8: Om du någonsin älskat mig (TH FF) |
Det känns som att det som händer nu är lite långsamt och tråkigt. Det är mycket som ska hända, så det kommer mer drama, jag lovar. Om ni tycker det är bra eller dåligt får vi väl vänta och se. Tack för era kommentarer!
Det här kapitlet är inte så långt, men det är i alla fall något. Hade ni anat att det vart det var de skulle förresten?
* Kapitel 8
Min blick var klistrad på stadsnamnet under gatens nummer.
Stockholm.
Jag var fortfarande i chock. Sedan jag slitit biljetterna ur handen på Bill och krävt att få veta vart vi skulle hade jag inte yttrat ett ord.
Stockholm.
Ett ord. En stad. Så skrämmande.
Jag hade aldrig varit i Stockholm - som jag kunde minnas. De få gångerna Tokio Hotels turnéschema hade tagit bandet dit hade någonting kommit i vägen och jag hade inte kunnat följa med. I våras hade jag precis brytit armen på grund av ett våghalsigt försök att ge målarna till huset lite mindre att göra och valde att inte följa med. Två år tidigare hade Michelle blivit sjuk när vi närmade oss Danmark och jag hade åkt tillbaka med henne till Tyskland.
Så jag hade aldrig kommit fram till Sverige.
Ändå hade jag inte bara varit i Sverige innan olyckan. Jag hade bott där också.
Det var därför som mitt hjärta trummade vilt i bröstet. Det kändes som om det skulle slita sönder huden och fortsätta slå sin väg tillbaka till Toms trygga lägenhet. Tillbaka till Toms trygga famn.
"Alex?" sa Bill oroligt.
Han satt bredvid mig och försiktigt strök han mig över armen.
"Är du okej?"
Nej.
Nej, jag var inte okej.
Vad var okej med den här situationen?
Vad betydde det här egentligen?
Var vi Alex och Bill eller var vi Alex-och-Bill?
Stockholm.
"Ja", viskade jag.
I mitt knä låg nu fem rosor. På de senaste stod det Vem du var är en del av vem du är och Lång kö ;). Den sista hade fått mig att skratta. Kön framför oss hade mycket riktigt varit lång och Bill hade slitit av en gammal lapp på en ros, tagit fram en penna och klistrat fast det nya budskapet.
Jag fingrade på rosorna.
Bill vågade sig på att lägga armen runt mina axlar. Jag sa inte emot, men jag visade inte heller några tecken på att jag uppskattade gesten. Det mesta kändes fel just nu. Även närheten till Bill.
Jag studerade människorna som skulle åka med samma flyg. Den äldre damen som satt bredvid en yngre man som såg ut att ta hand om henne, hade hennes liv varit fullt av svackor och frågor utan svar? Den ensamma kvinnan utan hår, vad hade hon för öde? Pojken som satt i sin pappas knä och upprepande tog av sig skorna, för att sedan ta på dem igen, skulle hans liv bli lyckligt och ändå mer komplicerat än den svåraste labyrint?
"Bill", sa jag. "Varför ska vi åka till Stockholm?"
Han log. "Jag trodde att jag hade förklarat det. Du bodde där. Du hade ett liv där. Ett tag i alla fall. Jag vet inte hur länge. Vi måste ta itu med det som har varit och jag tänkte att Stockholm kan vara en bra start. Jag ska inte undvika att prata om det förflutna längre, utan du kan fråga vad du vill och jag tänker svara så bra jag kan."
"Men vad ska vi göra där?"
"Jag vet inte. Ingenting. Vad du vill. Vi vet ju inte precis vart du bodde men vi kan väl bara ta en ordentlig titt på stan och se hur det känns."
Jag orkade inte argumentera emot.
Så fort planet lyfte och jag kunde slappna av att färden var stabil igen blev mina ögonlock tunga. Jag kämpade med att hålla mig vaken, men snart föll mitt huvud mot Bills axel.
Där låg det hela resan, även när planet för en kort stund skakades av en turbulens.
Sent på kvällen när vi var framme på Arlanda och satt i en taxi på väg till vårat hotell var jag fortfarande lika trött. Att vila mig mot Bill kändes naturligt och att andas in hans doft var underbart.
"Jag har saknat dig", sa jag.
Omgivningen intresserade mig knappt. Spänningen som jag hade känt på flygplatsen var borta och ersatt av en molande värk i hjärtat. Jag förstod inte alls känslan, och insåg inte att den var byggd på en saknad av mitt hemland.
För fast jag inte mindes kunde jag fortfarande känna de känslor som jag kunde ha haft om jag hade gjort det.
Till min förvåning blev resan lyckad. Det var nära att jag brast i tårar när jag gick längs Drottningsgatan och det kändes bekant, men tack vare ett fast tag om Bills hand klarade jag av att hålla in gråten.
Regnet öste ned hela tiden vi var där, men vi brydde oss inte om det. Vi fortsatte bara att i tystnad gå längs gatorna, hand i hand. Jag försökte att inte tänka på att Bill varit borta så länge, men det märktes i sättet vi betedde oss mot varandra. Ändå var det bättre än jag trodde. Först hade det känts som att jag aldrig skulle kunna låta honom förstå att han var förlåten, men nu kunde jag inte sluta klänga mig fast vid honom. Saknaden hade varit för stor.
"Tack för att du tvingade med mig hit", sa jag när vi gjorde oss klara att åka till flygplatsen.
Bill nickade bara.
"Jag menar det", fortsatte jag. "Jag vet att jag inte har varit så entusiastisk, men det betydde mycket att komma hit."
"Alex, jag förstår om... Jag förstår om du inte förlåter mig bara för att jag tog med dig till Sverige. Jag vet att det inte är tillräckligt."
"Vad menar du?" sa jag skärrat.
Bill gick in i badrummet, tog med sin stora necessär och la den i sin resväska.
"Hallå?" sa jag och rykte tag i hans tröja. "Bill?"
Han såg ned i golvet.
"Du behöver inte låtsas för att göra mig glad." Han sneglade på mig. "Jag... du... Du förtjänar bättre än så."
"Och du förtjänar bättre än mig", sa jag, nästan argt.
Bill skakade på huvudet. "Tvärtom."
När han fortfarande inte tittade på mig tog jag tag i hans haka och tvingade honom att se på mig. Rösten som strömmade ut ur min mun lät mycket mer självsäker än jag kände mig.
"Bill, sluta. Jag trodde att det var jag som skulle tortera mig själv till döds med skuldkänslor, men du är precis likadan. Det är därför vi passar så bra ihop. Vi är helt olika, samtidigt som vi är så lika. Du kan tro att jag förtjänar bättre och samtidigt tror jag motsatsen. Kärlek handlar inte om att förtjäna någon."
Jag släppte hans ansikte och han vände inte undan blicken. Istället flyttade han sig ett steg närmre mig och smekte min ansikte med sin hand. Långsamt och försiktigt, medan han tog in mina ord. Jag kunde se att han grubblade, för hans ögonbryn drogs samman i han panna och han fuktade läpparna.
"Det handlar om att älska någon", sa han till sist.
Jag nickade. Mitt hjärta slog hårt innanför revbenen, både oroligt och förväntansfullt.
"Jag älskar dig", sa jag. "Inte ens när du lämnade mig kunde jag hata dig. Jag älskar dig för mycket helt enkelt."
Bill andades ut.
"Jag älskar dig också. Det vet du va?"
Jag släppte muren som höll mig tillbaka från att falla in i hans famn och lät honom omfamna mig.
"Jag älskar dig så mycket", viskade han mot hår.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | EMORAiNBOW - 27 jul 09 - 14:37 | | Snuttigulligullgigull!!!!! *kvittrande läte av gillande* Ihihihihi! Nu känner jag mig oerhört patetisk och förbannat fjollig som sitter här och storflinar som om jag haft en banan instoppad i käften -.- Nåväl, det är ett bra tecken ;) | RowsahKanin - 19 jul 09 - 18:48- Betyg:  | | gulligt ^^ jättebra :D | | mikaelanystrom - 15 jul 09 - 21:23- Betyg: | nawww...
jag har inte kunnat kommentera tidigare för jag har varit i sthlm hos kompisar.
menmen... nu... <3<3<3
trodde dem skulle åka till australien så jag blev glatt överaskad och super glad när hon och bill är pusspuss igen ;)
<3 | | HorseGirl - 13 jul 09 - 19:23- Betyg: | otroligt bra:) den var inte speciel tråkig..
Inte ens jag skulle ha gissat på stockholm..
Så jätte bra skrivet:) | | woops - 13 jul 09 - 09:06 | | *Caruso | | woops - 13 jul 09 - 09:06 | | Carusa: Tack, tack... Haha, jag är verkligen bra på det där ;) | | the-rose - 12 jul 09 - 22:43- Betyg: | =) ohh så gullig, älskar den här novellen, den är inte alls tråkig tvärtom
Hahah jag skulle inte gissa på stockholm, men men ^^
Superbra skrivet |
|
|
|
