Your Guardian Angel - 14 |
- Alltså, jag har blivit helt galen i McFly... igen. För typ två år sen va jag "GAAH JAG ÄLSKAR MCFLY!" och nu är jag "MCFLYYYYY! 8D" Men åh, så söt Dougie är... 8') Förstår inte hur man inte kan tycka det. :o Haha, jag slutar med mitt McFly snack från och med NU, annars kommer det spåra ur.
Jag drar till Stockholm klockan 9.00, är hemma seeent på tisdagkväll. Så ligger det till, japp. GRÖNAN PÅ MÅNDAG FTW!
Del fjorton
- Somewhere we live inside
En ganska mulen, men ändå ljus dag eftersom att snön fortfarande täckte marken mötte jag John. Jag hade bott i min nya lägenhet i tre veckor ungefär, hunnit skaffa mig ett jobb i en klädbutik men inte tagit upp kontakten med mina vänner igen. De enda jag pratade med nu för tiden var mina föräldrar.
Jag var på väg till affären, och just när jag skulle gå in kände jag en hand på min axel, och när jag vände mig om för att se vem som hade rört vid mig stod han där.
Han hade förändrats. Han var mycket blekare och smalare, i alla fall i ansiktet. Jag vet inte om det hade med att göra att jag inte hade sett honom på så länge och på så sätt glömt bort detaljerna i hans ansikte, men det såg i alla fall ut som att hans kinder liksom hade sjunkit in. Och ögonen. Hans gröna ögon såg helt tomma ut.
”Hej” sa han.
”Hej” sa jag tillbaka, en aning förvånat.
John frågade varför jag var ända här borta när jag bodde i andra änden av stan. Jag berättade att jag hade flyttat, och då frågade han vart. Jag svarade, och han nickade tillbaka.
”Jag har också flyttat” sa han efter en stunds tystnad.
”Jaha” sa jag. ”Varför det?”
Han ryckte på axlarna och vände bort blicken. ”Dels för att jag inte hade råd att bo kvar eftersom att lägenheten var ganska stor, och dels för att det var min och Linus lägenhet som vi delade på. När han… gick bort, och hans saker fortfarande var kvar…” Han tystnade, men vände blicken mot mig igen. ”Det blev för mycket helt enkelt”
Jag nickade. ”Jag flyttade också på grund av det”
John tog ett kliv närmre, granskade mig med huvudet på sned och sa:
”Har du lust att gå och ta en fika eller något? Och bara prata?”
”Ja, visst” svarade jag lite dröjande.
Nu i efterhand kunde jag inte förstå hur jag hade kunnat tycka illa om John. Han hade varit en av dem som hade tröstat mig när Linus hade gått bort, och efter det hade det varit jag som hade tagit avstånd från allt och alla, så egentligen hade jag bara mig själv att skylla att jag hade blivit en sådan enstöring.
John började gå, och jag följde efter honom, utan att veta vart han skulle. Vi gick större delen av vägen under tystnad, utbytte bara små vardagliga frågor om det ena och det andra.
Vi svängde in i centrum, och John styrde stegen mot en mörk byggnad som innehöll ett apotek, någon klädaffär och ett fik vid namn Zahara. Jag kände inte igen det här kvarteret och hade aldrig hört talas om fiket som vi antagligen skulle till.
John höll upp dörren åt mig och jag klev in i ett rum som var ganska litet och cirkelformat. Väggarna, golvet och taket gick i mörka blå nyanser och borden och stolarna var av något mörkt träslag.
”Vad vill du ha?” frågade han. ”Jag bjuder”
Jag svarade att jag ville ha en macka och kaffe och lade till ett tack. Medan John gick fram och beställde gick jag mot ett av de mer avskilda borden och började dra av mig jackan. Jag hade lagom hunnit sätta mig ner då John kom med en bricka med två koppar med kaffe och två mackor. Han gav den ena muggen till mig, och jag drack en klunk. Jag lade märke till att mitt kaffe var precis så som jag ville ha det (en sockerbit och lite mjölk) medan hans var helt svart.
Minnet letade sig tillbaka till den stunden då jag hade bjudit hem honom till min lägenhet, då jag hade hällt upp kaffe till oss. Han hade sagt att han inte ville ha något i, och jag hade sträckt fram muggen till honom och sedan lagt i en sockerbit och hällt i lite mjölk i min egen.
Det gjorde mig lite förvånad att han kom ihåg det, för han hade inte verkat så himla uppmärksam just då, men jag bestämde mig för att inte påpeka det.
”Såå… Hur har du haft det?” frågade John försiktigt.
Jag övervägde att vara tyst och säga att jag inte ville prata om det, men ändrade mig. ”De första månaderna var hemska...” började jag. ”Jag gick från att vara helt deprimerad till att vara helt tom. Jag brydde mig inte om någonting, gjorde bara saker för att jag var tvungen. Ett tag funderade jag till och med på att…” Jag gjorde ett kort avbrott, tvekade. Hur mycket kunde jag berätta? Det räckte med en snabb blick på John för att se att han var helt koncentrerad på det jag sa och jag insåg att han skulle förstå; han hade trots allt mist sin bästa vän. ”…begå självmord” Jag tystnade igen och väntade på hans reaktion, men han sa inget. ”Men jag insåg att jag var för feg. Jag flyttade i slutet av januari, och sen dess har allt känts en aning lättare, även om inget är som det var förut och aldrig kommer bli” Jag blev själv lite förvånad över att jag just hade suttit och berättat om de svåraste månaderna i mitt liv för John, John av alla människor, men samtidigt så behövde jag nog prata ut om allt, med någon annan som förstod mig på ett annat sätt än vad min mamma gjorde.
Han kollade på mig med en forskande blick, och sa:
”Jag har också funderat på självmord… Faktiskt så har jag försökt tre gånger, men som du ser lyckades jag aldrig” Det sista sa han med ett sarkastiskt tonfall. Jag slog handen för munnen, men insåg hur fånigt det måste ha sett ut och tog ner den igen.
”Har du försökt att begå självmord?” frågade jag lågt, och försökte föreställa mig det, men det gick inte. Han nickade med en frånvarande blick. ”Men varför?” Jag kunde inte låta bli att fråga honom.
”Jag har mina skäl” mumlade han och förde koppen mot munnen. Jag förstod att han inte ville prata mer om det, och tog en tugga av mackan.
”Har du pratat något med Linus föräldrar sen… begravningen?” Jag pressade motvilligt fram det sista ordet. John skakade på huvudet och berättade att de hade flyttat. ”Har dem flyttat?” frågade jag förvånat. ”Vart då?”
”Luleå. Tydligen var det där Ewa hade växt upp, och eftersom att Linus var deras enda barn så beslutade de sig för att flytta dit och börja om på nytt har jag fattat det som”
”Jaha” sa jag bara, brydde mig inte om att fråga hur han visste det.
Jag rörde om kaffet med skeden jag hade fått och bestämde mig för att byta samtalsämne.
”Det här stället var ganska coolt. Det var häftigt att rummet var cirkelformat”
”Mmm” svarade John och stirrade frånvarande ner i bordet.
Jag studerade hans ansikte. Han hade verkligen blivit smalare i ansiktet, det var inte något jag bara hade inbillat mig förut idag. Ute i ljuset tyckte jag att han hade sett väldigt blek ut, men nu när vi satt här inne i mörkret såg han nästan sjukligt blek ut. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad han hade för skäl till att begå självmord. Uppenbarligen var det inte bara Linus bortgång som var orsaken till det.
”Brukar du gå hi…” Jag kollade upp, och tystnade. ”Du har, eh, näsblod” påpekade jag och kollade på strimman av blod som började avteckna sig mot hans bleka hud.
Blod hade alltid gjort mig illamående.
John slet åt sig en servett från brickan och tryckte den mot näsan.
”Jag kommer snart” mumlade han och försvann bortåt, antagligen mot toan. Själv satt jag kvar och väntade på honom.
Jag kunde inte minnas att han någonsin hade fått näsblod (eller varit så blek och mager) under den tiden jag och Linus hade varit tillsammans. Han hade förändrats psykiskt också. Han pratade inte längre på samma sätt, inte ens så som han hade pratat när han var social, som han hade varit i början av Linus och mitt förhållande. Nej, han lät annorlunda nu. Han lät nästan lite ledsen på rösten.
Jag kikade lite snabb i John mugg och såg att han hade druckit upp allt. Jag drack upp mitt jag också, så att han skulle slippa sitta och vänta på mig sedan. Jag sneglade på klockan som hängde över beställningsdisken; fem över sju. Jag var tvungen att handla innan jag gick hem, och affären stängde vid åtta.
John kom tillbaka. Han bad om ursäkt och satte sig ner, och efter det blev det tyst.
”Jag tror att jag måste gå…” sa jag efter en stund och började resa på mig.
”Jo, jag också” sa John och reste sig upp han också.
Jag drog på mig jackan, sköt in stolen och började gå mot dörren. John kom upp jämsides med mig, höll upp dörren för mig och jag slank ut i mörkret. Det var det här jag hatade med vintern – det blev mörkt så fort.
Vi stannade utanför dörren, och båda väntade väl på att den andre skulle säga något. Det var John som bröt tystnaden.
”Det var… trevligt att träffas” sa han.
”Det var det” sa jag och log prövande mot honom. Han besvarade inte leendet. ”Men jag måste iväg och handla nu”
Han nickade. Vi sa hej då, och så vände jag och började gå tillbaka den väg vi gått hit.
”Maja!” ropade John efter mig. Jag stannade och vände mig om, väntade på att han skulle komma fram till mig. ”Har du lust att ses någon mer gång?” frågade han.
Jag blev lite förvånad av frågan, men log och nickade. ”Visst”
”Vad sägs om att komma hem till mig imorgon och käka lite vid sex-tiden?” föreslog han.
”Det låter bra” sa jag och tänkte igenom mitt arbetsschema i huvudet. ”Men jag kan inte stanna så länge. Jag har morgonpasset på jobbet imorgon”
”Jag ska inte hålla kvar dig längre än nödvändigt då” sa han och log för första gången på väldigt länge mot mig. ”Vi ses imorgon då”
”Det gör vi!” Jag vände mig om ännu en gång och styrde stegen mot Ica-affären. Klockan hade hunnit bli fem i halv åtta, och jag skyndade på stegen ytterligare så att jag verkligen skulle hinna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | DracoLove - 27 aug 09 - 13:00- Betyg:  | Så bra ...
Vilken tur att Maja har John att prata med och det är bra att han får henne att må bättre.
// Polly | | Guldvattnet - 22 jul 09 - 23:52 | john är en mysig typ. gillar honom skarpt, han får INTE ta livet av sig *ser hotfull ut*
väldigt bra kapitel! | | BlackDream - 14 jul 09 - 18:58- Betyg: | | Man säger "begå självmord" inte "ta självmord" (ta inte illa upp). Jättebra del. Gillar sättet du skriver på så grymt mycket! | | nattizz_ - 14 jul 09 - 15:36- Betyg: | lika bra som vanligt :F
mejla när nästa ä ute <3 | | _MaAaLiN__ - 13 jul 09 - 17:34- Betyg: | | Gud vad bra den är :D skynda dig med nästa del | | woops - 12 jul 09 - 21:31 | Har jag sagt hur mycket jag gillar John? Han har varit min favorit från början :D
Jo, det här är väldigt bra, det vet du va? Man tröttnar aldrig på det du skriver. Ditt språk är så enkelt och perfekt (inte alltid grammatiskt men berättarmässigt). | | saraarbast - 12 jul 09 - 21:19- Betyg: | Hihi, bra skrivet, ser fram emot fortsättningen!!
Mejla gärna! :D | | Sansan - 12 jul 09 - 21:05- Betyg: | | jätte bra! mejla nästa :D | | chulia - 12 jul 09 - 20:57- Betyg: | alltså du är så jävla bra?!
Det var en sak jag tänkte på.
"Jag svarade att jag ville ha en macka och kaffe och lade till ett tack."
Alltså, jag hade ALDRIG kommit på att skriva så: "...lade till ett tack." Jäkligt smart, och det blir så... speciellt. Det är det jag menar med att du har speciellt språk och flow när du skriver. Jag giiillllar det :D
dock måste jag påpeka att det inte är lika roligt att trycka sig in på delarna nu när man vet att Linus inte är med i dem.
(du vet att jag kommer hämnas)
pusspåre! :D<3 | | murrwels - 12 jul 09 - 17:19- Betyg: | | Jävla bra, som alltid. Måste dock påpeka en sak. Inte för att låta arrogant eller vara en beserwise, men för att det ska vara korrekt så heter det "jag har försökt begå självbord" eller " jag har försökt tagit livet av mig" :) Mejla gärna när nästa del kommer :) | | maaliinT - 12 jul 09 - 16:01 | | mejla nästa! :D | | WalkingTheDemon - 12 jul 09 - 15:58- Betyg: | | Bra:) | | MoRoTpOwEr - 12 jul 09 - 15:52 | Yäääääääääääääääääääääääy :D !
Jag tror jag börjar gilla John <: ! | | faktisssss - 12 jul 09 - 14:28 | | mejla :D <3 | | etsigav - 12 jul 09 - 12:51 | | BRABRABRABRABRABRABRABRABRARBARBA!!!!!!!! | | the-rose - 12 jul 09 - 12:38- Betyg: | | Jag tycker också synd om Johan =( Ännu en fantastiskt del, du skriver superbra ^^ | | Samme15 - 12 jul 09 - 11:58- Betyg: | | brabrabrabra :D mejla nästa? | | JessicaKarlsson - 12 jul 09 - 11:44- Betyg: | wiih, bra att du hannn lägga ut en till underbar del :'D
jag säger som gbg_95, de är nästan mer synd om John än henne, stackaren :(
men jag tycker iaf inte att dom ska bli tsm.. :o
ha de skoj i stockholm, :) och jag gillar också mcfly hähä :)
mejla :D | | gbg_95 - 12 jul 09 - 10:27 | Jippi, du la ut del 14 innan du åkte ;)
Han där Johan, fan. Han har försökt ta självmord tre gånger?!
Jag tycker mer synd om Johan än henne faktiskt, något annat kanske har hänt än Lucas död, för han såg verkligen förstörd ut. Blev jätteglad när de skulle ha kontakt med varandra och jag hoppas fortfarande att det ska bli något mellan dem :) Som alltid var den här fantastiskt skrivet, och ha det så kul i stockholm :)
Btw så hatar jag Mcfly x) |
|
|
|
