[TwilightFF] - Det blir aldrig vi igen, elr? Del 8 |
Ytterliggare en del, jag hoppas att ni gillar den :)
Låten, som Edward gav till Bella förresten,
heter 'A cinderella story' och Plain White T's sjunger den.
Och ah, tack JennnyJ för din idé :)
Bellas POV, som vanligt, och ah,
snälla kommentera :D:D
(Jag tror den här delen är lite längre än de andra, också,
så jag hoppas ni blir nöjda nu.
Ska strax börja med fortsättningen också)
Jag kastade mig in i passagerarsätet på Edwards volvo och Alice satte sig snabbt bredvid mig. Medan jag satte på mig säkerhetsbältet körde hon ut från skolans parkeringsplats. Vi satt tysta medan vi såg staden försvinna bakom oss, och jag ville säga någonting för att bryta tystnaden. Men vad skulle jag säga? Vad finns det att säga? Det som har hänt går inte att ändra på, hur mycket jag än saknade henne.
"Bella, det är verkligen snällt att du följde med"
Hade jag ens något val? Jag ville inte att Edward skulle lida.
"Inga problem"
Alice körde verkligen snabbt. Lika snabbt som jag mindes att Edward hade gjort. Jag brukade vara rädd för att åka i den här hastigheten, men konstigt nog gjorde jag inte det nu. Träden vid vägkanten flög förbi och regnet piskade mot framrutan. Efter någon minut svängde Alice in på den lilla skogsvägen som ledde fram till det stora vita huset. Det kändes som en evighet sen jag var här sist.
"Framme"
Alice körde in i garaget och stängde av motorn. Vi klev ur bilen och skyndade oss till huset. Alice öppnade dörren och gjorde en gest åt mig gå in. Det var sig likt, varenda detalj var som jag mindes det. Det förvånade mig hur hemma jag kände mig här.
"Hej Bella, tack för att du kom"
Jag hade inte lagt märke till att Carlisle stod några meter ifrån mig förrän jag hade hört hans välbekanta röst. Bakom honom stod Esme och hon log mot mig.
"Det är lugnt. Men kan vi få det här överstökat nu? Var är han?"
"Han är uppe, i sitt rum"
Jag började gå mot trappan och jag visste att Carlisle, Esme och Alice följde efter mig.
"Jasper är inne hos honom. Han försöker kontrollera Edwards känslor, göra honom lugnare. Men av någon konstig anledning fungerar det inte"
Carlisle lät väldigt bekymrad och jag insåg att det var allvarligare än vad jag trodde. Jag fortsatte mot hans rum med snabbare steg, men när jag kom fram till dörren tvekade jag. Då kände jag en iskall hand på min axel.
"Det är okej, ta den tid du behöver"
Esme stod bakom mig och trots det hon sa visste jag att hon ville att jag skulle skynda mig. Hon var orolig för sin son, det kunde jag inte tvivla på. De var alla oroliga för honom. Jag också. Jag tog ett djupt andetag och öppnade försiktigt dörren och klev in. Hans rum var sig likt. De vita tapeterna, de guldgula gardinerna och mattan på golvet som hade samma färg. Bokhyllan med världens största privata cdsamling stod kvar där den hade stått förut. Soffan hade de dock flyttat på, den stod intryckt mot väggen för att göra plats åt en säng. Jasper satt i soffan, men han tittade inte upp på oss när vi kom in. Han såg ut att vara koncentrerad, samtidigt som jag trodde att han skulle gå sönder av smärta. Jag gick fram till sängen där han låg och när jag såg hans ansikte kunde jag inte låta bli att rysa. Så mycket smärta. På grund av mig.
"Hej Edward"
Han satte sig långsamt upp och tittade mig i ögonen. Hans ögon var svartare än den mörkaste natt och jag visste att han var törstig. Jag visste att mitt blod var det mest lockande för honom i hela världen, och att jag egentligen borde vara rädd över att vara här. Men det var jag inte. Jag tvingade mig själv att inte vara det.
"Hej Bella"
Han drog upp munnen i ett leende som gjorde att hans tänder blottades. Jag hann se en skymt av de vassa tänderna bredvid hans framtänder. Innan jag hann blinka drogs jag bort från honom och jag hörde mig själv skrika att de skulle låta mig vara. Jag ville vara hos honom. Jag ville inte vara någon annanstans i hela världen, det hade jag vetat hela tiden. Collin hade aldrig varit en bra idé. Jag kunde aldrig älska någon annan än Edward, inte på det sättet. Och mitt hjärta hade jag gett till Edward, innan han försvann, och jag hade aldrig fått det tillbaka. Jag hade aldrig tagit det tillbaka. Mitt hjärta tillhörde Edward och det skulle det alltid göra.
"Släpp fram mig till honom"
Tårarna rann ner från mina kinder och gjorde att jag knappt kunde se någonting. Jag kunde inte ens se vems armar som hölls runt min kropp, vilka som stod hukade framför mig. Jag hade blivit blind, av tårar.
"Det var fel av oss att ta med henne hit när du är i det här tillståndet Edward"
Jag hörde knappt orden Carlisle uttalade, det var någon som överröstade honom. Någon skrek ett gällt skrik av smärta. Det tog några sekunder innan jag insåg att 'någon' var jag. Jag ville att de armar som höll i mig skulle släppa mig, jag ville att alla som var i det här rummet skulle försvinna. Alla utom Edward.
"Kör hem henne, Alice, nu"
Trots mina skrik kunde jag höra hans röst lika tydlig som om det hade varit tyst. Men, vad var det han hade sagt? Bad han Alice.. köra hem mig? Varför?! Jag var ju här, där jag hör hemma. Med honom. Jag älskar honom. Jag vill inte hem, jag vill vara hos honom. Innan jag hann reagera lyfte någon upp mig i famnen och sen ven luften förbi mig. Plötsligt satt jag i Edwards Volvo igen och en sekund senare satt Alice bredvid mig. Jag öppnade dörren, kastade mig ut ur bilen. Jag började springa mot huset, men det var förgäves. Alice kom ikapp mig på bara någon sekund och tog tag i mina armar. Jag var fast igen. Men jag skrek, drog i hennes armar, försökte komma loss. Plötsligt släppte hon mig och jag började springa igen, rätt in i en stenmur. Jag hade inte sett Emmett genom mina tårar. Jag la armarna runt honom och snyftade mot hans gigantiska kropp.
"Snälla, ta mig till Edward igen, jag måste till Edward"
"Det är nog ingen bra idé, Bella, om du inte vill bli mat"
Han drog med mig till bilen, öppnade en av dörrarna och föste in mig i sätet. Jag hade inte märkt att han hade öppnad bakdörren, och inte passagerardörren. Han gjorde en gest åt mig att flytta in mig. Jag gjorde motvilligt som han ville och han satte sig bredvid mig. Han la armarna i ett stenhårt grepp om mig medan Alice satte sig i förarsätet och startade motorn.
"Det är okej Bella, du är snart hemma igen"
Alice trampade på gasen och snart lämnade vi det vita huset bakom oss. Skogen flög förbi på båda sidor av bilen, men tårarna gjorde att jag inte kunde se annat än gröna prickar.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Joseephineh - 9 jul 09 - 18:43- Betyg:  | hihihihi, du valde liten del av JennyJ ídé ;D
hoppas det forsätter :D
ja,jo jag hann ju läsa vad hon hade för idé..
men jaja :)
håller med JennyJ, mycket verkligt :)
min favodel hitils :D | | JennnyJ - 9 jul 09 - 15:27- Betyg: | Ohohoooo.... GRYMT BRA!!! :D
Gillar hela händelseförloppet och hur du skrev allting... mer veklig och levande har det nog inte känts tidigare i den här historien, denna del är från och med nu min favorit! :D
Eller... jaa, det var grymt skrivet och gaaah, man kunde se allting framför sig, det gillar jag! :D
/Jenny | | InTheShadows - 9 jul 09 - 15:15- Betyg: | | GAH, - MER - NU! | | Sandra353 - 9 jul 09 - 15:08- Betyg: | | Ohh neej, hon ska ju till Edward, dumma Alice och Emmett som tvingar hem henne, Edward skulle aldrig skada Bella |
|
|
|
