En svag doft av vanilj {Del 19 |
Hello Hello
Sorry att det tog lite längre tid än det brukar göra numera, men jag hade ingen aning om vad som skulle hända i denna del. Men det löste sig ju, som ni ser, dock kanske den blev lite tråkig och händelselös, men i gengäld har jag planerat att det ska hända saker big-time i fortsättningen :D
Nu ska ni få läsa :) Hoppas ni gillar det!
Och just det, 17 kommentarer på förra delen :O Snacka om att ni gjorde mig RIKTIGT GLAAD :D Ni är helt enkelt som sagt jättebäst på att kommentera!
tacktacktacktacktacktacktacktacktac k! <3
Kapitel nitton
Did someone break your heart inside?
En som inte alls var lika entusiastisk som Nadja över mitt och Villes nyligen officiella ”förhållande”, var Emil.
Jag låg med täcker över huvudet och var precis på väg att somna när han stormade in i mitt rum, arg som ett bi, och ställde sig bredbent vid sidan om min säng.
”Vad i helvete är det för rykte om att du och Ville Nilsson skulle vara tillsammans?!” brummade han dovt någon meter ovanför mitt huvud.
Jag, som helst bara ville somna om och inte alls var upplagd för att förklara någonting som jag knappt visste svaret på, kikade försiktigt fram under täcket, och mötte Emils blixtskjutande ögon.
”Vadå?” frågade jag med munnen fortfarande under täcket.
Emil låtsades inte om min dumma fråga.
”Är ni det?” sa han istället. ”Är ni tillsammans?”
”Ja”, pep jag tyst. ”Eller… typ.”
Han stod med händerna i midjan, och hade han inte varit så arg hade jag skrattat åt honom för att han såg så fjollig ut.
Men den stämningen som låg och darrade i luften som en aura omkring honom, gav inget utrymme till skratt. Jag knep ihop munnen och bet mig hårt i läppen. Varför var han så arg?
”Ellen vad fan tänker du med?” stönade han.
Emil la handen för ansiktet, och satte sig ner på min sängkant så plötsligt att jag fick hoppa åt sidan för att han inte sätta sig rakt på mina ben.
”Vadå?” sa jag, lite förolämpat och lät täcket glida ner lite så att det istället låg vid brösten. Jag satte mig lite rakare och lutade ryggen mot väggen. ”Vad har du emot honom helt plötsligt? Är inte ni kompisar?”
Emil suckade, och lät sin hand falla ner igen.
”Jo, men… du vet ju hur han är med tjejer. Varför ska du ge dig in i det här? Jag kan försäkra dig om att en relation med Vilhelm är det sista du behöver efter allt det här med Rasmus.”
”Rasmus kan dra åt helvete”, muttrade jag så lågt att jag var osäker på om han hörde. Jag svalde hårt och sa sen med högre röst: ”Vad har förresten Rasmus med det här att göra?”
”Ingenting”, sa Emil och verkade ångra att han drog upp det. ”Men, Ellen. Du kan inte vara tillsammans med Ville.”
”Varför inte då?”
”För att… han mosar tjejer med lillfingret. Han förbrukar dem som hushållspapper. För honom är du ingenting mer än en rolig lek.”
Jag ilsknade till.
Emil hade ungefär en månad tidigare sagt åt mig att Ville kunde få mig på andra tankar. Då när allting hade varit på väg att rasa mellan mig och Rasmus, då hade han försökt få med mig och träffa Ville.
”Jag trodde du ville att vi skulle bli tillsammans?” sa jag upprört.
”När har jag sagt det?”
”Förut! Den där kvällen innan festen när jag…” Jag tystnade en stund innan jag tvingade mig själv att harkla och sen fortsätta. ”Då sa du att jag behövde tänka på något annat och glömma Rasmus en stund.”
”Sen när betyder det att jag vill att du och Ville ska ha ett förhållande?”
”Det är ju typ samma sak”, muttrade jag.
”Nej. Och… Ellen… Det… Han… Ni kan helt enkelt inte vara tillsammans! Han är inget för dig att ha! Och han är så olik Rasmus man kan vara…”
”Men det var fan vad mycket Rasmus spelade in i det här? Varför drar du upp honom hela tiden?! Du kanske tycker att han är allt jag är värd? Att jag förtjänar att behandlas så som han behandlade mig!”
Emil suckade och drog pekfingret och tummen längsmed båda sidorna på sin näsa.
”Nej, det tycker jag inte. Det vet du”, sa han och såg på mig med en avmätt blick. ”Jag vill bara inte att han sårar dig. Ditt hjärta är slitet nog som det är, vet du.”
Han sträckte ut sin hand för att stryka mig över kinden, men jag vände surt bort huvudet så att han inte nådde.
”Kan inte du gå nu? Jag vill sova”, sa jag kort utan att titta på honom.
”Ellen…” började han, men jag ville inte höra mer.
”Snälla? Bara gå”, avbröt jag honom, fortfarande med blicken åt hans motsatta håll.
Jag hörde hur han suckade tungt. Sen sviktade sängen lite när han reste sig, och hans långsamma steg ut ur rummet kändes öronbedövande för mig.
Sen stängdes dörren efter honom och allting blev tyst igen.
Nästa dag var en söndag. Jag hade inte hört av Emil, och jag hade ingen lust med det heller. Nadja ringde mig på förmiddagen och undrade om jag hade lust att ta en fika. Jag sa att det kunde vi absolut göra, med vissa föraningar om varför hon ville träffas.
Jag blev därför inte särskilt förvånad när vi båda hade beställt varsin kopp te och hon genast började fråga ut mig om Ville.
”Men du måste berätta, Ellen”, uppmanade hon mig i samma ögonblick som vi slog oss ned vid ett av de små runda träborden som stod intill fönstret. ”Hur är läget nu liksom?”
Jag svarade inte direkt. Istället smuttade jag lite på det rykande heta kamomillteet jag hade framför mig.
”Tja, jag och Ville har ett förhållande utan några som helst starka känslor för varandra. Emil hatar mig på grund av det och hävdar att jag är dum i huvudet som ens kan tänka mig att Ville kommer hålla fast vid mig i mer än ett dygn. Du vill veta onödigt mycket detaljer, Line har inte hört av sig på flera dagar och när vi träffas i skolan verkar hon tycka att jag är jordens tråkigaste människa. Och, just det. Rasmus har en ny flickvän”, avslutade jag mitt rabblande med ett bittert leende.
Nadja frustade till då hon var nära att sätta en bit av bullen i halsen.
”Han har vad?”
”Flickvän. Sofia heter hon, tydligen.. Seriöst. Sofia? Han kunde väl ändå ha hittat någon med lite intressant namn”, klagade jag och stirrade ner i min tekopp.
”Inte Sofia Wallin väl?” frågade Nadja.
Jag ryckte på axlarna.
”Har ingen aning.”
”Men, var hon blond, lång, trevlig och typ… perfekt?”
Nadja gjorde en grimas med hela ansiktet när hon uttalade sin sista beskrivning.
Jag nickade
”Men då måste det vara hon”, sa Nadja. Hon spärrade upp ögonen och nickade allvarligt medan hon stirrade på mig.
”Vad är det med henne?” frågade jag och kände motvilligt hur nyfikenheten började sprida sig i mig.
”Hon är… perfekt. Helt seriöst. Alltså, hon är snygg, söt, snäll, rolig, supertrevlig, populär och allt det där, samtidigt som hon har höööööga betyg, och riktig är pappas flicka. Till och med när hon är berusad är hon elegant och allt vad det heter. Allvarligt talat, hon är det värsta man kan utmanas med som flickvän.”
Nadja såg ut som om hon just hade konstaterat att någonting riktigt, riktigt allvarligt hade hänt, och när hon hade berättat klart om Sofia Wallin, stönade jag högt och satte båda händerna i pannan, medan jag lutade armbågarna mot bordet.
”Jag orkar inte mer Nadja!”
Hon svarade inte. Satt bara mitt emot mig och klappade mig lite tafatt över armen.
Sen verkade hon komma på något att säga, för jag hörde hur hon harklade sig.
”Men du, du har ju det perfekta vapnet tillbaka”, sa hon och jag tyckte mig höra en gnista av triumf i hennes röst.
”Vad menar du?” frågade jag och särade på fingrarna som nu hade glidit ner framför mina ögon, så att jag kunde kika ut mellan dem.
”Du har Ville.”
Nadjas ögon glittrade av någonting som jag inte förstod vad det var. Men sorg eller medlidande var det i alla fall inte.
Jag rynkade förvirrat ögonbrynen.
”Vad menar du? Han… Jag… Vi… Vi kommer aldrig att älska varandra? Vi kommer aldrig bli så perfekta som Rasmus och… och… Vad fan menar du? Det är ett under att Ville ens är intresserad av mig, så varför skulle jag göra det till något löjligt vapen?! Du låter som om…”
Jag såg upprört på henne och lät händerna vila på bordet istället. Utan att märka det hade jag knutit nävarna, och jag såg ilsket på henne utan att förstå ett ord av vad hon menade. Jag hann däremot inte avsluta min sista mening, eftersom att Nadja började vifta med händerna för att få mig att sluta.
”Nej, nej, nej, nej, nej!” sa hon och skakade på huvudet. ”Jag menar inte så som det lät, jag bara…”
”Jaha, men vad menar du då?” sköt jag in.
”Jag menar bara att… men åh, fattar du inte? Det finns en person som underbara, perfekta Rasmus inte tycker om, nämligen Ville Nilsson. Och du sa ju själv i telefon igår att han verkade jätteirriterad över det faktum att du och just Ville liksom hade någonting ihop. Vilket förmodligen betyder att han fortfarande känner någonting för dig fortfarande. Och om…”
”Det där är väl ändå lite väl långsökt?” sa jag utan att bry mig om att Nadja inte hade pratat klart. ”Det var han som dumpade mig, om du minns? Det om något bevisar väl att hans känslor är borta, plus att det var inte bra mellan oss den sista tiden…”
”Avbryt mig inte!” sa Nadja och låtsades inte ta notis om min invändning. ”Låt oss säga att han fortfarande har någon slags känslor för dig…”
”Möjligen hat då kanske”, muttrade jag surt medan jag rörde om i kamomillteet med min sked.
Nadja låtsades inte om mig.
”… då är ju det sista han vill att se dig tillsammans med någon annan. Framförallt om någon annan råkar vara Ville Nilsson. Han kommer bli avundsjuk, och då…”
Men jag hade fått nog.
”Nej Nadja, nu räcker det. Jag vill inte höra fler av dina idiotiska idéer. För det första, bryr sig Rasmus inte om mig längre, så varför skulle han bli förbannad eller avundsjuk eller vad det nu är du tror att han blir, bara för att jag är med Ville? För det andra, så ska jag bara vara glad att Ville ens har öppna ögon för mig. Jag förväntar mig inte att få ut någonting alls av ett förhållande med honom, jag vill bara…”
”Vad vill du då?” frågade Nadja lugnt.
Jag bet mig hårt i underläppen och funderade.
Jag vet inte ens hur länge jag satt där och gnagde men det var tyst mellan oss en bra stund, och jag kunde för brinnande livet inte komma på vad jag egentligen ville med Ville. Det enda jag kom på handlade om en helt annan person.
Jag gömde ansiktet i händerna innan jag svarade. Sen sa jag gällt:
”Jag vill ha tillbaka min Rasmus.”
Nadja fick mig att prata ut om allt medan vi satt där på caféet. Hon fick mig att förklara saker jag inte själv visste. Som varför jag över huvud taget startade ett förhållande med Ville trots att Rasmus var den som jag tänkte på hela tiden. Jag svarade att jag trodde att han faktiskt gillade mig, och att en sådan relation till honom på något dumt sätt kunde ge mig bekräftelse.
”Jag tror att han kan hjälpa mig att bygga upp mig själv, efter att Rasmus tryckte ner mig så långt som han gjorde.”
Nadja tyckte inte att det var det minsta konstigt, men jag kunde inte låta bli att rynka på näsan åt mitt eget svar.
När vi hade pratat i vad som kändes som en evighet var med te alldeles kallt, och jag hade inte rört vid min bulle.
Vi pratade nästan oavbrutet i säkert tre timmar, och när Nadja precis hade öppnat munnen för att säga någonting, avbröts vi plötsligt av att någon knackade på rutan.
Jag hoppade till av förskräckelse över det oväntade så nära mig, och höll på att ramla av stolen.
Med handen för bröstet vred jag huvudet åt det hållet och såg ingen mindre än Ville stå där utanför, med näsan bara någon millimeter från fönstret och ett flin på läpparna medan han vinkade ivrigt.
”När man talar om trollen”, sa Nadja och himlade med ögonen.
Jag kunde inte låta bli att höja ena mungipan en aning, och sen rikta blicken mot Ville igen.
Han hade vinkade fortfarande, fast nu med en rörelse som så åt mig att gå till honom.
Han la händerna mot rutan och formade munnen till orden ”kom ut”, och jag hörde dem halvkvävt genom det tjocka glaset.
Jag skrattade till och nickade åt honom.
”Är det okej?” frågade jag Nadja medan jag reste mig upp.
”Självklart”, sa hon.
Jag log mot henne, och skulle precis gå när hon hejdade mig.
”Du, Ellen”, sa hon och jag stannade upp och vände mig mot henne
”Ja?”
”Gör vad du vill med Ville, men glöm inte att du och Rasmus hade något alldeles speciellt. Någonting som jag slår vad om att han och Sofia inte har.”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | SilverAndCold - 10 jul 09 - 14:12- Betyg:  | ”Gör vad du vill med Ville, men glöm inte att du och Rasmus hade något alldeles speciellt. Någonting som jag slår vad om att han och Sofia inte har.”
SLUTA NU NADJA.
Hon ska uppmuntra Ellen till förhållandet med Ville. :o
(Du får en längre kommentar när jag har läst del 20!)
<3 | | etsigav - 10 jul 09 - 00:26- Betyg: | btw, du har inte lust att mejla när nästa del kommer?
Jag vill absolut inte riskera att missa nästa del! :D | | etsigav - 10 jul 09 - 00:25 | LÄÄÄÄÄÄÄÄÄNGTAR tills nästa del!
Jag är i TEAM VILLE alltsååå.. | | JessicaKarlsson - 8 jul 09 - 20:00- Betyg: | men åh, jag vet inte heller vilken av ville och rasmus jag vill att hon ska ha längre, men jag tror fortfarande på rasmus (a)
hähä.. meeejla :D <3 | | hooppsan - 8 jul 09 - 19:19- Betyg: | | mejla nästa :) | | Katjaa - 8 jul 09 - 14:56- Betyg: | | I do love it! | | Lizzi92 - 8 jul 09 - 13:05- Betyg: | älskar din text!! Hoppas på en ny del ganska snart :D
Maila gärna när nästa del är ute :D | | beckesnack - 7 jul 09 - 22:01- Betyg: | omg, du skriver U N D E R B A R T !
mejla nästa :D :D :D :D | | purs_08 - 7 jul 09 - 21:38- Betyg: | | snälla om du ointe skriver fort som fan så bränner jag upp din brevlåda för jag vet var den bor :P | | woops - 7 jul 09 - 20:52 | ”Jag vill ha tillbaka min Rasmus.”
Så länge hon känner så kan jag tåla att hon är med Ville. Det går liksom inte att inte tåla det, för Ville är väldigt... hm, intressant. Fast jag egentligen gillar Rasmus mest.
LoveMusic har sammanfattat det hela väldigt bra i sin långa kommentar. Hoppas verkligen du tar åt dig av berömmet! | | flikkanmedN - 7 jul 09 - 19:51- Betyg: | | Håller med LoveMusic till 100, nej till 1000%! | | because - 7 jul 09 - 18:26- Betyg: | åååååhhhhhh det började precis bli spännande när du avsluta :(
Fan va jag vill kunna skriva som dig :O mejla nästa! <3 | | NeMriA - 7 jul 09 - 18:01 | vadå lite tråkig och händelselös? o_o
det var ett asbra kapitel :O ett behövligt om inte annat (Y)
oooch som vanligt är jag kass på kommentarer, uhu ;_;
aja. du är jätteduktig på att skriva, det är ett faktum (Y) :D | | Rosapapper - 7 jul 09 - 17:32- Betyg: | | Du ska bara veta hur sjuuuuuuuukt bra du skriver. Skynda dig med fortsättningen:D! | | anna_921 - 7 jul 09 - 17:17 | | Skit bra skrivet mejla nästa =) | | Sidewinder - 7 jul 09 - 16:36 | Haha vad finns kvar att säga när LoveMusic satt fingret på allt? :P
Jisses människa, skriv fort fort fort för nu vet jag inte längre om jag håller på Rasmus eller Ville, och jag antar att det kommer lösa sig för mig längre fram - men vem kan vänta?!? :P | | LoveMusic - 7 jul 09 - 15:30- Betyg: | ”Jag vill ha tillbaka min Rasmus.” *triumfiera*
Håll i er, för nu ska det bli åka av.
Jag sa innan till Julia att jag skulle slå mitt personliga rekord i att-skriva-långa-kommentarer nästa gång jag kommenterade, och nu är den gången här. För er som inte har läst Julias noveller - vilket jag tycker att ni ska göra - så skrev jag en kommentar till henne som innehöll 797 ord. Ja, det är ganska många ord, men hon förtjänade vartenda av dem.
Så vad ska man egentligen skriva, när man vet att hon har hört all kritik man kan komma på innan, och om man har som vana att skriva en mer utvecklad kommentar efter att en novell tagit slut? Jo, när ni läst klart denna kommentaren vet ni.
För det första skulle jag vilja påpeka hennes ordförråd. Har ni lagt märke till att det är väldigt välutvecklat och att man flera gånger om förvånas av hennes förklaringar? Hade jag inte vetat bättre hade jag tagit henne som en levande synonymordbok.
Men ni får inte ta det fel, och tro att hon skriver ner en massa ord som ingen fattar vad de betyder, nej, nej. Hon använder ord som passar utmärkt in i situationen utan att det låter ansträngt.
Det är en konst.
Sen skulle jag vilja att ni tänker på de olika personligheterna. Den väldigt omtänksamme och beskyddande Rasmus, den charmige Ville, den pratglade och härliga Nadja, den snälla och trevliga Line och den absolut underbara storebrodern Emil. Alla har sina favoriter.
Alla karaktärer är speciella, vilket gör berättelsen unik. Fattar man tycke för någon av personerna, vill man veta hur det går för dem, och man vill se till att de har det bra. Det är därför man ibland blir upprörd eller glad när man läser någonting som Julia har skrivit.
För tänk om alla karaktärer hade varit likadana. Om både Rasmus och Ville hade varit sådär smöriga och sagt fina saker. Då hade det inte varit lika roligt att läsa, för man hade helt enkelt inte brytt sig om ifall Ellen hade varit tillsammans med Rasmus eller Ville – de skulle ju ändå varit likadana.
De personligheter som Julia har tagit fram, är trovärdiga, vilket gör berättelsen mer trovärdig. Ingen av karaktärerna förändras så kolossalt att personen inte alls är likadan i mitten av berättelsen som han var i början.
En annan sak som jag hoppas att ni håller med mig om, är Julias fantastiska sätt att beskriva saker och ting. Jag vet att jag har sagt det innan, men det tåls att upprepas. Ibland tar hon... omvägar för att beskriva någonting. Hon säger inte att ”Tröjan var grå”, utan hon beskriver det på ett – enligt mig – bättre sätt.
Detta gör det mer intressant att läsa. När man läser fantasilösa meningar som man har läst flera gånger innan, tröttnar man tillslut på berättelsen. Det blir tråkigt att läsa en historia utan konjunktioner och utan olika satsdelar, men Julia klarar detta på ett galant sätt.
Det är inte heller för mycket av ”och” och ”men” i en och samma mening. Skulle det vara så - vilket det inte är - hade det varit jobbit att läsa, och förmodligen hade man klickat sig ut från sidan efter endast några meningar. Men så är inte fallet med Julias berättelse.
Återigen stirrar jag storögt när jag tänker på hur mycket Julia har utvecklats. Det är helt makalöst. Har ni tänkt, verkligen TÄNKT, på hur mycket en människa kan utveckla sitt skrivande? På två år har Julia förbättrat sitt sätt att uttrycka sig att man blir helt stum av förundran. Hur lyckas hon?
Jag kommer ihåg en gång då hon hade fått tillbaka en uppsats i svenska där hon hade skrivit en kort biografi om sig själv. Hon berättade för mig att hennes lärare hade sagt till henne att den självbiografin hade varit något som andra hade gillat att läsa. Som i en bok.
Och jag som egentligen aldrig har träffat Julias svensklärare, tycker ändå att hon är en väldigt förståndig kvinna. Självklart att människor vill läsa det Julia har skrivit, vem vill inte? När den här berättelsen är färdigskriven, hade jag önskat att den fanns i en butik så att jag och andra människor skulle kunna köpa en bok.
Nu innehåller denna kommentaren 820 ord, vilket är mitt personbästa. Ni får inte tro att jag skrev såhär mycket endast för att slå ett rekord, utan också för att jag ville berätta för Julia att hon har en väldigt stor talang och att hon borde använda den väl.
Vi andra får helt enkelt känna oss hedrade för att vi har möjligheten att läsa hennes historia och hoppas att vi en gång i framtiden kan känna oss stolta för att vi har gett kritik till henne. För visst hade det varit fantastiskt om man hade kunnat hålla i en bok med namnet Julia Höglund skrivet på ryggen. |
|
|
|
