Syskonets bekännelse |
Denna novell är egentligen ingen novell, utan en redogörelse för er om hur det är att vara ett syskon till någon som har/har haft cancer. Mitt minne är inte det bästa, men jag ska berätta det så som jag kommer ihåg det och så som jag har fått det berättat för mig. Jag är inte ensam, det finns tusen andra "syskonet" bara i Sverige. Vi alla är dock unika, och det är är min egna unika version av att vara "syskonet". Det här är första delen.
Först vill jag säga att denna historia kanske kommer anses tragisk, eller helt normal, ni kanske kommer att bli arga på vad jag säger. Jag har inte för avsikt att såra någon, eller få er att tycka synd om mig. Det finns många historier som liknar min, i Sverige hamnar mer än 600 barn årligen i en nästan identisk situation.
Vi barn, vi har ett gemensamt namn, en term som skiljer oss från resten av mängden, en term som varken gör någonting gott, men kan skada oss. Vi är barnen som inte blir bortglömda med flit, men som måste växa upp för att klara oss. Vi är syskonet.
Det var 1992, och vintern hade tagit sitt grepp om Sverige igen. November, och julen tog stormsteg mot min familj. Just då bestod den av tre flickor, som var nio, fjorton och sjutton år gamla. Några månader tidigare hade de fått reda på nyheten om min och min systers kommande ankomst i familjen. Det var inte meningen att vi skulle födas den kvällen, vi hade fortfarande en månad kvar att ligga i magen, men vår mamma var sjuk, och om vi inte föddes den kvällen så fanns det en chans att hon skulle dö.
Först kom jag, och jag döptes till Rebecca Josephine, sedan kom min femtonminuter yngre syster, och hon blev Victoria Christine. Vi var en familj på fem flickor, och även om min pappa hotat om att köpa en enkelbiljett tillbaka till England om vi var två flickor, så stannade han såklart, och vi var så älskade man kunde vara.
De första åtta åren i vårat liv var relativt sorgfria. Jag var ett stillsamt barn, hade ofta huvudet i det blå. Det var sällan jag kom ihåg var jag lagt mina skor (slängde in dem i Åke och Ingbritts buskar), eller min väska (jag hade grävt ned den i sandlådan). När Victoria plockade tugummi från gatan och tuggade på, satt jag och stirrade ut i luften. Ända tills då jag var fyra år misstänkte mina föräldrar att jag var smått efterbliven, men jag fick snabbt dem att ändra sig när jag glatt satt i baksätet och sa till dem ”där är två röda bilar, och jag ser två till röda bilar har jag sett fyra röda bilar”. Efter det ifrågasatte de inte mina nycker och konstigheter jag hade för mig.
I skolan var barnen inte lika accepterande, utan Victoria som var mycket mer socialt begåvad fick många vänner, och jag lekte glatt med den som bjöd in mig, men gjorde inga större insatser till att bli vän med någon. Mina förskolelärare ringde oroligt hem till mina föräldrar och förklarade att jag saknade grundläggande sociala kunskaper, men de trodde väl att de skulle komma med tiden, och gjorde därför ingenting med denna information.
Jag blev ganska snabbt utstött, men jag förstod det inte riktigt, förutom de tillfällen då de i grupp för följde mig och skrek glåpord. Visst förstod jag då att det var något som inte stod rätt till. I och med att min syster var populär, och inte jag så tog de hennes sida i bråk, för de förstod inte att det vi hade var syskonbråk, som var lika vanligt som att solen gick upp, och skulle gå över på bara några minuter. Det slutade alltid med att Victoria sa stop, och sedan var det inget mer om det. Jag mådde dåligt av detta, men förstod inte hur fel det var, och sa alltså ingenting om det.
I mina försök att bli accepterad fick jag för mig konstiga saker. Jag såg tjejerna och killarna som pussade varandras kinder, och eftersom killarna skrämde mig när det inte gällde att leka i sandlådan med dem, så sprang jag upp till alla tjejer i klassen och pussade deras kinder medan de skrek ”blä” och torkade deras kinder för att bli av med baciller som aldrig funnits där. Det förstod jag inte heller, men slutade göra det för det fick tydligen ingen positiv reaktion.
Första gången någon som stod nära oss dog så var vi åtta år. Farfar hade dött när vi var tio månader, men vi hade växt upp utan varken farfar eller morfar (som dog fem år innan vi föddes), så vi kunde inte sörja honom. Det var vår kompis pappa som dog. Den kompisen hade varit som ett syskon när vi växte upp, och vi hade sprungit in och ut i varandras hus. Han dog i cancer, och även om jag inte riktigt förstod vad det var för något, så insåg jag att det var farligt. När nyheten kom att han hade dött, grät jag tills jag nästan svimmade. En åtta åring kanske inte riktigt kan greppa konceptet om vad döden är, men vad jag förstod var att det var slutgiltigt, jag skulle aldrig få träffa honom mer.
Detta skulle inte bli mitt sista möte med döden under min barndom, och lång ifrån det enda mötet av cancer jag skulle få. Detta var endast tröskeln till det som skulle prägla mina kommande år.
Tio månader senare blev min syster dålig. Hon hade ständig huvudvärk och svimmade av smärtan. Hon slutade gå till skolan och åkte in och ut på sjukhuset i flera dagar innan de upptäckte en tumör i hjärnan, lillhjärnan. Tre dagar senare åkte hon in på operation och opererades i åtta timmar. Det var en farlig operation som kunde lämna henne med skador för livet. De skador som den operationen gav henne syntes inte direkt efter, det tog flera år innan man märkte vad hon skulle få dras med hela livet. Såkallade ”sena effekter”. Just då så var hon okej, hon mådde bra för omständigheterna.
Två dagar efter operationen fick jag hälsa på henne på BIVA på Astrid Lindgrens, Barn Intensiv Vårds Avdelningen. För att komma in på rummet var man tvungen att tvätta sig med disinfektionstvål, och man fick inte vara förkyld. Min syster låg i sängen närmast fönstret, och i sängen bredvid låg ett barn som knappt var tre år gammal. Hon hade en slags hatt på huvudet, och en slang som gick från mitt i hennes skalle, till en påse som fylldes på med mer och mer en vatten liknande vätska. Hon hade nålar i båda händerna, och i båda fötterna, och hon såg så skadad ut. Hon fick inte röra sig utan att säga till en sköterska först, på grund av den där slangen, för de var tvungen att flytta påsen upp och ned då.
Vi var tvungen att vara tysta, för att inte störa barnet som låg i sängen bredvid, men jag hade inte så mycket att säga. Aldrig hade jag varit så rädd i hela mitt liv, men det var inte den rädslan som fick en att skrika eller skaka, inte den som fick en att gråta. Det var den rädslan som får en att vara tyst bara för att man är så rädd att minsta ord kan ta död på allt gott.
Flera dagar senare fick hon åka hem. Hela familjen hade åkt till sjukhuset för att hämta hem henne, förutom Johanna som bodde i Östersund. Varenda gången bilen svängde eller körde på minsta gupp så fick Victoria ont, och jag ville skrika till pappa att stanna bilen och hitta ett annat sätt att ta hem henne. Jag visste att det inte var möjligt, och önskade istället att vägen skulle vara rak istället för så slingrig som den alltid var.
Tillslut kom vi hem, och hela familjen hoppades, höll andan, på att det här var allt, det skulle inte vara något mer.
Flera veckor senare efter ett möte på sjukhuset kom Victoria hem och grät. De vägrade säga vad som hade hänt, för Victoria skulle säga det, men hon kunde inte säga något för hon grät så mycket. Tillslut så fick hon ur sig de orden som gjorde som mest ont, de som sa mest ”jag kommer att tappa håret”. De var inte lika hårda som om hon skulle ha sagt att hon skulle dö, men hon hade så fint långt blont hår. Jag kunde inte få lika långt hår som hon.
Det var mamma som sa senare att hon hade cancer, och det var i det ögonblicket jag blev syskonet, och inte Rebecca.
De åkte till frisören så att hon skulle klippa Victorias hår lite kortare, så det inte skulle vara så mycket att tappa när hon fick sin första behandling.
Läraren berättade om att Victoria var sjuk i skolan några dagar efteråt. Det var när läraren stod där framme, och jag satt i min stol och log tappert, som jag insåg för första gången hur stort det var. Det var samma ord som Victoria hade sagt ”hon kommer att tappa håret” som slog hårdast, och en klump fastnade i halsen, en klump som inte skulle försvinna på flera år. Det var först nästa lektion som jag sprang utifrån eftersom jag inte kunde stoppa tårarna. De kallade mig för massor av namn på grund av det, men min syster hade cancer, och det brydde de sig inte om.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Tissel - 16 dec 10 - 22:05 | | Hittar ingen uppföljare :S finns det nån? <3 | Tissel - 16 dec 10 - 21:59- Betyg:  | Alltså.. Jag måste bara påpeka att en tumör ÄR cancer.. Cancer är samlingsnamnet för ett antal sjukdomar med okontrollerad celltillväxt, vilket är precis vad en tumör är, fast i mer koncentrerad form.. En tumör är en "cancerknöl".. Var bara tvungen att inflika detta..
Fint skrivet :) ska kolla om jag hittar en uppföljare nu ;) <3 | | MoRoTpOwEr - 12 jul 09 - 16:02 | Jag ...Aaaaj !
Jag har tårar i mina ögon
aldrig gråter jag.. | | kirakira - 12 jul 09 - 14:27 | Aj, aj, aj, aj, aj.
Jag kan inte säga mer. | | Livija - 12 jul 09 - 13:19 | | Dethär är jätte gripande, verkligen. Och hur fan (ursäkta mitt språk) får du det så bra skrivet? Det där med Syskonet, termen, mobbningen. Shit, det är så jävla vackert, det är så få som ahr dendär skrivartalangen, du har den från det naturliga, underbart. Verkligen värt att läsa, och denhär berättelsen är verkligen värd alla kommentarer. Starkt att du kommer ihåg allting, och cancer är inget någon direkt njuter av, det är plågsamt, och vilken stark syster. Känner både beundran, medlidande, sorg, glädje och rädsla för dethär, ett sånt liv, starkt! | | _ricki_ - 12 jul 09 - 13:14 | | Otroligt stark skrivet, du kan gå långt... Jag vet inte vad jag ska skriva, det du skriver berör verkligen. ta hand om dig! / R | | Akuryo - 12 jul 09 - 10:33 | Aj
Du beskriver det sjukt bra, hade ja gvarit i din sits tror jag inte att jag hade klarat av alla minnen. Riktigt starkt gjort
Vill gärna läsa fortsättningen
Take care | | gbg_95 - 12 jul 09 - 00:06 | Shit, det gjorde verkligen ont att läsa detta,
som "The-rose" Hade jag en klump från första början till slut,
Och att du var åtta år och gick igenom allt det här och så kommer du ihåg, aj!
Sättet du berättade på och beskrev var verkligen helt otroligt bra,
om det du lägger ut flera delar av denna historien kommer jag definitivt att läsa
Kramar och ta hand om dig! <3 | | the-rose - 11 jul 09 - 23:20- Betyg: | herregud jag har en klump i halsen, det var smärtsam att läsa
Du skriver otroligt bra och Lycka till i framtiden <333 | | luft - 11 jul 09 - 22:24 | åh jesus.
jag vet inte vad jag ska säga
men aj vad ont det här gjortde att läsa.
om du fortsätter på denna
så skicka ett mejl när nästa
del kommer om du kan. | | JessicaKarlsson - 11 jul 09 - 22:10- Betyg: | åh de är ju sjukt :( uusch...
och du skriver otroligt bra :)
kommer det flera delar?
mejla isf. <3 | | MyNameIsDevil - 11 jul 09 - 17:24 | Men omg ._.,
sitter fan här och lipar :'/,
kommer det fler delar ?
svara i ett mejl är du snäll,
kram |
|
|
|
