Vänskap till döden. |
Jag skrev denna för ett tag sen. Helt okej faktiskt.
men den är egentligen lite längre än en novell men jag
korta ner den. :)
enjoy! ^^
Alexx:
Jag kollade på Robin. Han kollade ner i golvet och han
ville säga något men fick inte fram orden. Jag visste
inte vad han tänkte och jag kände mej helt förstörd.
Kroppen orkade inte och armar och ben blödde men jag
orkade inte bry mej. Jag kollade runt i rummet. Allt
var krossat och jag gissa på att han fick ett utbrott
på mej.. Min blick fastna på ramen vid hans fötter. Det
var kortet på honom och mej. Det var också krossat. Det
sved till i hjärtat och handen. Jag tittade ner på min
högra hand och det rann blod. Ett djupt sår hade uppkommit
av halsbandet i min hand. Det var mitt och Robins
vänskapshalsband. Jag hade hållit det så hårt att
det skurit sej in i huden. Aj.. det sved. Jag gick in i
badrummet och satte igång duschen och sköljde av allt blod.
Jag satt på badkarkanten och tittade upp när Robin stod
precis intill mig. Han satte sig på huk bredvid mig och
tittade upp i mina ögon.
- Jag tror inte jag blivit såhär sårad nångång. Jag har
alltid trott vi varit bästisar och alltid berättat precis
allt för varandra. Jag trodde vi skulle berätta typ.. när
vi fick våran första kyss, sex och allt sånt, Alla frågor
vi hade så vi kunde svara på dom tillsammans. Jag trodde
vi jämt skulle finnas där för varandra eftersom vi kunde
berätta precis allt för varandra. Men som du ser, jag hade
fel. Jag visste inte att du förlorat oskulden. Jag
berättade för dej om när jag gjorde det. För jag litade
på dej. Våran vänskap var stark. Starkare än allt på denna
jord. Och jag trodde det skulle förbli så. Du och jag, mot
världen för alltid. Du förtjänar inte något nu egentligen.
Du svek så stort att jag kände för att bara lägga av med
allt. Att andas, eftersom det är din luft jag andas. Att
le, för det är för dej jag ler. Att se, för det är bara
dej jag vill se. Att leva, för det är för dej jag vill
leva. Jag älskar dej Alexx, har alltid gjort. Men nu insåg
jag hur mycket jag slitit för något som inte fanns. När du
förlora din pappa, så känner jag för dej nu. Du är förlorad.
Du finns inte i mitt liv längre. Allt, alla minnen, alla
stunder.. allt känns så meningslöst, berättade Robin och
tårarna rann på honom. Jag hade också börjat gråta i mitten
av allt. Det han sa sårade mej så kraftigt att jag tog
halsbandet och höll det mot halsen.
- Jag är så ledsen.. sa jag tyst och skulle precis skära
till när Robin tar tag i min arm.
- SLUTA! Är du galen? Lägg av. Du får inte försvinna,
utbrast Robin.
- Jag är redan försvunnen Robin, sa jag och kollade ner
på pulsådern.
Robin:
Jag följde hennes blick, blodet forsade och jag fick panik.
- Alexx! Håll dej vaken. ALEX! Ropade jag och fick tag i
hennes kropp innan hon ramla i badkaret. Jag bar upp henne
och sprang så fort jag kunde ner till köket med henne i
famnen. Jag la henne på golvet och hämtade minst 10
handdukar. Jag knöt 2 hårt runt såret och ringde ambulansen.
Efter samtalet såg jag på Alexx hur hon försvann mer och mer.
- Helvete.. Alexx! Lämna mej inte! Snälla, grät jag och tog
hennes andra hand. Den var kall. För kall. Jag kände oron i
kroppen växa.
- Ta dom Robin. De betyder allt för mej, fick Alexx fram
och la både hennes och mitt halsband i min hand.
- Det är inte över. Du kommer ha på dej det igen, hör du
det?! Sa jag och skaka om henne så hon inte försvann.
En halvtimme senare.
- Robin Svensson? Frågade en kvinna som stod framför mig.
Jag reste mig upp och nickade.
- Jag är verkligen ledsen.. Vi kunde inte rädda henne.
Såret var för djupt och vi kom försent, berätta kvinnan.
Jag tappade andan för några sekunder. Hela väntsalen blev
tyst och jag såg ingenting för tårarna som dök upp i
ögonlocken. Mina föräldrar tog tag i mig så jag inte
ramla ihop. Alexx, död? Nej, det får inte vara sant!
Tankar flög igenom huvudet och jag fick plötsligt panik.
Jag sprang därifrån. Jag sprang mot rummet där hon låg i.
Jag stannade vid den öppna dörren och drog efter andan.
Där låg hon.. Så stilla. Rör på dej! Le! Jag blev plötsligt
arg på henne för hon rörde sig inte. Hon fick inte vara död.
Sjuksköterskorna gick ut ur rummet och lämnade mig med henne
där inne. Jag gick sakta fram till hennes kropp och satte
mig på stolen bredvid sängen. Jag tog hennes vänstra hand
och krama den hårt.
- Hur kan du lämna mej här? Alexx, jag klarar mej inte
utan dej. Kom tillbaka! Sa jag högt och tårarna rann igen.
Alla minnen flascha förbi framför mej. Den dagen vi blev
kompisar, samt bästisar, Hennes leenden, alla utflykter,
alla skratt, alla hemligheter och hemliga ställen. Våran
koja, våra bus, våra speciella stunder. Till sist kom
kyssen från tidigare idag. Hennes läppar.. jag måste få
känna dom en gång till. Jag reste mej upp och böjde mej
mot henne. Jag kysste hennes läppar och la mig sedan
bredvid hennes kropp i sängen.
2 veckor senare.
- Oh, Robin. Jag.. jag är så ledsen, sa Sandra och kasta
sig om min hals. Jag krama henne hårt tillbaka.
- Jo, jag med, svarade jag. Ska du läsa en dikt?
- Ja. Och du och jag fick sitta längst fram vid kistan,
sa Sandra och släppte taget om mej. Jag nickade tacksamt
mot Alexx Mamma en bit bort. Hon nickade tillbaka.
Alla satte sig ner i kyrkan och jag kollade på den vita
kistan en bit framför mig. Världens vackraste människa
låg där i. Så skulle det inte vara. Det hade gått en månad
sen allt hände och jag klandrade fortfarande mej själv
varje dag. Det var mitt fel att hon tog sitt liv. Om jag
inte hade sagt allt som jag sa hade hon levt idag. Jag
kramade om halsbanden som hängde runt min hals. Jag hade
plastat in dom, för att hålla dom fina. Alexx blod fanns
kvar på dom under plasten. Prästens långa prat fick mej
att lida. Jag ville bara vakna upp. Det här var en ren
mardröm.
När sedan prästen var klar spelades ”Keep Holding On –
Avril Lavigne” i kyrkan. Det var Alexx favoritlåt. Sandra
tog hårt tag i min hand och grät mot min axel. Oh, Gud.
Hur kommer vi klara oss? Jag kan inte leva såhär. Jag vill
vara hos henne..
Efter skulle vi gå fram till kistan och lägga en ros ovanpå.
Jag väntade till sist. När alla var ute ur kyrkan gick jag
sakta fram till den stängda kistan. Jag drog försiktigt
handen över den. Jag tog upp ramen jag hade i innefickan
och ställde den på kistan. Det var kortet på mej och Alexx
som hon haft på sitt nattduksbord. Jag satte mig ner bredvid
kistan och begravde ansiktet och tårarna i knäna. I den hela
kvarten jag satt där höll jag hårt i halsbanden. Jag la
mej ner och kände att jag lade mej på nåt. Jag kände bakom
ryggen och skar mej på något.
- Aj, fan.. sa jag och insåg att det var en sax som någon
hade tappat. Antagligen när de klippt av skaften på rosorna.
En tanke dök upp.. Om jag nu ville vara med Alexx var jag
tvungen att åka till henne samma väg som hon. Jag knöt upp
halsbanden och höll dom hårt i handen. Sen skar jag till
och föll ihop. Det sista jag hörde var rop från Sandra och
sen steg som kom snabbt fram till mig. Jag såg suddigt och
hörde Sandra ropa på hjälp.
- Jag vill bara vara med henne, låt bli. Lägg de här i
kistan, viska jag fram och sedan blev allt svart. Alexx,
äntligen ska jag få träffa dej igen.
Slut.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | bluepiixie - 20 jul 09 - 17:46- Betyg:  | | jättebra:) |
|
|
|
