Det ger mig lite ork att kämpa vidare |
"I feel like the incredible Hulk, my back has been broke, but I can still walk."
Men självklart gör det ont. Det gör något in i helvete ont för varje steg man tar och tanken på att bara lägga sig ner finns hela tiden där. Det kommer inte sluta göra ont över en natt, du kommer inte sluta gråta och allt kommer inte vara bra för att du önskar det. Det kommer göra ont, ta på krafterna och du kan inte sluta gå. Om du faller tillbaka måste du börja om från början och det kommer bli precis lika jobbigt en gång till. Så självklart gör det ont att resa sig upp och gå. Att lämna olycksplatsen och bara hoppas att man någon dag orkar le igen.
Men de stunderna, den känslan av att vara övermänsklig, gör det lite mer värt det. Det spelar ingen roll om det bara handlar om minuter eller sekunder, om du har gått en mil eller en meter, om du hamnat i koma eller brytit handleden. Så länge du, bara du, känner att du ådstakommit något. Att du kan vända dig om och märka att du tagit dig fram, att du har klarat det. Trots att det gör ont så är smärtan lite längre bort. Så länge du kan, även om rösten bara är små viskningar och du är anfådd, sträcka lite på dig och säga att: "Jag klarar det!"
Jag visste inte riktigt vart jag skulle lägga det här. Det är väl varken något foruminlägg, dikt eller novell. Det bara kom och jag ville bara lägga upp det någonstans. Det kanske är lite otydligt alltihop, kanske inget värt att läsa. Men jag behövde bara skriva något lite hoppfullt, bara något ljus i allt det här. Det var det bästa jag hade att komma med.
(Och det kursiva i början är från Be careful what you wish for- Eminem)
Ta hand om er
|
| Kommentarer | | Tiggarflikkan - 29 jul 09 - 20:58 | | Det var bra skrivet, altid skönt med lite positivt! | | familjeflickan - 16 jul 09 - 23:47 | | så sant som det är sagt :) | | Bluesky94 - 11 jul 09 - 21:34 | | Det är nästan lite krönika aktigt (: eller va vet ja? :P men det var bra skrivet!:D |
|
|
|
