Jag hatar dig [Kapitel 1] |
Det kan vara ganske bra att läsa prologen, om man ska förstå senare i berättelsen, bara så att alla vet ^^ Aja. Babblet brukar inte komma förrns EFTER kapitlet ;)
Kate
I’m so tired of being here. Suppressed by all my childish fears.
And if you have to leave, I wish that you would just leave.
‘Cause your presence still lingers here, and it won’t leave me alone.
Orden som Amy Lee sjöng föll in i hjärtat, och en tår rann över min kind. Jag svor lågt, och plockade en av de båda hörlurarna, och började gräva runt i väskan.
These wounds won’t seen to heal. This pain is just to real.
There’s just so much that time can not erase.
Jag hittade den lilla fickspegeln i silver, med den graverade rosen på ovansidan, och jag vek försiktigt upp den. Den hade vart Cams. Jag drog ett djupt andetag, och strök sedan bort det smink som blivit utsmetat.
When you cried I’d wipe away all of your tears.
When you’d scream I’d fight away all of your fears.
And I held your hand through all of these years.
But you still have, all of me.
“Aw”, sa en välbekant röst ovanför mitt huvud. “Lilla Katy gråter!”
Skrattsalvor. Jag blundade hårt. Inte nu. Inte nu. Jag klistrade på ett fejkat - förhoppningsvis självsäkert - leende, och vände blicken uppåt. Zach log elakt, och sträckte fram handen, och slöt den om spegeln. Mina fingrar greppade hjälplöst runt den, men Zach drog den ifrån mig hur lätt som helst.
“Vilken fin spegel!” utropade han triumferande, och stoppade den i fickan. “Jag behöver ändå en present åt min syrra”, fortsatte han, och vände sig om.
You usel to captivate me by your resonating life.
Now I’m bound by the life you left behind.
Your face it haunts my once pleasant dreams.
Your voice it chased away all the sanity in me.
“Ge tillbaks den!” skrek jag hjälplöst, med tårarna svämmande över kinderna. Zach vände på huvudet, och stirrade förvånat på mig, innan han drog på sig masken igen.
“Varför det, Katy?” frågade han triumferande, uppenbart glad att han äntligen har hittat en öm punkt. Jag sjönk ihop intill stenmuren, på den solvarma asfalten, med tårarna som trillade över kinderna, som små glittrande diamanter, och färgades svarta av sminket. En droppe föll ned på den stekheta marken.
These wounds won’t seem to heal. This pain is just to real.
There’s just too much that time can not erase.
Skratten klingade runt mig, och alla utropade ord som ‘tönt’ och ‘emokid’. Jag struntade bara i dem, och stirrade bönfallande på Zach.
“Snälla”, viskade jag, och trots allt oljud visste jag att han hörde mig. “Du får vad som helst.”
Zach tvekade en fjärdedels sekund, och jag trodde nästan att jag såg en snäll, hjälplös människa bakom hans fasad, men sen drog han på sig det skadeglada leendet igen, och skrattade med de andra.
When you cried I’d wipe away all of your tears.
When you’d scream I’d fight away all of your fears.
And I held your hand through all of these years.
But you still have, all of me.
Då ringde skolklockan, och alla sprang iväg till sina klassrum, ovilliga att få kvarsittning. Jag bara lutade mig mot muren, med ansiktet i knät, och grät mer.
“Trodde du verkligen att jag skulle ge tillbaka de mest värdefulla du har?” viskade någon i mitt öra, och jag höjde förvånat huvudet. Jag trodde att alla hade gått. Men Zach stod ett par meter bort, och kastade fickspegeln upp och ned, och fångade den säkert varje gång. Men det var som om en vind drog genom mig varje gång han fångade den. Låt honom inte tappa den i marken. Snälla!
“Jag kommer försent”, sa Zach hånfullt, och stoppade silverdosan i fickan. “Hejdå, Katy.”
Sen vände han sig om, och släntrade in i skolbyggnaden igen. Jag satt kvar, och grät tills det inte längre kom några tårar.
I’ve tried so hard to tell myself that your gone.
But though your still with me, I’ve been alone all along.
Jack
Så fort jag kom utanför skolans ingång, så började jag irra runt med blicken på skolgården, och parkeringen. Ögonen fastnade på en blek, stel figur som satt intill stenmuren. Ett antal elever pekade ditåt när de gick förbi, och skrattade lågt. Jag kunde höra något om ‘Zach’ och ‘emot’. Jag suckade, och skakade på huvudet. Men det var förmodligen saftigt skvaller, eftersom ingen av dem någonsin brukade visa sig besegrade. Jag styrde bestämt stegen mot Kate, och struntade fullständigt i blickarna som brände i nacken. Jag satte mig bredvid Kate, och hon ägnade inte mig en blick.
“Hej, Kate”, mumlade jag, och la handen på hennes arm. “Jag blev orolig när du inte kom tillbaka från din rökpaus.”
Kate bara skakade på huvudet, och sänkte blicken. Håret föll som en svart ridå, och döljde hennes ansikte från världen.
“Vad gjorde han?” frågade jag bekymrat. Jag visste redan att det inte var som alla andra gånger. Kate började plötsligt gråta, och jag la mjukt armen runt hennes magra kropp.
“Han tog den”, viskade hon nästan ohörbart.
“Vilken?” frågade jag, trots att jag redan visste svaret.
“Den.”
Just då öppnades dörrarna igen, och Zach släntrade ut, med sitt vanliga följetåg. Jag reste mig snabbt upp, och stegade bort mot honom. Zach tittade överraskat på mig.
“Strunta i det, J!” ropade Kate bakom mig, men ilskan sköt genom mig.
“Ge tillbaka den!” spottade jag ur mig, och blänge argt på honom. Zach log överlägset.
“Vad?” frågade han, trots att det var uppenbart.
“Spegeln.” Varje ord dröp av förakt, och Zach tittade förvirrat på mig igen.
“Det är en present till min syrra”, sa han, innan han vände mig ryggen till, och fortsatte gå. Jag kastade mig över honom, och mina knutna nävan träffade överallt jag kunde komma åt. Men så grep två par händer tag om mina överarmar, och drog mig bakom. Dum och dummare.
“Släpp mig!” röt jag. Samtidigt hördes en annan röst bakom oss.
“Släpp honom!”
Händerna lossades snabbt, och jag föll ned på marken. Genast hoppade jag på Zach igen. Men den här gången var Zach beredd, och träffade mig flera gånger tillbaka.
“Lägg av!” skrek Kate, och jag drog mig motvilligt tillbaka. Zach blängde hotfullt på mig. Läraren som hade kommit från början stirrade minst lika argt på oss båda.
“Kvarsittning för samtliga!”
Då började Kate gråta igen, och jag drog henne intill mig i en omfamning.
“Det kommer bli bra, ska du se”, mumlade jag i hennes öra, när jag försiktigt drog med henne mot aulan, där kvarsittningen hölls varje eftermiddag.
Okej. Det blev inte så mycket egentligen, eftersom det blev många ‘enter’ under låttexten. My Immortal, av Evanescence, btw. Jaha. Berättelsen handlar alltså om Kate, Zach och Jack, som kallas J. Berättelsen kommer väl utvecklas nu också, och så kommer vi få veta mer om papperslapparna i prologen, och fickspegeln *spänningsmusik* Aja. Ingen bryr sig, eftersom jag är så dålig, så ingen orkar läsa. Pusshej, jag älskar dej C: <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mizz_andersson - 24 nov 09 - 11:13 | | Gillar denna novell! Ska fortsätta med nästa nu :) | Lizzi92 - 13 aug 09 - 12:04- Betyg:  | | Jag gillar den här novellen massor! | | JessicaKarlsson - 8 jul 09 - 21:50 | åh de kan säkert bli något bra :)
mejla :'D | | gbg_95 - 8 jul 09 - 19:31 | Åh gillar den här, som de andra skrev verkar den spännande
Längtar efter nästa del :)<3 | | the-rose - 8 jul 09 - 19:07- Betyg: | Den verkar helt bra och spännande =)
Du skriver riktigt bra | | faktisssss - 8 jul 09 - 18:29 | | mejla :D | | woops - 8 jul 09 - 16:35 | Jag gillar den och jag gillar hur du skriver.
Vill gärna ha fortsättning :) | | InTheShadows - 8 jul 09 - 14:24- Betyg: | jag gillade den faktiskt. :O och jag är jävligt petig. XD
så den e asbra :D
fortsätt skriva :D | | Joseephineh - 8 jul 09 - 12:13- Betyg: | suuperbra!
jag känner starkt medlidande med kate "/
det är jäte bra skrivet med :)
mela nästa del ? :D | | saraarbast - 8 jul 09 - 12:13- Betyg: | | Gillar den... mejla gärna nästa :) | | Knyttet_2 - 8 jul 09 - 10:59 | | mejla nästa | | snovit1 - 8 jul 09 - 01:56- Betyg: | | bra. mycker bra. skit bra. gillade den till 100%... |
|
|
|
