Vampyr |
"Nej!" sa en ansträngd röst i mörkret.
"Är du rädd?" sa en annan hotfull röst.
Det kom en kall bris.
"Nej", upprepade mannen, men inte som svar på frågan. Hans röst var nu rädd och svag. "Snälla, sluta", viskade han.
"Varför?", svarade varelsen. Det var en kvinnlig röst och varelsen log hotfullt.
Mannen svalde. Rädd för att säga något som skulle göra varelsen arg. Trots att han visste att hans hjärta inte skulle slå länge till oavsett vad han sa.
Det var nog klokt av honom att vara rädd för den hotfulla varelsen som mycket snart skulle bli hans död. Om du skulle möta varelsen på stan, skulle den se ut som vilken kvinna som helst.
Men alla har en hemlighet, och hennes var att hon inte kunde le för mycket, för då skulle man se hennes sylvassa tänder och man skulle förstå. Man skulle förstå att vampyrer inte bara förekom i sagor. Utan att dom även existerade i vår värld. Men det är så att Irina, som varelsen kallar sig själv, var väldigt bra på att behålla sin hemlighet trots att hon var tvungen att uppfylla hennes begär efter mänskligt blod.
För törsten var det värsta hon visste. Törsten var värre än att hon tog oskyldiga liv. Hon var tvungen att dricka nästan regelbundet för att när hon var törstig brände det i hennes hals, en så olidlig smärta som hon upplevt och inte ville uppleva igen.
Även om hon hatade sig själv i början av hennes nya liv, vägrade döda någon, så lärde hon sig att om hon skulle överleva så är det priset hon får betala och hon accepterade det till slut. Hon var väldigt ung, Irina, bara 18 år när hon blev biten av en annan vampyr år 1951.
Vampyren uppmanade henne att dricka sitt eget blod som hade blandats med hans gift. Vampyren sa att det var det enda sättet att rädda sig själv, och hon gjorde det utan att ana vad som skulle hända.
"Jag gör vad som helst", vädjade mannen.
Hon närmade sig sakta utan att säga något.
"Jag gör vad som helst!” upprepade mannen med sin kvävda röst. "Om du låter mig leva."
"Leva?" sa varelsen och hennes leende försvann. "Då måste förstå att jag gör det här för att jag ska leva, inte för att du ska dö." Sedan hukade hon sig ner och kastade sig framåt.
Om du hade gått förbi gränden vid precis den tidpunkten och hört ljudet därifrån hade
du förmodligen blivit rädd och skyndat därifrån utan att titta efter vad det var som pågick, men ingen var ute den här tiden på dygnet. Ingen, utom vampyren och hennes offer.
Irina bodde i en lägenhet som var skild från de andra. Den var mörk och hade inte mycket lampor. Hon hade inget kylskåp, ingen tv, ingen dator. Hon var inte intresserad av tråkig tv reklam och ville hon något på internet så gick det på skolans datorer. Ja, för du vet, hon gick i skolan. Hennes historia var att hon var 16 år och bodde med sin syster för att hennes föräldrar dog i en bilolycka (som egentligen ägde rum 1957). Ingen vet varför hon sa att hon var 16 år, när hon egentligen var 18, ja inte logisk sett, men.. Varför inte? Hon såg ut att kunna vara så ung. Hon hade ganska kort, slitet och kolsvart hår. Hon hade mörka ögon, och många undvek att se henne i ögonen för ibland, när dom möttes hennes blick blev dom iskalla inombords. Men det hände oftast bara när hon var arg eller irriterad. Eller när hon mindes hennes riktiga föräldrar. Deras död att slagit henne hårt och hon visste att hon aldrig skulle få se dom igen. För att även om hon skulle dö nån gång, så var hon övertygad om att hon inte skulle komma till himlen. För hon visste att hennes mor och far var där.
De var bra människor, det visste hon. Men som vanligt unvek hon att tänka på dom för att inte förlora kontrollen över sig själv. Hon hade verkligen blivit galen av sorg när polisen kom och berättade att båda hennes föräldrar omkommit. Hon hade dödat alla i rummet, vilket var 7 personer (katten inräknad). Hon stack därifrån och kom aldrig mer tillbaka. Men efter en tid så gick hon vidare och försöker leva så normalt som hon kan.
Hon hade en del vänner också, trodde ”vännerna” i alla fall. Hon var en ensamvarg och skulle alltid vara en. Men ändå kom det ständigt festinbjudningar till henne, men hon gick aldrig. Han satt mest i sin halvtomma lägenhet och tittade ut genom fönstret, på människorna som strosade förbi då och då. ’Vilket tråkigt liv’, kanske du tänker men det var så hon ville ha det. Hon hade inga planer på att förändra sitt liv. Men ibland är förändringar svåra att undvika..
”Vampyr”
Alla muskler i Irinas kropp spändes och hon satte sig rakryggad upp.
”Va?” sa hon vaksamt.
My tittade på henne med höjda ögonbryn.
” Vampyr, Det är vår uppgift.”
”Jaha.”
My granskade henne. ”Mår du bra?”
Irina nickade kort och försökte verkligen slappna av, men lyckades inte särskillt bra.
Irina var alltid med My när hon var i skolan. Fast det var nog tvärtom. För det var My som följde efter Irina vart hon än gick, fast Irinia förstod inte varför.
”Okej, så om du skriver om hur vampyrer skapas så kan jag skriva om hur de lever” fortsatte My.
”Okej” svarade Irina och tittade ut mot regnet som smattrade mot fönstret. Ibland undrade hon varför hon gick i skolan överhuvudtaget. Som människa var hennes dröm att bli en känd doktor som kom på botemedlet mot cancer, men efteråt skrattade hon bittert åt saken, för det var för svårt att känna lukten av blod. Hon gick alltid ifrån om någon började blöda, för att inte förlora kontrollen.
”Kom, så går vi.” sa My och nickade mot datasalen.
Irina följde med och sa ingenting utan hade samma uttryckslösa ansikte som alltid. My brukade undra vad Irina hade för humor, men hon vågade inte fråga.
”Oh, där är Peter, jag sätter mig där”, sa My och gick iväg till hennes nyblivna pojkvän.
Irina suckade och satte sig vid närmsta dator. Hon gick direkt in på wikipedia och sökte på ordet ”vampyr”. Det kändes som hon hoppade tillbaka i tiden, för sist hon sökte på ordet vampyr var när hon precis hade blivit en, och hon ville veta mer. Hennes tankar vandrade iväg till vampyren som förändrade henne. Ibland funderade hon på att söka upp honom, men genomförde aldrig tanken. Plötsligt kom Irina tillbaka till nuet och hon började skratta. Hennes ögon hade vandrat över texten som var under rubriken ’Hur en vampyr skapas’ och där stod det olika sett om hur vampyrer blev till;
De som tar livet av sig själva
De som blivit begravda utan böner
De som dött under våldsamma förhållanden
De som icke druckit någon bröstmjölk
De som förnekar Gud
De som blandar sitt blod med en vampyr
De som ingår en pakt med Djävulen
De vars lik en katt eller varg går över
De som blir biten av en Vampyr
Hon hade börjat skratta vid ’De som icke druckit någon bröstmjölk’ men slutat genast sluta skratta när hon läste ’De som blandar sitt blod med en vampyr’ och fått tillbaka sitt hårda ansikte när hon läste den sista punkten, ’De som blivit biten av en vampyr’.
”Vad är så roligt”, frågade killen som satt bredvid Irina, vilket hon inte ens lagt märke till.
Hon vände huvudet mot honom och hon såg att han granskade henne. Det kändes obehagligt så hon föröskte komma på en svar fort. Men eftersom hon inte fick fram något ord så pekade hon lite halvdarnt på meningen hon skrattat åt. Killen bredvid henne skrattade också, men behärskade sig och frågade ”Vilken tycker du låter mest rimlig då?”
”Det är väl..” sa Irina och försökte sätta ihop det här. ”..De som blir biten, antar jag.”
Killen tittade på henne bruna ögon och log varmt. ”Varför det? Är du också en Twilight fan?” frågade han med höjda ögonbryn. Hon var inget Twilight fan. Hon tyckte att Meyers beskrivning av vampyrer var för orimliga. Utseende intresserade henne inte särskillt.
Irina skakade på huvudet. Killen blev förvånad.
”Inte? Jag trodde alla tjejer var kär i den manliga huvudrollen?”, han skrattade till.
”Ska jag vara ärlig har jag inte sett filmen” sa Irina utan röra en min.
Killen blev lite tveksam eftersom Irina inte hade ändrat ett uttryck under konverationen.
”Men”, forsatte Irina med samma stela röst. ”jag har läst boken.”
”Jaha” svarade killen, glad över att hon sa något mer. ”Men fortfrande inte intresserad antar jag?”
Irina svarade inte utan frågade ”Du då?”.
”Va?”
”Vilken tycker du är mest rimlig?” förklarade Irina och nyckade mot datorskärmen.
Killen funderade ett slag.
”De som icke druckit någon bröstmjölk” sa han sedan och flinade stort.
Irina log lite stelt tillbaka för att inte vara oartig. Plötsligt sträckte han fram handen.
”Jag heter Adrian, föresten”.
”Irina”, svarade Irina utan att ta hans hand, hon reste sig upp och gick utan att så mycket som en titt mot hans håll. Hon var törstig och ville gå därifrån snabbt innan han fick bli hennes offer.
|
| Kommentarer | | DeepXemo - 9 jul 09 - 23:48 | Jag tycker om, bra handling ^^
Vill ha fler avsnitt. Maila isf :P
Kram Emma |
|
|
|
