Spöktimmen! PROLOG |
(Prövar på en novell till)
Det var en gång en flicka som heter Sandra. Sandra älskade en kille i sin skola som heter Jonthe. Jonthe och Sandra har bara sagt ett enda ”Hej” till varandra. Sandra vill att han ska fråga ”Vill du bli ihop med mig?” men det trodde hon att hon aldrig skulle få en sån snygg, fin och underbar kille som han. Han hade kanske redan en tjej. Kanske Rebecka som är så uppkäftig. Nu var det dags att gå till skolan.
”TUT” det är bussen som låter. Jag springer iväg till bussen, när bussdörrarna öppnar ser jag Jonthe sitter med sina polare längst bak med Rebecka.
- Waow, nu kommer Sandra, ropar Nick en av Jonthes vänner. Rebecka bara kollar spydigt.
- Kolla, fegisen går inte hit! Ropar Jonthe.
- Nej, varför ska jag det? Undrar jag.
- Tigger du stryk eller? Säger Jonthe.
Jag svarar inte, det ör bara löjligt. Varför beter Jonthe sig sådär? Jag känner en klump i magen.
- GÖR DU DET? Skriker han.
- Nej, snyftar jag fram.
- Kolla, lipsillen gråter, säger Rebecka. Jag känner att jag vill aldrig åka buss mer, isåfall går jag till skolan eller så skjutsar mamma mig tidigare. Men jag vet inte. Buss är ju bra att åka. Då kommer man i tid, men jag vill inte åka med dom. Usch, om jag står ut med dom är jag i alla fall knäpp. Jag bryr mig verkligen inte nu.
- Jaså, du svarar inte mig. Säger Rebecka och sätter sig bredvid mig.
- Nej, varför skulle jag svara dig? Undrar jag.
- Nick, Jonthe och Sebastian, kom hit. Hon tigger. Säger Rebecka.
Jag känner rädslan. Rädslan som är så stor.
- Vi kommer, säger Nick. Dom sätter sig framför men sätter sig på knä och kollar på mig och Rebecka.
- Jaså, lipsillen sitter och kollar ut på hennes fästman, säger Jonthe och kollar på grisarna utanför.
- Haha, den var bra Jonthe, säger Nick.
- Gå, säger jag tyst.
- Sch, hörde ni? Lipsillen pratade med oss, sa Rebecka. Nick och Jonthe skratta så att jag fick ont i magen av det.
- JAG MÅR DÅLIGT, FATTA. Säger jag och springer allt vad jag kan längst fram. Och som tur var, så var vi framme. Jag springer ut och till gungorna.
- Lipsillen! Säger Nick och pekar att jag ska dö.
Men det tror jag inte på.
”RING” nu ska vi in på lektion. Jag känner att någon har lagt en lapp i min luva. Och det var faktiskt en lapp. Jag läser den. ”Hej Sandra, kom till berget vid solnedgången. Jag kommer vis spöktimmen, imorgon.
Kram” Vem var det ifrån? Alltid värt att prova.
Jag går in i vårt klassrum, det är ingen fröken där. Jag kollar runt på alla.
- Vet ni vart fröken är? Undrar jag.
Alla skakar på huvudet.
|
|
|
|
