[TwilightFF] - Det blir aldrig vi igen, elr? Del 9 |
Här kommer en till del :)
Kommentera och säg vad ni tycker :)
Alice saktade farten när hon körde in på min gata. Hon stannade bilen utanför huset. Och när hon stängde av den spinnande motorn släppte Emmett taget om mig, vilket jag var glad över.
"Jag följer med dig in, Bella"
Hon öppnade dörren och klev ut. Efter bara någon sekund öppnade hon dörren på min sida och sträckte in en hand. Jag tog den motvilligt och hon hjälpte mig ut ur bilen.
"Du behöver inte följa med. Jag klarar mig bra själv"
Jag hade lugnat ner mig under bilresan och kunde prata igen. Hon tittade förbryllat på mig med stora ögon.
"Tror du att jag tänker lämna dig ensam i det här tillståndet?"
Jag ryckte på axlarna.
"Jag har varit med om värre förut"
Hon ignorerade mig och vände sig mot Emmett som också hade kommit ut ur bilen. Medan hon sa något till honom började jag gå mot dörren på ostadiga ben, men jag hann inte komma fram till den förrän Alice stod och höll upp den. När jag gick in i huset hörde jag volvon åka iväg. Jag slängde av mig skorna och kastade jackan på golvet, utan att titta mig omkring. Jag visste att det var stökigt och att jag borde städa, men det fick vänta tills imorgon eller någon annan dag. Jag orkade helt enkelt inte nu. Jag ville inte ens vara här, jag borde inte vara här. Jag borde vara hos Edward. Han behöver mig, och jag behöver honom. Jag började gå mot trappan och jag visste att Alice följde efter mig. Jag kunde höra hennes klingande röst, men brydde mig inte om var hon sa. När jag kom in i mitt rum slängde jag mig på sängen och blundade.
"Är det någonting jag kan göra för dig? Jag kan.."
Jag ignorerade henne. Jag orkade inte lyssna. Jag tänkte på det som hänt idag, och försökte lista ut varför jag inte fick stanna hos Edward. Han var törstig, än sen? Han skulle aldrig skada mig, det vet jag. Han kan kontrollera sig. Medan jag låg där måste jag ha somnat, och när jag vaknade var allting tyst, förutom vinden som härjade utanför mitt fönster. Och Charlies snarkningar.
"Åh"
Jag flämtade till. Hur länge hade jag sovit? Jag tittade på klockan, den var strax efter tre på natten. Jag visste inte riktigt när jag hade somnat, men chansade på att jag hade sovit i cirka tolv timmar, minst iallafall. Jag skulle omöjligt kunna somna om. Medan jag låg där, lät timmarna gå och väntade på att det skulle bli morgon tänkte jag på Collin. Vad hade han trott när jag bara försvann ifrån skolan sådär? Hade han förstått? Jag visste att om han hade det hade han inte mått särskilt bra idag. Tack vare mig.
Jag tänkte tillbaka på när vi träffades första gången. En månad eller så efter att Edward och hans familj hade lämnat mig flyttade Collin hit. Han började skolan och blev väldigt populär från första dagen. Trots det och att han såg väldigt bra ut hade knappt lagt märke till honom, men han hade lagt märke till mig. Någon vecka senare när jag gick ensam i korridoren, kom han fram till mig och började prata med mig. Han hade varit väldigt trevlig och jag hade "fastnat" för honom direkt. Men i början hade det bara varit vänskap, men två månader senare, hade det sakta blivit mer. Kärlek. Vilket Collin hade velat hela tiden.
När klockan tillslut ringde hoppade jag upp ur sängen, glad över att det äntligen var morgon. När jag gjorde mig i ordning kom jag på att pickupen stod kvar på skolans parkering. Jag skulle precis ringa Collin för att be honom hämta upp mig på vägen, när jag tittade ut genom fönstret och såg att min pickup stod parkerad på uppfarten. Jag borde inte ha blivit så förvånad som jag blev. Det här hade hänt förut. Jag satte på mig skorna och jackan innan jag gick ut i regnet. Jag halvsprang till min pickup. Nycklarna låg förarsätet tillsammans med en lapp.
Hej sömntuta,
Jag körde hem din pickup, jag vet att du inte tycker om att förklara för Charlie. Jag hoppas du mår bättre nu iallafall.
Alice
När jag kom till skolan var parkeringsplatsen nästan full. Jag parkerade i en tom ficka och när jag klev ut fick jag syn på den silverfärgade volvon. Jag stelnade till, men det var inte över att jag hade sett bilen. Det var för att han stod lutad mot den. Hans ögon var inte svarta längre, det kunde jag till och med på avstånd se. Ingenting annat existerade den stunden jag såg honom. Hela världen stannade upp medan jag försökte gå fram mot honom. När jag bara stod någon meter ifrån honom stannade jag. Jag tittade på honom, försökte läsa hans ansiktsuttryck, utan att lyckas. Jag öppnade munnen, men fick inte fram ett ord. Han är för perfekt.
"Hej"
Jag fick koncentrera mig för att få fram hälsningen. Han svarade inte, han såg inte ens på mig. Vad är det med honom? Varför pratar han inte med mig? Sen vände han sig om, utan att möta min blick och började gå mot skolbyggnaden. Jag kände smärtan hugga till i bröstet igen men gjorde allt för att ignorera den. Varför behandlar han mig såhär? Som luft.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 9 jul 09 - 20:18- Betyg:  | ÄLSKAR DET! :D Moahahahahaha, Edward är dum, men så snäll samtidigt.. hehe
Joseephineh; Maha, jaaa... man känner sig... allsmäktig på något vridet vis xD
MERA NU!!! HEJA DIG!! :D <33
/Jenny | | Sandra353 - 9 jul 09 - 20:08- Betyg: | Ohh asså noo,haha vettig komentar ag vet xD
Älskar novellen och sättet du skriver på :)
Super bra :) | | Joseephineh - 9 jul 09 - 18:54- Betyg: | yäss :D
hahahaahaha, känner mig... hmmm... nånting över att jaaag vet vad som kommer hända om du väljer JennyJ förslag :D *evil smile*
bra som vanligt, och vill ha mer NUUUUUUUU!!!!! (: | | VampyrenSamantha - 9 jul 09 - 18:38- Betyg: | Nej Edaward, ditt dumhuvud! ;_; HÄLSA, for god sake -.-''
Mer, nu, snälla? O.O | | InTheShadows - 9 jul 09 - 18:30- Betyg: | omg, XD jag dööör. :(
vrf gjorde han så???
SNÄLLA SKRIV MER NU! |
|
|
|
