( Twilight ff ) Bree ( Serie 1, del 9 ) |
Jag parkerade bilen i garaget och lade nycklarna på fönster brädan. Jag kollade på honom. Han var rätt muskulös, inte som Emmett, han var inte lika stor och biffig som honom, han hade mörka jeans, som verkade passa mitt humör. Hans långärmade, vita tröja var lös runt armarna och midjan. Hans nästan svarta hår var några centimeter långt och spretigt. Hans chokolad mörka ögon facklade mot mig ibland.
Jag suckade och tryckte ryggen mot sätet, jag kollade upp på backspegeln och mötte mig själv igen. Min hud var, som vanligt, vit. Färgen på mina ögon var ganska lika hans, jag rynkade pannan och en hårslinga rymde från sin plats bakom örat. Slingan hängde ner för kinden och jag vände bort blicken från spegeln. En varm hand svepte undan slingan och placerade den på rätta stället bakom örat. Jag kollade upp och såg hur han genast drog tillbaka handen och satte sig ner i sätet, lädret från sätet gjorde till sig ett svagt ljud. Jag höjde handen och kände på håret där hans hand svept förbi, jag kollade ut genom fönstret och det ända jag såg var en grå vägg i garaget.
” Förlåt, det var inte meningen ” sa han ” Jag menade -- ” sa han innan jag avbröt honom mitt i meningen.
” Det är okej ” svarade jag och tog på mitt hår igen. Jag kollade tillbaka upp mot backspegeln och drog fingret under dem svaga lila färjade ringarna under ögonen. Jag öppnade dörren och tog ut ena benet så jag hade en i bilen och en på marken. Fönstret var nervevat, fortfarande. Jag koncentrerade mig på nycklarna och fångade dem i handen och klev ut med resten av kroppen, jag tryckte ner nycklarna i bakfickan på mina jeans och stängde dörren med en smäll. Den andra dörren smälldes igen och jag joggade mot ingången till huset, det var tyst bakom mig men jag var säker på att han följde mig. Jag låste upp, den knarrade och sedan öppnades dörren, jag gick in och drog av mig läderjackan i en smidig rörelse och lade den vid armvecket, som när en servitris håller en vit handuk. Dörren bakom mig stängdes, jag vände mig om och kollade på honom. Hans hand var uppe i axelhöjd och i den dinglade nycklarna, han tog två långa steg mot mig och räckte mig husnycklarna.
” Tack ” mumlade jag och tog nycklarna ur hans hand, våra händer möttes. Han ryckte tillbaks handen och ursäktade sig ännu en gång.
” Förlåt ” mumlade han en gång till och gick förbi mig till en ledig stol. Han böjde ner huvudet så jag inte kunde se hans magnifika ansikte.
” Hur fick du ditt namn? ” frågade jag av ren nyfikenhet. Han kollade upp i förvåning, han rynkade pannan i en sekund och tog ett djupt andetag.
” Jag vet inte, faktiskt ” sa han och lät förvånad av sitt eget svar. Hans röst var ganska mörk men det lät som ljuvlig musik, en vacker röst man inte får nog av att höra.
” Jane gav mig det namnet, av sin far tror jag. Hon har inte berättat så mycket för mig om sitt tidigare liv ” sa han och skakade lite på huvudet innan han återgick till samma position som förut. Huvud ner böjt så man inte såg hans ansikte.
” Åhh, visst ” svarade jag honom ” Kan du ursäkta mig i en stund? ” frågade jag artigt och log nervöst.
” Javisst, självklart ” sa han och blinkade. Jag rusade upp till mitt rum och slängde upp dörren och kollade efter en telefon. Jag hittade en telefon bredvid hyllan och slog ett nummer. Efter 2 signaler svarade någon.
” Hallå? ” sa hon.
” Alice, du kan aldrig gissa . . . ” sa jag och lät oerhört entusiastisk.
” Jo, jag vet ” sa hon i normal röst.
” Vet du? ” min röst lät förbluffad även om jag inte borde blivit förvånad för Alice kan ju se saker.
” Vad? ”
” Du sa att du visste ”
” Nej, jag svarade Tanya. Nå vad? ” sa Alice och lät intresserad.
” Jag träffade en i Volturi ” sa jag och försökte skoja med henne.
” Vem?! ” fräste hon. Jag började skratta hysteriskt, jag dunkade pannan i väggen och skrattade i hysteri.
” Inget, jag försökte skoja med dig men är det faktiskt sant ”sa jag.
” Har du träffat en i Volturi eller inte? ” frågade hon seriöst och lät inte ett dugg glad åt mitt skämt.
” Jag har träffat en i Volturi men han är själv ” viskade jag för att han inte skulle höra mig.
” Vem? ” frågade Alice ännu en gång men inte lika argt som förut.
” Jag tror inte någon av oss har hört honom förut, men han heter Joseph Picazzo ” viskade jag tystare och satte mig ner med ryggen mot hyllan.
” Är han där, med dig?. . . Bree . . . ” hon suckade ut mitt namn ” Är det verkligen så smart? Tänk lite, han är Volturi. Hans föda är människor ” sa hon och det lät som hon skakade på huvudet i besvikelse.
” Jag tror inte hans föda är människor. Jag var uppe vid Goat Rocks i morse, jag skulle jaga och sedan var han där, han skulle jaga Grisslys som jag. De var det han sa i alla fall ” viskade jag till henne ” Han väntar där nere ”.
” Bree ” suckade hon igen och andades ut och in ” Är det inte bäst om du kommer hem? ” frågade hon med väldigt mycket hopp i rösten.
” Jag ska, jag ska ” lovade jag henne ” Jag älskar dig ” sa jag innan jag lade på. Det lät som om hon muttrade något om ” Volturi, inte bra! ”. Jag struntade i att fråga vad hon egentligen ville. Han kunde väl inte vara så farlig och + jag har ju min gåva, om han anfaller, vilket jag tror att han inte kommer göra, så kan jag ju kasta en porslin tallrik i hans huvud. Det skulle knappast skada honom men kanske distrahera. Jag tog telefonen i handen och lade den på en byrå nära dörren. Jag gick ut ur mitt rum och tog steg för steg ner för trapporna, i glädje. Egentligen fattade jag inte varför jag var så glad i hans sällskap. Herregud, jag har bara känt honom i, hur länge var det nu?, ungefär en dag. Det kändes som om jag äntligen börjat läka, kanske han var lösningen? Lösningen till att känna mig lycklig, älskad och inte onödig eller ovärdig i detta liv. Rosalie hade satt upp en spegel, halvvägs ner för trapporna stannade jag för att kolla mig själv i spegeln. Min hud såg ljusare ut, mina ögon glittrade även om färgen var mörk, den mörka färgen gjorde mig irriterad på mig själv. Jag lovade ju Carlisle att inte dra ut på det. Mitt mörkblonda hår låg elegant bakom öronen, påminnelsen av hans varma drag, hans varma hand, jag blundade och spände käkarna i en sekund innan jag slappnade av igen. Spegelbilden av mig var förstås vacker, oemotståndlig för mänskliga ögon, jag försökte le. Leendet fyllde ansiktet och mina kindben blev mer synliga än förut. Det var ingen ide att försöka le när det aldrig skulle nå ögonen.
Jag tog sista steget ner för trapporna och en duns av min fotsula hördes, inte så väldigt ljudlig men ljudligt nog för mig och han. Jag gick till köket, tog upp bilnycklarna och slängde dem på bänken, nycklarna klingade och skramlade mot varandra. Jag gick in i rummet där han var. Han kollade upp på mig och log ett litet, snett leende. Hans leende nådde ögonen och hans vita tänder syntes. Jag log tillbaka, mera blygt och gick till flygeln. Jag satte mig ner på den låga stolen, höjde fingrarna till tangenterna och en vacker, klassisk melodi fyllde rummet. Han kollade på mig i avund.
” Kan du spela? ” frågade jag medan jag spelade melodin.
” Nej ” sa han. Hans röst var lika väl musik.
Jag slutade spela på flygeln och mina händer sjönk ner i knät. Jag var nyfiken nog på honom så varför inte fråga honom?
” Har du någon gåva? ” frågade jag och kollade upp på honom. Han kollade in i mina ögon och kliade sig i huvudet.
” E-eh. Ja ” tvekade han ” Jag, eh, jag kan hypnotisera, hypnotisera mitt byte t.ex ” sa han, han lät ångerfull. ” Du då? ” undrade han och lät mer intresserad, nu, än ångerfull.
” Jag kan flytta saker, tänka på något som jag vill flytta ” sa jag. Det lät dumt, men sant.
” Åhh, coolt ” sa han och gick fram till flygeln, mot mig. Han lade sina bleka händer på den svarta flygeln. Han kollade fascinerande på mig och trummade med fingrarna på flygeln, sedan nickade han uppmuntrande mot tangenterna där mina fingrar inte dansade längre. Mina fingrar rörde dem vita och svarta tangenter och samma melodi fyllde öronen. Han kollade på mig när jag spelade. Jag försökte låta bli att kolla på hans ansikte men misslyckades totalt. När han kollade in i mina ögon, jag var tvungen att kolla in i hans, jag kunde inte låta bli. Efter en stund slutade jag spela och kollade bot från honom så fort han satt mig fri. Jag reste mig upp ur stolen och masserade tiningarna, jag suckade och vände mig om mot honom. Han stog fortfarande vid flygen, med armarna i kors, hans ansiktsuttryck såg inbjudande ut. Han hade höjt ett ögonbryn, men inte så högt att pannan rynkades, hans ögon såg ut att smälta vilken sekund som helst och jag kunde inte kolla bort. Det var omöjligt. Jag harklade mig tyst, rynkade ögonbrynen och sköt fram hakan i en oförstående min.
” Nå? Så hur fungerar den här hypnotiseringen? ” frågade jag undrande och tog ett kort steg mot honom och lade armarna i kors, som han. Han små skrattade och hans ansikte slätades ut helt, han log och gick mot mig.
” Vill du veta? ” frågade han med melodisk röst.
” E-hm ja ” tvekade jag och tog ett lite längre steg mot honom. Han tog två steg och vi var en halv meter från varandra.
” Så här funkar det ” sa han och sedan smälte hans ögon. Han tog ett ytligare steg mot mig och strök hans fingertoppar längs mitt kindben. Jag nådde honom lite längre än till hans axel. Han tog sin andra hand och drog den igenom mitt hår, jag blinkade och höjde ena handen till hans hals. Han kollade bort från mina ögon och jag backade undan. Jag tog tre steg bakåt, från honom, och han gick tillbaka till flygeln.
Det kändes så konstigt, som om han bestämde över mig, som om han kontrollerade mig. Jag skakade på huvudet.
” Intressant ” sa jag och satte mig ned på stolen vid flygeln.
” Du kunde inte ha mer rätt ” svarade han och kollade in i mina ögon igen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | SnutteNutte - 17 jul 09 - 21:03 | | JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄTTE BRA ser fram emot nästa | Matildaaaz - 15 jul 09 - 10:22- Betyg:  | | brabra :) <3 | | Sandra353 - 13 jul 09 - 21:05- Betyg: | | Jätte bra :) ska läsa nästa nu :D | | Joseephineh - 13 jul 09 - 15:05- Betyg: | suuper bra !
vill ha emr nuu (: <3 |
|
|
|
