Vi sa för alltid (kap 10 forts på Adrian & jag |
Förlåt att det dröjt :/
Men nu är det här i alla fall :)
hope you like it ... Jag själv vet inte vad jag tycker om denna delen, haha xD
- karm airya
Kapitel 10
Senare på dagen begav vi oss in till staden då Rasmus bestämde sig för att visa mig runt, men om jag ska vara ärlig så var inte min blick alltid på alla byggnader och statyer, eller vad det nu var han pratade om och visade. Jag minns helt enkelt inte.
Däremot var jag väldigt medveten när vi svängde in på en restaurang och åt lunch. Dels för att jag var hungrig, men också för att det såg ut som att vara en väldigt dyr restaurang så när Rasmus tänkte betala stoppade jag honom och bad att få betala min del. Men han totalvägrade den lilla parveln, han satte sig på kanten direkt och vägrade låta mig betala. Så det var bara att backa undan och måste säga att jag kände mig lättad när jag såg notan efter maten och efterrätten, aldrig att jag hade dem pengarna i fickan.
Resten av dagen gick vi mest bara omkring och pratade, mest strunt, och det var också då jag fick reda på att Rasmus en gång hade haft en lillebror.
Han hade aldrig berättat detta för mig tidigare, så när han efter en lång tystnad där vi satt på en bänk vid en damm i parken så tittade han upp mot den stora blåa himlen. Han liksom såg ung ut då och hans ögon, det gjorde ont i mig att se dem på det sättet, plågande. Han släppte aldrig blicken från himlen, utan andades bara ut och särade på läpparna efter en evighet.
”När vi var små och när vi inte orkade med allt där hemma, brukade jag och Christoffer alltid gå bort till parken som fanns lite längre bort från där vi bodde. Vi kunde sitta där under en stor ek hela dagen och ända in till sent på kvällen och bara satt.
Vi pratade inte så mycket, utan nöjde oss med att veta att den andra fanns precis bredvid, bara ett andetag ifrån. Jag älskade honom, men jag sa aldrig det. Ibland önskar jag att jag hade gjort det, bara en gång så att han vetat.”
Rasmus tittar fortfarande på himlen och jag sitter lika tyst som molnen där uppe och tittar på honom, känner hur hjärtat vrids om då han berättar sin historia.
”Han dog. Min enda lillebror och syskon dog, jag förlorade då nästan all hopp om livet. För om jag inte hade honom ett andetag ifrån mig, visste jag inte vad jag skulle göra.
En dag ville han gå till parken, men jag ville inte följa med, jag minns inte varför, och han skulle gå över vägen. Jag hörde den, men inte han. Jag skrek, men han hörde inte utan rusade ut över vägen, den tunga bilen tutade och slirade, men det var då försent. Jag hörde inte hans andetag längre.” Rasmus tystnar och några enstaka tårar trillar ner från hans ögon och kinder.
”Det var inte ditt fel.” Viskar jag fram och Rasmus vänder på huvudet mot mig.
”Men jag lät honom gå ensam, han var ju bara sex år.” Det var hjärteskärande att se honom så sårbar att jag tog honom i mina armar och höll om honom länge.
”Nej, det var inte ditt fel, det var en olycka och sådan inträffar hur hemskt det än är. Hur gammal var du?”
”Tio.” Jag lossade då hans grepp, tar mina händer runt hans ansikte och tvingar honom att titta på mig.
”Vad hade du kunnat göra? Det kunde ha hänt även om du var med och ibland kan man inget göra.” Tårarna strömmar nu ner på honom och det gör så ont att se.
”Det har gått så många år nu, tolv långa år och under dem åren har jag försökt att leva vidare. Jag har inte ens pratat om honom, fören nu.”
”Och du lever fortfarande och han finns fortfarande ett andetag ifrån, precis bredvid ditt hjärta finns han för alltid och evigt, och han vet att du älskar honom.” Rasmus börjar torka bort sina tårar, men jag hejdar.
”Gråt istället.”
Vi satt där på bäcken fram till kvällen och till att det började mörkna. Jag fick aldrig veta mer om hans lillebror och jag lät det vara. Om han vill prata mer om det så gör han det när han känner för det.
Vi såg solen gå ner bakom alla betong byggnaderna. Såg himlen ändra färg och olika personer och barn som ungdomar i min ålder och yngre gå förbi. De log och skrattade, lekte och sprang. Det gjorde inte vi.
Vi satt tätt intill varandra tysta och lyssnade på allt ljud omkring och jag vågade inte säga något för att bryta tystnaden. Dels även för att jag inte vet vad jag ska säga, för vad säger man när någon nyss berättat att ens syskon dog för flera år sedan som man aldrig hört talas om?
Så jag bestämde mig för att vara tyst och bara finnas där och Rasmus var lika tyst.
Det var inte fören klockan säkert var elva som vi begav oss tillbaka och tog en varsin skål med flingor och lite av hans bakade bröd och ingen oss hade fortfarande inte sagt ett ord.
Jag vet inte om han skämdes över att han grät förut som han inte talar, men jag hoppas att det inte är det. För som så många andra, vet jag att man inte ska hålla inne sådana känslor. Det kan ibland bara bli värre om man får bära det själv.
Det var inte fören vi plockade undan disken och tänkte gå till sängs, eller jag till min soffa och han till sin säng, som tystnaden bröts.
”Tack.” Var det enda som kom ut ur hans mun.
”Tack till vadå?” Frågar jag undrandes och tittar mjukt och trött på honom.
”Bara tack, inget mer.” Sen så log han svagt och började gå mot sitt sovrum. Jag tänkte precis hejda honom, men stänger munnen och börjar gå åt motsatta hål till min bäddade soffa.
Christoffer, sex år gammal blev han, Rasmus lillebror som jag inte ens visste att han hade och han var tio år gammal som såg allt. Hur överlever man egentligen en sådan sak?
Jag vet varför han har levt sitt liv som han gjort, men Christoffers död måste ha påverkat mer än vad han vill säga till mig. Och det var nu som allt gick upp för mig, den sista pusselbiten föll nu på plats. Som ett ljus tändes ovanför mig insåg jag att Rasmus ljugigt för mig om vissa små saker. Som om att hans pappa tog självmord när han var tio år gammal för att mådde dåligt på grund av något från hans barndom och hans mamma blev helt fullständigt förändrad efter det.
Jag ser nu hur det egentligen ligger till, förutom att han förlorade sitt enda syskon vid tio års ålder förlorade han även sin pappa som inte kunde leva efter hans minsta son dog i en bilolycka. Hans mamma klarade inte av att förlora två stycken och tappade tråden helt och hållet, inte konstigt att Rasmus hamnade i alla dåliga umgängen och livet bland droger.
Men att han ändå är som han är idag, att han står på benen och lever ett hyfsat normalt liv nu är ett under.
Plötsligt fick jag en känsla av att jag vill gå in till honom och hålla om honom, men lät bli och somnade och inne i sovrummet ligger Rasmus vaken och vill mer än allt bara en sista gång få somna bredvid flickan han älskar.
____________________________-
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ciitronvatten__ - 13 jul 09 - 17:31- Betyg:  | | Heelt underbart, precis som vanligt ! fortsättning snabbt tack ;) | | WalkingTheDemon - 13 jul 09 - 17:28 | | bra o: |
|
|
|
