Var är din gloria? [Del 9] |
Lite sent kommer nu del nio av Var är din gloria? det har gått upp och ner vad gäller skrivandet av den, men idag gick det förvånansvärt lätt.. och ja, det gav ju resultat i en ny del!
Så, läs och njut, den här delen är hela 5 A4 (teckensnitt 12), vilket är längre än jag har skrivit på väldigt länge, och glöm för guds skull inte kommentarerna på slutet.
Del 9
Det var med tungt hjärta Matthew gick till skolan dagen därpå, tankarna och känslorna som han brottats med under natten hade ännu inte lugnat sig men han skulle försöka lösa det här, även om det skulle bli svårt för bägge parter. Och om sanningen skulle fram, han var rädd för de känslor han hade för henne och kunde inte heller låta bli att oroa sig för vad hon egentligen kände för honom.
Med bekymrat hopdragna ögonbryn insåg han att Valerie inte stod vid skåpen och hoppades att hon kanske redan hade gått upp till klassrummet som ibland läts stå öppet för de som ville komma igång med sina studier lite tidigare.
Redan när han öppnade den ljusa trädörren kände han hennes ljuvliga doft av lavendel och log lättat, hjärtat började slå snäppet snabbare och han slöt för en stund ögonen så att han kunde samla sig.
”Hejsan Valerie”, det var med ett svagt leende han sjönk ner på stolen bredvid henne, för första gången på mycket länge kände han sig osäker på sig själv.
”Matthew”, hälsade hon lågmält tillbaka och vände blad i boken om Pompeji som låg i henens knä, men det syntes på hennes stela rörelser att hon inte lade så stor vikt vid dess handling utan att hon var helt inställd på vad han gjorde och sade.
”Kan du förlåta mitt beteende häromdagen?” Frågade han stilla med hoppfull röst och rättade försiktigt till en röd hårslinga som smitit från sitt spänne och istället hängde ner i hennes smaragdgröna ögon.
Hon smackade otåligt med tungan och mötte hans blick, Matthew lutade sig fram och tog hennes båda händer i sina, i hennes ögon kunde han avläsa både ånger, sorg och förvirring.
”Jag menade inte att såra dig, men det här är någonting helt nytt för mig”, viskade han mjukt och gav henne ett svagt leende, ”jag vill inte att du ska vara så olycklig”.
”Ärligt talat, Matthew, så vet jag inte vad jag ska känna och det skrämmer mig”, utbrast hon med gäll röst samtidigt som hon ryckte åt sig sina händer och eleverna som satt närmast vred på huvudena och gav dem nyfikna blickar, Valerie sänkte rösten och skakade på huvudet.
”Du kommer inklampandes i mitt liv utan någon som helst inbjudan och ibland ser du på mig med en blick som jag aldrig förut sett och det får mig att känna mig speciell, omtyckt. Men i nästa stund, när jag försöker visa dig att jag kanske tycker om dig med, lite grann i alla fall, då ryggar du plötsligt undan från mig, förstår du hur det känns för mig, Matthew Thorn?”.
Matthew slöt ögonen med en plågad grimas, ”det är för att jag inte vill såra dig, Valerie”.
”Och du tror verkligen att ditt beteende inte sårar mig?” Frågade hon ilsket och dängde boken om Pompeji i bänken, en gest som fick ett flertal av eleverna runtom att hoppa till och sända dem irriterande blickar, ”om du tycker om mig, så visa det, men om du bara är med mig för att du känner medlidande så ber jag dig att gå”.
”Valerie, jag”, han försökte hitta orden men det var någonting hos henne som fick dem att gömma sig, det var någonting i hennes blick som fick honom att stelna till.
Han kunde se sorg i hennes ögon men också rädsla, det här var någonting helt nytt för henne med.
”Okej Miffo, lämna mig ifred”, sade hon med hätsk röst och någonting inom honom gjorde förfärligt ont när han mötte hennes nu hårda blick, ”och jag skulle uppskatta om du lät mig vara i fred från och med nu, annars kanske jag berättar för Carl”.
”Carl är ett spån och en dum översittare, när ska du förstå att han inte gillar dig på samma sätt som jag gör?” Frågade Matthew ilsket och reste sig upp, det kändes som om kroppen vägde flera tusen ton och han tvekade en stund på om han verkligen skulle orka gå hela vägen till klassrumsdörren.
Men med tårarna brännande i ögonen lyckades han faktiskt ta sig hela vägen fram till dörren och även ut genom den. I trappuppgången var han nära att krocka med professor Walder som kom bärandes på ännu en bunt böcker om Pompeji.
”Ursäkta mig Edvin, jag mår visst inte så bra”, sade Matthew med låg, kylig röst och knuffade sig förbi honom, professorn vände sig om för att se efter den upprörda eleven men ryckte sedan på axlarna och gick in till sin väntande klass.
Väl ute i korridoren sjönk Matthew ner på det kyliga stengolvet och lutade ansiktet mellan sina stora händer, tårarna brände bakom ögonlocken och han tvekade på om han verkligen skulle klara av det här, om han inte tagit sig vatten över huvudet den här gången. Så här svårt hade det aldrig varit förut.
”Åh, en vissen själ i behov av tröst”, utbrast någon teatraliskt och Matthew kunde känna lukten av stark killparfym och svett, han slog upp ögonen och mötte ett par mörkbruna ögon, kantade av ett par smala glasögon.
”Fest ikväll hos Dean, alla ska komma, du kan haka på mig om du vill, jag har ändå ingen att gå med”, sade den svarthåriga pojken med ett vänligt leende, Matthew log och betraktade honom försiktigt lite närmre.
Hans ansikte var blekt och inramades av hans svarta stripiga hår, som i rätt ljus kunde anta en lilaaktig nyans. Näsan var liten och ovanligt rak medan ögonen var stora och mörka och lös av uppriktig vänlighet, den smala munnen formades i ett litet leende.
”Mitt namn är Newt Ferris”, sade han med ett litet skratt och räckte artigt fram en blek hand.
”Matthew Thorn”, hälsade Matthew med ett avslappnat leende och skakade hans hand, med ögonbrynen höjda av förvåning insåg han att Newt saknade ett finger.
”Seglarolycka”, förklarade Newt med ett snett leende när han uppfattade förvåningen i hans ansikte, ”det brukar komma som en chock för de flesta”.
”Tråkigt att höra”, sade Matthew med uppriktig medkänsla, han brukade inte missa sådana detaljer men ändå hade det kommit som en chock för honom, var han ur balans eller något?
”Fest ikväll alltså, det lät roligt. Men vilka är alla?” Frågade han för att med ett förståligt leende styra bort samtalsämnet från killens nio fingrar, Newt sken genast upp igen och satte sig tillrätta på golvet bredvid honom.
”Det vanliga folket skulle jag tro, Carl och hans lilla gäng, fjortisarna, freestylarna”, sade han med ett brett flin medan han räknade upp dem på fingrarna.
”Och de vissna själarna förstås, men efter det tar fingrarna slut på den här handen så några fler blir det inte”, tillade han skrattandes med en lätt buff i sidan på Matthew, ”det vore kul om du kunde komma, du är ny här va?”.
”Jo, det är jag, började för någon vecka sedan”, sade Matthew med ett leende, ”freestylarna? Och vilka är de som fått ett sådant bedårande smeknamn?”.
”Restfolket, skulle jag tro”, sade Newt och reste sig upp, ”jag vet inte riktigt, det är svårt det där med smeknamn, helt plötsligt finns de där och man vet inte hur eller varför de kom dit, men visst kan det vara händigt att ha ibland?”.
”Jo, det kan de nog”, sade Matthew och reste sig upp även han, redan på bättre humör, han ångrade sitt känslomässiga utbrott tidigare men kunde inte låta bli att le lite åt det, vad skulle egentligen Felipe säga om honom när de träffades nästa gång?
”Nå, vill du käka lite eller funderar du på att svälta dig själv?” Frågade Newt med ett skratt och slog honom lätt på axeln för att få honom att vakna till, ”inte för att du skulle behöva det förresten, hur mycket tränar du egentligen?”.
Skrattandes åt frågan började Matthew gå mot matsalen och Newt följde efter honom med en frågande min.
”Jag menar det, du är typ världens mest vältränade människa men ser ändå inte ut som typen som springer på gymmet om dagarna”, sade han och kliade sig i bakhuvudet, ”du vet ingen mirakeldryck eller någonting som kan ge sådana muskler?”.
Han petade lite lätt på Matthews överarmar och denne skrattade så det ekade i den nästan helt folktomma korridoren.
”Tyvärr Newt, men jag tror nog att det har med bra matsmältning att göra”, sade han med ett brett flin, ”har du någon gång hört att du är en väldigt framfusig typ?”.
”Någon gång ibland, men jag har aldrig fart illa av det”, sade Newt med en lätt axelryckning, ”efter skolan är det du som följer med mig hem förresten, min morsa kommer börja grina när hon ser dig, hon är småkänslig för människor som ser onaturligt bra ut förstår du, och förresten har hon storbak idag, du skulle inte må sämre av ett par bullar i magen”.
”Hm, jag måste erkänna att det lät otroligt frestande”, sade Matthew med ett leende och skakade på huvudet, det här var alltså en sådan där riktig glädjespridare som han hade hört talas om, ”men jag hoppas innerligt att din mamma inte börjar gråta när hon ser mig, då har jag inte hjärta nog att äta upp hennes bullar”.
”Äh, hon är lite fånig bara, bry dig inte om henne du”, sade Newt och lade en smal arm kring Matthews axlar som för att lugna honom, ”det du borde oroa dig för är om mattanterna försöker bjuda oss på biff igen, för då vet jag en som inte blir så glad”.
”Det har jag svårt att tro”, sade Matthew med ett skratt och skakade än en gång på huvudet så att ett par av de gyllenbruna lockarna föll ner framför ögonen, med ett snett leende kom han att tänka på Valerie och stannade.
”Tyvärr kan jag inte följa med dig hem idag Newt, jag har någon jag måste prata med”, sade han med ett ursäktande leende, han fick inte låta sig bli distraherad, ”men om erbjudandet står kvar så kan jag kanske komma imorgon?”.
”Jo, det blir nog bäst, så hinner jag förvarna morsan också”, sade Newt med ett förståligt leende, ”men kom igen nu, innan jag dör av spänning, har mattanterna lagat ihop någonting nytt och kryddstarkt eller blir det biff igen?”.
Matthew log han med och gick efter den svarthåriga pojken in i matsalen och han kunde inte hindra skrattet som bubblade upp inom honom när ett lustigt gurglande ljud lämnade den nya vännens läppar, på menyn stod ingenting annat än biff, potatis och brunsås.
”Jag ska mörda dem”, muttrade pojken men tog trots det en matbricka och en tallrik som han sedan började lassa upp maten på med lugna rörelser, ”efter att jag har fått någonting i magen förstås”.
Åker bort på måndag och kommer vara borta i ungefär tre veckor utan dator eller internet, men om ni kommenterar flitigt så kanske jag hinner skriva en ny del av den här.. skriv nu vad ni tycker om historien, karaktärerna, händelseutvecklingen osv, ni vet.. sådant som ni själva skulle vilja få reda på om era egna texter.
Och är det någon som läst enda till den här meningen, men som inte tänker kommentera, då ska ni veta att det är lågt gjort av er... ni har då lagt ner ett par minuter på att läsa min historia, men bemödar er inte ens med att lämna en rad? *muttra och skaka på huvudet*
/Eran JvJ
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sorgen - 13 jul 09 - 10:02 | | Blir bättre och bättre! Längtar. | | Maadelen3 - 10 jul 09 - 12:21 | superbra! ;D ;D ;D ;D ;D ;D
fast jg orkar inte kommentera nå mkt mer, för alla mina kommentarer blir ändå likadana ;bbbb | Rosapapper - 9 jul 09 - 17:50- Betyg:  | | jättebra som vanligt:D! |
|
|
|
