Kärleks Brev Från Sophia Johansson. Oneshot. |
Hej, Joel. Nu har vi båda gått ut nian, och kommer gå skillda vägar, kanske för alltid ..
Jag vill bara säga att jag alltid älskat dig,
Mina känslor för dig har blivit starkare för varje dag, och jag kan inte låta bli att älska dig.
Varje gång du vänt ditt huvud mot mig har jag blivit varm, och börjat fnittra.
Min blick har fastnat på dig, och vart så i några sekunder. Först funderade jag på om
jag var sjuk, och det var jag. Sjuk av kärleken.
Mina drömmar har gått i rosa, och tankar i rött.
I mig har du förklarats som en prins, som har fångat mig och aldrig tänker släppa mig.
För att verkligen förklara, att jag alltid älskat dig, skriver jag det här i rött, som är kärlekens färg,
på vitt papper. Jag skulle kunna skriva en massa hjärtan, men vad skulle det tjäna till ?
Jag tänkte bevisa för dig hur ja känner, och hur ledsen jag är.
Jag har alltid sagt att jag hatar dig, ända sen ettan. Men redan då hade det börjat.
Skolkatalogen hade vart en av mina bästa vänner. Där hade jag kunnat titta på dig, utan
att skämmas. Jag hade kunnat fnittra hur mycket jag ville, utan att kinderna skulle färgas
rosa. Varje år hade ja längtat efter en katalog, och bläddrat fram till dig.
En ny bild, en ny dröm.
Mina drömmar hade slutat handla om enhörningar och sånt 7åringar drömde om, dom hade börjat
handla om dig.
Inte förns i trean hade jag känt mig tillräckligt mogen för riktig kärlek.
Jag kännde mig redo för att fråga chans, som hela klassen då pratade om.
Din blick var alltid så orolig när dom pratade om det, varför ?
Var inte Du redo ?
Att älska dig har alltid varit ganska svårt. Jag menar inte att du har ändrats och så, nej.
Du har aldrig vart så uppmärksam som jag önskat.
Hur mycket jag än försökt visa dig min kärlek, har du aldrig märkt.
Jag hoppas verkligen att det här brevet drar till sig lite mer från dig.
Om du vart ihop med någon ville jag inte ens veta, men rykterna gick om att du i sexan dejtat Anna, min bästa vän. Hon nekade, och eftersom hon var min bästis trodde jag på det.
Tills skolkatalogen kommit, för år sex. Snabbt bläddrade jag fram till 6B, och log.
Jag tittade på hela Dig, och pratade för mig själv. Låtsades att du var där.
Mitt fnitter upphörde då jag såg det, du höll i Annas hand. Nedan för dig satt hon med en nöjd min, och hade dig i handen. Mina tårar hade sprutat ut, och jag hade hatat henne.
Jag hade alltid hålt det hemligt, för varje person, hur mycket jag älskade dig.
Inte ens Anna visste, min bästavän sen dagis.
Jag förstod fortfarande inte hur hon kunde, trots hon inte vetat.
Nu när jag tänkt tillbaka förstår jag nog lite mer ..
Sedan jag såg det hade jag inte mått något bra.
Jag hade fått ätstörningar, och varit ganska tystlåten.
Hade skällt ut Anna, och vi hade blivit riktigta ovänner.
Jag tror nog fortfarande hon undrar, varför ja gjort som ja gjort.
Varför jag i själva verket blev arg.
Ungefär en månad senare, då min mamma hade sökt hjälp till mig såg jag det som lyste upp mitt liv. När jag var ute och gick med min hund såg jag dig och Anna bråka.
Hennes röst var som änglasång i mina öron.
Hon skrek att hon hatade dig, och att hon aldrig ville se dig igen.
Sen slog hon till dig, och sprang skrikandes iväg.
Nollad stod du kvar, och tittade med tom blick.
Nästa skoldag märkte jag hur hon snackade skit om dig, och sedan skrattade.
Jag, som hade fått en ny vän gick som flygande på moln runt på skolgården.
Jag kännde att det äntligen fanns en chans, igen.
På klass festen i sjuan såg jag hur du rastlöst stod i ett hörn och tittade ut över dom dansande tonåringarna. Min nya kompis, som då blivit min bästa vän, Isabel, pekade på dig och sa att ja borde gå fram till dig. Även hon var omedveten om hur mycket älskade dig.
Jag hade gett henne ett litet leende, och sedan skakat på huvudet.
Det ända jag sagt var att killar inte vart något för mig, och dragit ut henne till alla dansande.
Vi började dansa, och jag hållde ett öga på dig.
Alexandra kom fram till dig, och log charmigt. Irreterat hade du skakat på huvudet, precis som jag nyss gjort.
Ja gjorde ett romantiskt ååh, och log stort.
Redan i åttan började jag oroa mig.
Det var inte bara en , utan två.
Det ena var att du var så söt, och att du inte hade haft någon tjej än .. Vad jag visste, hade du någon ?
Jag var nära på att fråga, men gav direkt upp då ja märkte att när jag pratade med din bild i skolkatalogen började jag gråta.
Andledningen var sak två, att när åttan var slut var det bara ett år kvar .. Tills vi skilldes åt.
I nian hade mina känslor blivit ännu starkare, och jag hade tittat på dig hela tiden.
Den sista dagen hade jag bara gråtit, och kramat om min kompis.
Hennes ord var tröstande, men jag kunde inte sluta.
' Jag Kommer Alltid Finnas Här, Vad Du Än Säger, Vad Som Än Händer '
Nu har det gått en vecka, och jag gråter fortfarande.
Snart kommer jag säkert över det, men det är snart och nu är nu.
Bara så du vet så älskar jag dig, och du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.
Att få älska dig är underbart. Våra år har vart underbara. Hur ska jag klara mig utan det som hänt.
Du har inte visat något större intresse för mig, men jag har ändå alltid hoppats.
Mitt hopp har gjort mig starkare. Jag hoppas du inte hatar mig, det är det ända jag önskar.
Många kramar och pussar, din föredetta klasskamrat Sophia Johansson
------------
Detta är inte TILL någon, FRÅN någon.
En vanlig novell som i själva verket e ett brev.
Komentera Gärna C8
|
|
|
|
