HP ff - Have you heard the rumors? [del 5] |
Bara för att Evve (Niemals) är duktig och kommenterar och gör mig muy glad så kommer del 5 ut redan nu!
Läs och kommentera!
Del 5
Dina obesvarade känslor repar ständigt mitt hjärta, men tror ni verkligen att sandpapper hjälper för att få jacken att försvinna?
”Jag kommer så mörda dig för det här”, morrade Kathy medan hon och Hallie småsprang mot trollkarlspuben Tre Kvastar. Regnet hade börjat falla i lätta droppar men den allt mer tilltagande vinden fick vattendropparna att piska eleverna rätt i ansiktet och de flesta som vågat sig ut idag valde att tillbringa förmiddagen på puben eller inne på någon av de små butikerna.
”Försök säga om det där efter dagens slut”, sade Hallie med ett skratt och sköt upp den ljusbruna trädörren och någonstans vid disken ringde en klocka.
Som de hade väntat sig var stället så gott som fullsatt och medan Kathy virade upp den långa Gryffindorhalsduken som hon burit med sig trots vännens protester sträckte Hallie på sig för att bättre kunna spana ut över hopen med elever.
Snart såg hon hur Lee Jordan, en mörkhyad pojke med svarta dreads, vinkade åt dem att komma dit.
Med Kathys arm i ett fast grepp började hon gå genom folkmyllret till ett runt litet bord som stod lite vid sidan om.
”Hej Hal”, sade Lee med ett brett leende innan han vände sig om mot Kathy, ”Du måste vara Kathleen, trevligt att du kunde komma”.
Kathy grimaserade innan hon satte sig ner i en av fåtöljerna och lade halsduken i knäet, ”Kathleen kallar bara min morfar mig, säg Kat – annars finns risken att jag inte lyssnar”.
Lee nickade fundersamt och vände sig mot Hallie igen, hon log och satte sig ner bredvid honom.
”Fred kommer snart, vi bestämde oss för att beställa innan kön blev för lång. Blir honungsöl bra, vi tyckte det var smidigast att beställa åt er med, vi bjuder så klart”.
”Ånej, det ska ni inte behöva”, sade Kathy och började rota runt i axelremsväskan som hon burit med sig, ”jag kan allt betala min honungsöl själv, det ska ni inte…”
”Min familj må ha dåligt med pengar emellanåt, men så dåligt ställt har vi det inte att jag inte kan bjuda en flicka på ett stop honungsöl, att tvingas ta dina pengar skulle ses som en förolämpning”, sade en rödhårig pojke med ansiktet fullt av fräknar och satte sig ner bredvid henne samtidigt som han placerade brickan som han kommit med på bordet.
Kathy rodnade smått och ställde tillbaka väskan vid fötterna, ”Om ni säger det så”.
”Tack så mycket Fred”, sade Lee med ett brett leende innan han tog ett varsitt glas åt honom och Hallie. Kat såg med en förbryllad min hur Hal fnittrade glatt och kråmade sig inför den mörkhyade pojkens blick, hon suckade och himlade med ögonen innan hon drack en djup klunk av den värmande drycken.
Minuterna sniglade sig fram och när Kathys stop var tömt hade hon inte gjort annat än att med en tom blick lutat hakan i händerna och lyssnat vagt på Lee och Hallies viskande röster, Fred som den rödhåriga pojken hette hade hon inte brytt sig om att ens försöka prata med.
Efter ytterligare några minuter fick ett kvävt fnitter samt ett oregistrerbart ljud henne att förstå att de två personerna framför henne hade börjat kyssas och hon reste sig genast upp, obekväm av situationen.
”Jag hämtar mer honungsöl”, sade hon kort och med stopet i handen trängde hon sig igenom det ständiga folkmyllret tills hon nådde bardisken där hon sjönk ner på en tom stol.
Vagt märkte hon hur den rödhåriga pojken satte sig bredvid henne igen.
”Inte riktigt på humör?” Frågade han med ett litet leende och tog hennes stop innan han vände sig mot madam Rosmärta, en av anledningarna till att mer än hälften av ställets besökare var pojkar, ”kan ni fylla på dem här så är ni snäll”.
Den blonda kvinnan log och fyllde på deras tomma dryckesglas, Fred log än en gång och gav henne ett par siklar.
”Tack”, sade Kathy lågt, hon förstod att det inte var lönt att påpeka att hon gott och väl kunde betala sin egen dricka, ”jag antar att jag får bjuda tillbaka någon gång”.
"Haha, ja det kan du räkna med" sa Fred glatt och flinade mot henne medan han tog emot stopen med honungsöl som madam Rosmärta räckte honom.
Kathy log, lite halvt generat, och tog tacksamt emot bägaren som hon snabbt förde till läpparna. Hon drack girigt ur den enbart för att ge sig själv en anledning till att inte behöva titta på Fred förrän rodnaden på hennes kinder hade lagt sig.
När hon så småningom trodde att det var lugnt på den punkten sänkte hon långsamt bägaren och sneglade försiktigt på honom.
Fred, i sin tur, var inte det minste diskret. Han glodde på henne med stora ögon, som om han aldrig hade sett någonting liknande innan och Kathy kände hur rodnaden genast återvände till hennes kinder.
"Vad?" frågade hon, lite förnärmat och snurrade lätt på det nu halvfulla stopet, noga med att inte se direkt på honom.
”Åh, förlåt jag stirrade visst”, sade Fred, som verkade kommit på sig själv med att genera henne och slog urskuldande ner blicken samtidigt som han mumlade någonting så lågt att hon inte kunde uppfatta det.
”Det är okej, det var bara lite småläskigt”, sa hon med ett litet leende och blickade sedan ut över rummet där i princip alla Hogwartselever från tredje årskursen och uppåt satt och pratade glatt om vad som hade hänt den senaste veckan.
Hon undrade för ett ögonblick hur många av dem som just då diskuterade skvallret om henne och Oliver, men insåg sitt misstag och bet sig hårt i kinden . Hon fick inte tänka på honom nu.
”Så, din vän Hallie, gillar hon Lee?” Frågan fick henne att vände sig om mot Fred igen och hon såg lite smått förvirrad ut.
”Jo”, tvekade hon, osäker på hur vännen egentligen kände för den något yngre killen, ”jag tror det i alla fall”.
Båda två vände sig om mot det avskilda bordet där det lilla paret satt med huvudena tätt ihop och viskade om någonting som inte var ämnat för andras öron.
”Jag hoppas det, för den blicken som han ser på henne med har jag aldrig sett honom ge någon”, sade Fred men fick sedan ett fundersamt uttryck i ansiktet, ”förutom till sin mamma när hon lät honom gå på Puddlemere Uniteds match mot Chudley Cannons”.
Kathy kunde inte låta bli att skratta högt och Fred såg gillade på henne.
”Ska vi gå en sväng?” Frågade han plötsligt och gav henne en hoppfull blick, Kathy tystnade och bet sig fundersamt i läppen.
”Varför inte”, sade hon sedan med ett litet leende och så trängde de sig igenom folkmassan för att tillslut komma ut i friska luften. Det hade äntligen slutat regna men marken var lerig och Kathy höll flera gånger på att halka omkull, sista gången var hon helt säker på att hon skulle ramla på rumpan men Fred grep genast tag i henne och höll henne stadig med ett litet leende.
”Tack”, sade hon uppskattande medan de automatiskt svängde av mot Spökande stugan, ”jag antar att Oliver hade rätt, slagmän har minst lika bra reflexer som en väktare”.
”Oliver?” Frågade Fred med höjda ögonbryn, ”Känner du Wood?”.
”Jodå, vi har väl inte varit kompisar så länge, men visst känner jag honom”, sade Kathy och rodnade djupt, de hade i alla fall känt varandra tillräckligt länge för att hon skulle hinna bli förtjust i honom.
”Åh”, sade Fred och rufsade till sitt röda hår, ”men då måste du verkligen komma och se matchen i morgon, det kommer att bli den hårdaste matchen på länge, Wood har planerat den in i minsta detalj, och jag skulle verkligen uppskatta om du kom”.
Båda två rodnade lätt vid hans ord men Kathy log.
”Visst kommer jag, annars skulle väl tjejerna tro att det var någonting allvarligt fel med mig”, sade hon med ett lätt skratt och Fred sken upp, märkbart uppiggad vid tanken på att hon skulle se honom spela.
”Jag vet inte varför, men så vidare läskigt tycker jag nog inte att det här huset är”, sade Kathy när de stod och betraktade det lilla tvåvåningshuset med flagnande färg och igenspikade fönster och dörrar, ”det ser mest bara sorgligt ut”.
”Hm, skulle du kunna säga om det där ifall du var här mitt i natten, när spökena lever vildar?” Frågade Fred med glittrande ögon och gav henne en vänskaplig buff i sidan. Kathy skrattade skakade på huvudet, ”troligen inte”.
”Tänkte väl det”, sade han med ett lätt skratt och tog försiktigt hennes hand i sin, ”ska vi gå tillbaka upp mot slottet?”.
Kathy rodnade men drog inte åt sig handen, den enkla gesten fyllde henne med en behaglig värme. ”Visst, jag antar att det är middag snart”, sade hon med ett leende.
Fred flinade stort, tryckte hennes hand lite lätt och så började de gå upp mot slottet i en trivsam tystnad.
Seså, lämna en konstruktiv rad nu, för det kommer inte komma ut så mycket mer på ett tag ifall ni inte kommenterar!
Och glöm inte att sända en varm tanke till Jamie som hjälpt mig med idéer och när det verkligen tagit stopp gällande den här (:
Tjuvläsare, våga bara klicka här ifrån utan att lämna en kommentar! *morra ilsket*
/JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Maadelen3 - 9 mar 11 - 19:53 | OMG jenny hahahahahahahhaha jag dör jag är så kär i fred
jag älskar han lika mycket som jag älskar mig själv (dvs madelene)!! HAHAH | Nattros - 5 jan 11 - 10:55- Betyg:  | Maste saga att i mitt huvud sa skulle en ung, blyg Fred bete sig helt annorlunda och definitivt inte vara okand for nagon redan efter sitt forsta ar...
Men om vi frangar fran mitt huvud sa skapar du en valdigt, valdigt charmig Fredpojke, vilket gor att man bara ler sig igenom hela kapitlet. Jattemysigt. | | Lora - 4 nov 09 - 19:31 | åå vad gulligt! Fred som liten och blyg!xD
Fint beskrivet hur känslorna växer fram mellan dem^^ man kan verkligen känna igen sig i deras situation, även om jag aldrig varit på blinddate;) | | Maadelen3 - 10 jul 09 - 12:29 | HA HA HA !
jag avgudar lee lite smått men jag älskar fred nästan mycket som jag älskar mig själv (dvs reggie (a))! HA HAHA! LOVE HIM! så himla gullig han är alltså xd eller iaf din fred! hahahaa!
fast jag hade nästan velat se george där ist för fred, för george är som lite mindre älskad av alla typ ;oo haha ,D
"”Jag hoppas det, för den blicken som han ser på henne med har jag aldrig sett honom ge någon”, sade Fred men fick sedan ett fundersamt uttryck i ansiktet, ”förutom till sin mamma när hon lät honom gå på Puddlemere Uniteds match mot Chudley Cannons”."
HAHAHA! det var det roligaste jag hört på LÄNGE! x'dddd hadej agi nte varut så täppt i näsan hade jag nog kunnat skratta massa längre x'dddd
underbart!!! :D | | mii - 9 jul 09 - 18:08 | Konstruktivt..hmm..
Rosmerta skrivs med e, och vaktare med a ;)
o så är det lite väl många stycken ^^ annars bra..
//mii - din trogne läsare och kritiker :D | | chulia - 9 jul 09 - 16:28- Betyg: | Hellohello, here I am again!
Mohahah
alltså, av ngn anledning gör denna berättelse mig VÄLDANS flummig! Men liksom vi har ALLA söta pojkar i EN och samma berättelse !! :D (om man bortser från att marodörerna faktiskt inte är med...)
Men vi har WoodiePoodie, min nya kärlek. Vi har Fred Vessla, min ANDRA kärlek som dock är en gammal sådan. Och vi har... öh... tja, Lee är ju rätt söt han med. Och över huvud taget. HOGWARTS LIKSOM ::D:D:D
och juste, apropå Hogwarts, påminn mig om att berätta en sak för dig sen nästa gång vi talas vid.
Men du är BÄST
och jag tror faktiskt att jag vågar mig på att be om lite längre delar (A) du gör mig beroende!<3 | | VampyrenSamantha - 9 jul 09 - 16:08- Betyg: | JESUS I HIMELEN O_O Din otroliga människa!
Jag höll på att dö när jag förstod att det var DEN Fred, men som alla vet är jag den mest trögfattade personen i detta universum ;_;
Men jag har tyvärr ingen kritik.. Kan du lägga ut delar iaf? "Valpögon"
Pözz på dig :D |
|
|
|
