Regulus Black - Till det sista andetaget [ff -o/s] |
Till alla Harry Potter-älskare som - precis som jag- beundrar Regulus mod över att våga trotsa Voldemort.
"Krake?"
Han stormade in i huset och brydde sig varken om att ta av sig den svarta resmanteln eller skorna, trots att leran stänkte över de nypolerade golven. Tills hans lättnad var ingen av hans föräldrar hemma, och inte heller sin äldre bror, som tillbringade helgen tillsammans med Potters. Han vet inte varför han kom och tänka på Sirius, som nu när han var myndig aldrig skulle sätta sin fot på Grimmaldiplan någonsin.
"Krake!", ropade den unge mannen igen och rusade vidare mot köket, där han fann alfen på väg ut från ett skåp med ängslig blick. När han såg vem det var bredde sig ett stort leende över varelsens läppar och avslöjade en rad gula, vassa tänder.
"Unge herr Regulus! Krake har längtat..."
"Vi har inte tid Krake." avbröt Regulus och satte sig på huk framför alfen, så att den svarta resmanteln föll över hans leriga fotspår."Krake du måste göra mig en tjänst, det är oheört viktigt."
Krake stirrade med de stora, glittrande ögonen på honom, och man såg hur upphetsningen spred sig i hans anikte.
"Krake vill inget hellre än att göra vad unge herr Regulus säger åt honom att göra, Krake lyder alltid vad herr..."
"Krake, du måste ta mig till den plats dit mörkrets herre tog dig till för två månader sedan." det var en befallning, och man kunde även urskilja desperation i Regulus tonfall.
Någonting slocknade i alfens ögon och hans ansiktuttyck ändrades från glädje och ivrighet, till motvillighet och rädsla. Han sjönk ihop i en rysning, men öppnade munnen för att tala.
"Om ni s-så önskar, herre. Men Krake måste varna er om att det inte är en vidare hemtrevlig plats att besöka ... Sanningen är att Krake råder unge herr Regulus till att inte ..."
"Krake, det är din plikt att lyda mig." sa Regulus kort och reste sig upp.
Alfen följde hans rörelser och bugade sig sedan så djupt att de skrynkliga öronen mötte köksgolvet.
"Om du bara väntar ett ögonblick..."
Regulus drog fram en pergamentrulle och en svart gåspenna, sedan började han klottra ner slarviga bokstäver på dess yta.
Han rev av stycket och stoppade det i en innerficka på sin mantel och vände sig mot Krake - som tittade med gapande mun på honom.
"Herr Regulus uppträder mycket underligt, är någonting på tok, sir?"
"Det är bara bra, tack. Ta mig nu dit."
Krake tog ett darrande tag om Regulus ben och med ett poff försvann de från familjen Blacks kök.
Doften av saltvatten och unket var det första som slog Regulus då han och Krake hamnade i en mörk grotta. Vinden drog lätt, men kylan var obeskrivlig.
Regulus rös, och drog manteln tätare om sin kropp då Krake sakta började röra sig längs den hala gången.
"Lumos" mumlade han och skenet från hans trollstav avlöjade inget annan än en kall vägg några meter bort, som hindrade deras väg.
Regulus strök med fingrarna över den våta bergsväggen och granskade den noga.
"Alohomora." försökte han, men till inget svar.
När ingenting han provade fick muren att öppna sig vände han sig mot Krake, som stod med slutna ögon och krökt rygg någon meter bakom honom.
"Vad gjorde mörkrets herre när ni kommit hit, Krake?" frågade han med varm röst som förhoppningsvis skulle övertyga alfen om att han var i trygga händer.
"H-han tvingade K-Krake att...att..."
Krake vacklade till av ansträngingarna för att hålla snyftningarna borta, men förmådde sig inte att fortsätta tala. Man behövde inte vara ett geni för att se att alfen var livrädd.
Det gick plötsligt upp för Regulus vad han skulle behöva göra.
Han kom ihåg att hur hemsk Krake hade sett ut den dagen han hade återvänt från grottan, och han förstod vad som krävdes för att få stenmuren att gå upp.
Han drog fram sin vänster arm - där mörkets märke förtydligade sig från ljusskenet - och höjde trollstaven.
"Diffindo." mumlade han och stönade av smärtan över det djupa sår som besvärjelsen lämnat efter sig.
Han började gnida armen mot väggen, och hans beslutsamhet fick svedan att upphöra en aning, men när smärtan efter ett tag blev för stark drog han bort armen igen, och såg hur hans egna blod sjönk in och försvann. En öppning visade sig och han och Krake steg imellan.
"H-herre... er arm." flämtade Krake och Regulus blickade ner och kvävde en flämtning han själv.
Såret såg verkligen hemskt ut, blodet forsade ner mellan hans fingrar och fortsatte att bilda en pöl på marken.
"Episkey."
Huden läkte ihop och - till hans största besvikelse- även den svarta tatueringen av en dödskalle med en orm slingrandes ut genom dess mun.
De gick med försiktiga steg bakom ljuset från trollstaven, och Regulus tittade sig vaksamt omkring.
Krake stannade plötsligt och pekade med ett krokigt finger till vänster om dem, och gav ifrån sig ännu en rysning.
Regulus stannade och gick tillbaka, höjde staven så att ljuset fångade upp mer av platsen där de befann sig. En svart höjning övanför marken fångade hans blick, och försiktigt började han gå frammåt. Han kände hur något snabbt tog tag i hans klädnad.
"Nej! Herr Regulus får inte gå dit!"
Han skulle precis öppna munnen för att komma med invändningar då Krake böjde sig ner och ett rasslande ljud hördes följt av något tungt som släpandes mot sten. Han sänkte staven och upptäckte att han bara stod någon millimeter ifrån den grönskimrande vattenytan.
Han kunde vagt urskilja sitt egna slitna ansikte i sjöns spegelbild och han slöt snabbt ögonen.
När båten befann sig halvt på land, och halvt i vattnet, steg de båda ombord och till Regulus förvåning började båten åka av sig själv över sjön.
"Var mycket försiktig, herrn, ni får inte nudda vid vattnet." pep alfen och tryckte sina beniga knän mot bröstet.
Regulus visste bättre, han hade sett ett annat ansikte bredvid sitt eget men han nickade ändå åt Krakes tillsägelse.
Att ta sig över sjön tog inte särskilt lång tid, men det kändes som en evighet då båten slog emot någonting och dem försiktigt hoppade i land.
Ljusskenet som Regulus haft ögonen på under hela färden lyste starkt uppe på en höjning, och han gick med snabba steg uppför stentrapporna, där det i slutet tornade upp sig en hög siluett av ett bord.
På bordet stod en silverskål, och på botten av den som var fylld med genomskinlig vätska låg ett föremål av guld, och hans hjärta tog ett skutt.
Ett brett leende uppenbarades i hans ansikte och han såg lättat på den lilla medaljongen med slytherins prydliga S ingraverat.
Han stoppade in handen innanför manteln och tog ur pergamentbiten och ett ting som liknade guldmedaljongen på pricken.
Han öppnade kopian och placerade stycket med det meddelande som skulle bringa sådan ilska om det blev upptäckt.
Han kysste hängsmycket och vände sig sedan mot Krake.
"Lyssna nu riktigt noga på vad jag säger."
Alfen nickade och rätade på sig.
"Jag vet att innehållet i skålen måste drickas, och jag tänker göra det." han brydde sig inte om Krakes förskräckta tjut."Du måste se till så att jag får i mig varenda liten droppe, så att du sedan kan byta medaljongerna. Skålen kommer fyllas på med vätska efteråt igen, så det behöver du inte oroa dig för. Sedan vill jag att du ska ge dig av härifrån, utan mig."
Tårar fyllde Krakes ögon och han skakade trotsigt på huvudet samtidigt som han sjönk ner på knä och bedjade till sin herre.
"Krake det är en befallning! Och du får inte yttra ett enda ord om detta till någon annan. Uppfattat?"
Alfen nickade svagt, skakandes från de kraftiga snyftningarna.
"När du är hemma igen måste du göra allting för att förstöra den riktiga medaljongen, utan att visa den för någon. Du måste göra allt för att den ska förstöras."
Han nickade igen och tittade med stora ögon på Regulus, som fyllde den framtrollade bägaren med det första vätskan från skålen.
"Det är vår hemlighet." sa han innan han höjde bägaren i en skål och svalde ner innehållet.
En brinnande eld grep tag om hans strupe och han tog tag i bordet för att inte falla till marken. Krake ryckte till.
Fyra gånger lyckades han självmant fylla bägaren och dricka substansen. Vid det femte glaset sjönk han ner i plågor och tog tag i Krakes trasor till kläder.
Hemska bilder uppenbarade sig framför hans ansikte, oskyldiga människor, kvinnor och barn, dödade ... och han såg bara på ... gjorde ingenting när de bedjade till mörkrets herre om nåd ...
"S-sir ... ni må-åste f-fortsätta ... h-herr R-Regulus ..."
Han tog emot två glas som Krake gav honom och vred sig i inre smärtor av bilderna som plågade honom så djupt.
Han såg Sirius, med tårar rinnande nerför hans vackra ansikte efter alla slag från deras far.
"L-låt honom vara ..." gnydde Regulus och sträckte fram en hand ut i luften, som om han väntade sig att Sirius skulle ta tag i den.
Krake fortsatte att ge honom drycken och fler hemska bilder dök upp av små barn som aldrig skulle få se sina föräldrar igen, kvinnor som togs ifrån sina familjer ... och han stod bara bredvid och såg på. Han var en hemsk människa
"S-sista glaset n-nu ..."
En explosion inne i hans kropp då han svalt det sista, och med en blick upp mot husalfen slöt han ögonen medan tårarna rann längs hans bleka kinder.
Krake slängde sig förtvivlat mot Regulus och började rycka i hans kläder.
"V-vakna! N-ni f-får inte vara ... v-vara ..."
Alfen hade helt glömt bort sin uppgift och låg vid sin herres sida, vars bröstkorg knappt rörde sig.
Det var inte fören ett plaskande ljud som Krake reagerade och såg tiotals döda kroppar krypa upp längs kullen.
Han gav ifrån sig ett gällt skrik och ryckte kraftigare om Regulus axlar.
Det kanske var det, eller något helt annat, men den unge mannen öppnade svagt ögonen och ett lågt kraxande steg ur hans mun.
"M-medal ... medaljongen ..."
Krake hoppade upp på fötter och sprang fram mot silverskålen, fiskade upp den äkta medaljongen, och slängde i den falska.
När han sedan vände sig om hade inferierna tagit tag om Regulus och börjat dra ner honom mot sjön.
"NEJ! NEJ, HERR REGULUS!"
Krake tog ett språng mot Regulus, men han lyfte sin trollstav och mumlade svagt : "Protego"
En osynlig sköld bildades mellan husalfen och inferierna, och Krake kunde inte komma nära nog för att rädda sin herre.
Förgäves sprang alfen fram mot skölden om och om igen, men tillslut gav han upp och med ett sorgset tjut snurrade han runt på platsen och försvann från grottan medan hans älskade herre drog ner under sjöns yta.
Ett sista leende, knappt märkbart, prydde Regulus ansikte innan han - medveten om att han hade lyckats- tog sitt sista andetag och gick förlorad under vattnet.
Till Mörkrets herre.
Jag vet att jag kommer att vara död långt innan du läser detta, men jag vill att du ska veta att det var jag som upptäckte din hemlighet. Jag har stulit den riktiga horrokruxen och har för avsikt att förstöra den så snart jag kan. Jag går döden till mötes i förhoppningen om att den dag du möter din like, kommer du återigen att vara dödlig.
R.A.B.
©
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Edwin82Therese98 - 13 mar 11 - 20:33- Betyg:  | | Ah, shit va bra :D Jag har alltid(sen jag läste ut sjunde boken..) viljat läsa hur han gjorde det :D <3 Jätte jättebra :D <3 Älskar den /Therese-Harry Potter fanet ;D <3 | | Ferdos-Lina - 7 jul 10 - 15:07- Betyg: | | En jätte bra lång dikt | | konfettiregn - 9 okt 09 - 19:56 | alla : tack så mycket <3
jag tycker att han var en utav de modigaste :') | | angel96 - 29 jul 09 - 08:01 | den var jätte bra, du beskrev jätte bra och den var lagom lång:)
/a | | Maadelen3 - 11 jul 09 - 21:30- Betyg: | JAG ÄÄLSKAR MIIIIIG (L)
reggie, alltså, håhåhå!
så jävla bra, helt otroligt underbart!
loveit!
sen att regulus är bäst trots att han är en jubelblåst idiot behöver vi ju inte snacka om ;D
men totalt amazing asså, underbart! :D
hoho!
<3 |
|
|
|
