Jag hatar dig [Kapitel 2] |
Zach
Jag kunde inte låta bli att ha lite dåligt samvete. Visst var hon en liten subba som borde lära sig att inte vara så dryg hela tiden, men jag kunde inte få bort bilden av hennes isblå ögon, som tyst bönade mig om att ge tillbaka spegeln. Jag hade den tunga, lilla silverdosan i handen, och ett finger drog över konturerna av rosbladen som var ingraverade några millimeter i silvret. Jag blundade, och försökte se henne framför mig. Hennes svarta hår, som alltid föll som en ridå, och döljde hennes anletsdrag, och hennes stora isblå ögon, som jag för första gången sett uttrycka något annat än förakt, ilska eller triumf. De svarta stuprören som såg ut att komma från barnavdelningen, men ändå satt löst över benen, och alla färgglada bälten med tryck eller nitar som satt lite för lågt för att vara bekvämt. Alltid matchat med en färgstark t-shirt med stort tryck, och en svart hoodie över. Men jag kunde ändå inte se något annat än flickan som var min bästa vän i så många år, och sen flyttade utan att säga adjö, bara lämnade en liten lapp på min säng, och tog aldrig kontakt igen. Förrns hon och hennes familj flyttade tillbaka från New York, eller var det nu var. Tillbaka till Sverige, eftersom hennes pappa hade blivit erbjuden ett jobb. Jag öppnade ögonen igen, och hörde ytterdörren öppnas på undervåningen.
“Hallå!” ropade min syrra, och jag stoppade snabbt in fickspegeln i bokhyllan. Jag tänkte inte ge henne den i födelsedagspresent. Inte egentligen. Stegen hördes i trappan, och hon öppnade dörren. Jag hade stoppat ipodens lurar i öronen, och låtsades se förvånad ut, när jag plockade ur dem igen. Egentligen fanns det ingen musik i dem.
“Vad gör du hemma?” frågade jag, och rynkade pannan.
“Vi fick sluta tidigare idag”, sa hon, och sken som en sol. “Jag tänkte spendera lite tid med min älskade lillebror.”
Jag höjde ironiskt på ett ögonbryn, och hon himlade med ögonen.
“Okej då!” muttrade hon irriterat, och var påväg att gå igen, när hon vände sig om en sista gång. “Så du vill inte gå och hyra en film, eller nåt?”
Jag funderade lite, men jag hade ju inget bättre för mig, så jag svarade bara:
“Visst.”
Kate
J höll mig i ett fast grepp hela vägen hem. Som om jag inte skulle klarat att gå själv. Men jag sa ingenting. Jag tvivlade också på det. Träden lutade sig lite i den friska vinden, och jag drog in doften av skog och havsvatten. Vågorna brusade nere på stranden, och slog mot bryggor och klippor. J gick där som att inget av det spelade någon roll.
“Vad tänker du på?” frågade jag lättsamt, och tittade upp på hans hopbitna käkar. J var stor och muskulös. Men han brukade inte hoppa på Zach. För Zach var alltid omringad av sina hejdukar. Och fem mot en var aldrig bra.
“Att Zach är en feg, idiot”, muttrade J, och jag log svagt.
“Det var ju ingen nyhet”, sa jag lättsamt till svar, och J höjde ett ögonbryn mot mig. Vi kom fram till huset där jag och min mamma bodde i en lägenhet. Pappa kom och hälsade på ibland, men han jobbade dygnet runt, sju dagar i veckan. Eller ’tjugofyra sju’ som vissa säger. Han bodde fortfarande kvar i lägenheten på Manhattan, och betalade samtidigt för min och mammas lägenhet här hemma i Sverige. Mamma jobbade, visst, men det var ändå pappas pengar som gjorde att vi kunde leva som vi gjorde. Jag hade ett näst intill obegränsat bankkonto, och pappa fyllde på med pengar varje månad. Mamma jobbade på samhällets Ica för låglön, och jag hoppade in i en av de ‘alternativa’ klädbutikerna under somrarna. Men det var egentligen bara för att vi skulle ha något att göra. Mamma för att hon skulle möta folk, och inte sitta instängd hela dagarna, och jag… för att jag inte skulle lägga för mycket tid på att tänka på Maggie. Eller… Magdalena, som hon egentligen hette. Jag log vid minnet av henne som rynkade på näsan varje gång hon sade det. J log när han såg leendet som fick mina mungipor att dra sig uppåt, och jag slutade mot min vilja. Det kändes bra att le, men varje gång jag log kände jag mig skyldig. Hon är död. Och det är mitt fel. Tårarna började svämma igen, och J rynkade bekymrat pannan, innan han drog ned mig på en parkbänk.
“Vi kommer få tillbaka den, ska du se”, mumlade han, och tog mjukt min hand i sin. Jag log svagt, men som vanligt påklistrat.
“Visst”, muttrade jag pessimistiskt, och J bara log.
“Tänk positivt”, utropade han, och hoppade upp från bänken igen. “Vill du gå och köpa cola?”
“Du vet att jag inte tycker om cola!”
J skrattade.
“Ja”, sa han, och ögonen glittrade så som de gjorde på små blonda småungar som precis insåg att pappa kunde lyfta dom enda upp till taket. “Vad sägs som hallonsoda då?” lade han till sen, och jag skrattade. Det spände i kinderna av den ovana reflexen, men jag slutade inte för det.
“Bara om jag får gummibjörnar till”, sa jag, och log så stort som min mun klarade av.
“Lägg av med varggrinet nu va, K”, skrattade J, och jag slog honom retsamt på den muskulösa armen. Sen var jag tvungen att dra handen till mig och blåsa på den, eftersom det gjorde ont. J bara skrattade.
“Klenis”, retades han, och jag blängde på honom. Han drog sig tillbaka med låtsad fasa. “Är det PMS-minen jag beskådar?” utropade han, och jag kunde inte göra annat än skratta. Så som Maggie sagt: Tre fjärdedelar av mitt liv var jag en liten kattunge. Den sista var jag nära att orsaka världens undergång när det inte fanns choklad på 7-eleven. Det hade J intygat under våran andra timme i skolan, samma dag som jag började. Jag kunde minnas att jag hade hållit mig undan först, för att jag ville prata med Zach. Jag hade genast känt igen hans stora, bruna labradorögon. Men så fort han lade krokben för mig första gången i korridoren, så hade mina sista förhoppningar grusat. Såklart jag inte bara kunde komma tillbaka efter alla dessa år, och tro att allt skulle vara oförändrat. Att vi inte längre var småungarna som gungade i lekparken, och tävlade om vem som kunde hoppa längst. Jag log bittert.
“Inte tillbaka igen!” utropade J förtvivlat, och jag klistrade på ett leende igen. Everything to make you happy, baby.
Jack
När vi klev ut från den lilla affären skuttade Kate glatt, så att man nästan skulle kunna luras, och tro att hon var lycklig. Förmodligen skulle jag trott det, om jag inte hade sett den andra sidan av henne. Den som grät sig till sömns varje natt, och la på sig skulden för Maggies död. Kate hade en glasflaska med hallonsoda i ena handen, och en påse gummibjörnar i den andra.
“Kommer du ihåg när du var i Turkland, och köpte hem en påse gummibjörnar, bara för att du vet att jag älskar dem?” Kate glittrade när hon sa det, och jag kunde inte låta bli att le.
“Ja”, sa jag, och la armen runt henne. Hon grävde in näsan i min t-shirt, och jag kunde känna hennes hår kittla undersidan av min arm. Sen, lika snabbt som hon hade vart intill mig, så var hon flera meter bort. Hon hoppade upp på fontänkanten, och tittade ned i vattnet. Precis som alla andra gånger vi gick förbi. Hon stoppade ned handen i fickan, och fick upp en blank tia. Hon vände sig om, och blundade. Jag visste vad hon önskade. Att Maggie skulle komma tillbaka. Det sorgliga var att det kanske faktiskt var möjligt. Eftersom Maggie fortfarande låg i koma i ett av sjukhusen i New York. Men alla visste ju, att någon som legat så länge som hon, egentligen inte skulle vakna. Det var bara hennes föräldrar som inte ville släppa taget, och dra ut sladden. Istället betalade de sjukhuset flera miljoner, för att de skulle behålla deras dotter. Jag suckade, och la händerna på Kates höfter, för att se till att hon inte trillade när hon klev ned.
“Jag behöver ingen barnvakt”, fnös hon, och försökte putta undan mina armar.
“Det har du inte bevisat de andra tjugo gångerna som du har snubblat på exakt samma sten, och en gång, faktiskt bröt handleden.”
Kate bara blängde på mig, men lät mig till sist i princip lyfta ned henne. Precis som alla andra gånger. Ingenting hade egentligen förändrats den där dagen. Men ändå var det som början på något nytt.
Zach
“Kom igen!” utropade min syster, Monique. “Erkänn att den var lite gullig!”
Jag suckade. Jag borde ha insett att en filmkväll med Monique innehöll tjejfilm, efter tjejfilm. Lika förutsägbara varje gång. Flicka vill ha pojke. Pojke vill ha flicka. Pojke dumpar sin fru. Pojke och flicka får varann. Jag kastade en kudde på Monique, och hon kastade tillbaka en näve popcorn. Jag lipade, och hon slog mig. Det kändes knappt.
“Klenis!” retades jag, och hon lipade mot mig. “Ey! Det var ju mitt genidrag!”
Monique bara log, och reste sig ur soffan.
“Det är din tur att laga middag idag”, sa hon, och började städa upp alla popcornsmulor, och plocka undan tomma colaflaskor. Jag suckade, men gick ut i köket. Mamma hade skrivit en prydlig lapp om vad vi skulle äta idag, och vart ingredienser och recept fanns. Jag himlade med ögonen. Jag visste väl för fan hur man lagar pannkakor! Jag började vispa ihop ägg, mjölk och mjöl, och tillsatte lite vaniljsocker till de ursprungliga ingredienserna, bara för att de skulle smaka lite mer. Jag kunde receptet i huvudet, eftersom mina föräldrar inte trodde ett dyft på att jag hade MVG i hemkunskap. Jag himlade med ögonen vid tanken. De hade skrattat rätt ut när jag sade att jag bara fått VG+ i idrott. Bara för att jag tränade på gym varje torsdagskväll, och var uppe klockan fem varje morgon, för att kunna jogga innan skolan. Monique kom in i köket bakom mig, och satte sig vid det blanka köksbordet. Ibland önskade jag att vi var som vanliga familjer, som hade ett gammalt bord, där de trängde in sig, och åt middag tillsammans. Istället för att jag och min syster åt middag tillsammans, och ställde undan mat som våra föräldrar kunde stoppa i sina matlådor till nästa dag. Monique reste sig och började duka bordet, när det bara var smet till två pannkakor kvar. De färdiga låg härligt gyllenbruna i en hög på fatet bredvid.
“Vad vill du ha på?” frågade Monique när hon grävde genom skåpen.
“Det spelar ingen roll”, muttrade jag, och hällde i den sista smeten till en lite tjockare pannkaka.
“Då blir det sirap”, sa hon, och ställde fram flaskan på bordet.
“Okej”, sa jag bara, och ställde fatet på bordet. “Okej.”
Mhmmm…. Lika dåligt som alltid, dåw <: Flicka <3 pojke utan att veta det. Pojke <3 Flicka utan att veta det. Pojke <3 Pojke, och han vet det, men inte ni <: MWHAHAHAH! Jag är författare, jag kan göra vad jag vill med dem. Dom är mina… vad heter det? Sånna där dockor med trådar i? x) *Hej-jag-har-begränsat-ordförråd* menmen. Pusshej <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mizz_andersson - 24 nov 09 - 11:20 | | ska fortsätta med nästa (: | | Lizzi92 - 13 aug 09 - 12:48 | | brabrabrabrabra!! | | Justmyfault - 10 jul 09 - 13:17 | lika bra som alltid! *
du skriver skiitbra och allt :) | the-rose - 9 jul 09 - 22:55- Betyg:  | | Riktigt bra skrivet, den här novellen är suberbra =) | | JessicaKarlsson - 9 jul 09 - 19:45 | | ååh, kom igen nu :D nu vill jag att de ska hända lite gerjer med Zack (a) :D | | Joseephineh - 9 jul 09 - 12:11- Betyg: | du blir jag sur på dig I.I
du får inte säga saker som vi inte vet !!!! o.O
bara för det får du sno dig på med delarna !!!
/josse, som ska ge dig en femma ! :D | | gbg_95 - 9 jul 09 - 10:06 | Det här var faktiskt längre del än dem andra, yey x)
Älskar den här berättelsen, skitbra skrivet! | | snovit1 - 8 jul 09 - 23:54 | Mycket bra.
hoppas på en fortsättning och att du meial mig :) | | NiNTENDOCOREx - 8 jul 09 - 21:36 | InTheShadows:
JUSSTE! XD *smartass* | | InTheShadows - 8 jul 09 - 21:34- Betyg: | marionettdockor? :D
den var asbra iaf. :D |
|
|
|
