvika att märka. Han förstår absolut ingenting av sin systers mystiska uttalande.
”När det är kallt utomhus och man har träning så tränar man alltid, alltid i skolans gymnastikhall och inte ute på de förfrysta gräsplanerna, det vet du!”. Irritationen i hennes röst kan han inte att missa och han vänder sig om på moppen och ser på henne. Blicken han får av sin syster visar mycket tydligt att han ska köra henne till skolan och det är nu, annars kommer hemska saker att ske.
Utan att säga ett endaste ord snurrar han runt och startar åkdonet, gasar på lite extra för att driva tvåhjulingen snabbt till dess nuvarande slutstation – Björkängsskolans gymnastikhall.
Det välbekanta skolhuset, som han tillbringade sina sex första år av grundskolan i, står troget och oförändrat kvar på sin plats. Precis som om det hade väntat på honom för att få en chans att kasta tillbaka hans gigantiska säck med minnen från hans barndom.
Av allting han minns från den här tiden, alla utflykter, övernattningar och idrottsdagar, så är det ändå hans tredje dag i första klass som till att börja med tar plats i hans huvud. De två tidigare dagarna minns han egentligen inte, för det var ingenting speciellt som skedde. Visst, han började skolan för allra första gången och det borde man väl lägga på minnet, men det gjorde han inte. Det var hans föräldrars uppgift att göra det.
Han minns att han gick in igenom dörren och satte sig vid sin bänk inne i klassrummet, längst bak till vänster, och försökte komma ihåg alla nyblivna klasskamraters namn. Det gick förvånansvärt lätt att placera rätt bokstavskombination som utgjorde ett namn med rätt ansikte. Bara några få hade glidit förbi hans minne.
När fröken, som de så elegant blev beordrade att tilltala henne, steg in i rummet så vändes genast alla ansikten emot henne och det var då han såg honom. Bredvid henne stod en pojke, med det ljusaste håret han någonsin sett, klädd i jeans och helvit långärmad t-shirt. Att han minns just hans kläder var för att han blev förvånad över att en mamma tillåtit sin son att bära vitt, för själv fick han aldrig ha det. Han blev alldeles för smutsig för det.
Pojken, som bar namnet Matteus, fick sin bänk placerad bredvid honom själv och det var då allting började. Han minns att de enbart hade sett på varandra och sedan hade en vänskap starkare än vad världen tidigare skådat skapats.
Att Matteus inte hade börjat samtidigt som de andra berodde på att han varit sjuk, men efter några få veckor var det ingen som tänkte på det längre. Snarare funderade alla på om det inte var så att de två hade känt varandra redan innan de började i skolan. Det var inte ofta som två så olika personer klistrades ihop med varandra på så ofattbart kort tid.
Det dröjde inte lång tid för lärarna att inse att de var riktiga busfrön och att de hade ett gemensamt intresse för förbjudna saker. Det första som de gjorde var att klättra upp på skoltaket. Två sjuåringar ensamma så högt uppe. Herregud vilken uppståndelse det blev.
Lärarna försökte med precis allt för att få de att komma ner, men ingenting fungerade. Vaktmästaren klättrade upp han med, men då sprang de bara iväg längre bort och därmed längre ut mot kanten och han fick kliva ner igen, i rädsla för att de skulle ramla ner då de var nära kanten.
Det hela närmade sig slutet i och med att rektorn kom och hade med sig deras föräldrar, men inte ens då ville de lyssna och stiga ner. De hade det bra där uppe, med utsikt över allt och alla. I samma sekund som brandkåren kom gick de fram till stegen och klättrade ner.
Genom att alla varit så otroliga för dem så var det ingen som blev arg, eller ja, brandkåren var väl inte jättelyckliga över att ha åt dit i onödan, men det var det ingen som brydde sig om. Efter den händelsen ökade säkerheten på skolan och det gick inte längre att ta sig upp på taket.
Några månader senare kom den första snön och en iskall idé placerade sig i deras tankar. Tillsammans skapade de en armé av diverse klasskompisar och de samlade ihop så mycket snö det bara gick att få tag på. Hela skolgården blev återigen grön efter deras uppsamling. De rullade all snö till en enda jättesnöboll, som var tvungen att rullas av sex stycken personer för att komma framåt.
När en pojke öppnade entrédörren gav de alla krafter de hade och rullade in jättebollen in i skolan. Då den rullade förbi lärarrummet gick Matteus och han där med ett brett flin lekandes på deras läppar samtidigt som de mötte lärarnas chockade, men ändå lite smått roande, blickar.
Han skakar på huvudet samtidigt som han ler åt alla de galenskaper de två hittade på, och han beslutar sig för att stanna kvar och titta på flickornas träning, vilket var ett bra tag sedan sist. Julia skulle bli glad, det blir hon alltid då han engagerar sig i hennes stora intresse.
Han öppnar dörren – för att i nästa sekund finna sig själv liggandes på marken med en annan människas massa tryckandes över sig.
Kommentarer. Kommentarer. Kommentarer, ja, ni förstår.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | droffins - 21 aug 09 - 22:48 | Det är läskigt hur mycket jag känner igen mig i denna historien. :P
väcker många minnen :D | -Cute - 19 jul 09 - 21:20- Betyg:  | | Hej jag är kär i hur du skriver! :) | | idantica - 15 jul 09 - 18:55 | | det här är verkligen jättejättebra! du skriver på ett väldigt vackert sätt och själva handlingen är ju underbar i sig den med! är förväntansfull inför mer :D | | EMORAiNBOW - 14 jul 09 - 21:18 | Hej min Gud! :D
Ehe, oerhört normal början känner jag, hrk -.- Men men; din novell ääääääger! Du skriver så himla bra, en smula poetiskt och orden flyter på så lätt och är så lätt att följa, och man vill läsa mer och mer och mer i en oändlighet, hoho! Dessutom verkar din karaktär oerhört spännande och jag vill lära känna honom bättre, och liksom Haley ser jag framemot nästa kapitel så hoppas det kommer fort nu! :D | | Maadelen3 - 14 jul 09 - 09:02 | SKETABRA!!!!!
MER NU !!! :D :D :D:D | | MoRoTpOwEr - 14 jul 09 - 08:54 | | Meer .__. !! | | Boegapa - 13 jul 09 - 23:23- Betyg: | JAG TÄNKER OCKSÅ RULLA SNÖBOLL GENOM SKOLAN! >8D
Hej, jag är sjuuuuuuuuuuuuuuuuuuukt nyfiken på vad som ska hända. OwO | | NeMriA - 13 jul 09 - 19:58 | | muh<3 | | WalkingTheDemon - 13 jul 09 - 17:21- Betyg: | | Bra:D |
|
|
|
